skolan är slut, jag går över gården, känner den älskade doften av höst i luften...
det är inte enbart för att jag är ett höstbarn som jag älskar hösten mest av alla årstider... iaf just den här delen av hösten innan allt dränks i gråa nyanser, regn o kyla. nej, jag älskar hösten för dess stillhet och dess vemod.
jag är även glad över det vemod som finns kvar hos mig... eller som finns i luften, vad vet jag... vemodet bor i själva höstluften tror jag, i dess doft av äpple o förruttnelse.
och den riktiga glädjen, den som kommer inte utifrån utan inifrån mig själv, den existerar aldrig utan ett stänk av vemod... det är som en bekräftelse på verklighetens närvaro... som livet självt... inget kan existera utan smärta o vemod... likaväl som inget kan existera utan glädje och bekräftelse... men lidandet är en del av livet o den kan vi inte förhandla bort... det är så det ser ut, take it or leave it liksom.
det finns så många som tror att just de ska förskonas från smärta, sorg och död... att om de drabbas så är det pga nåt systemfel nånstans. de är så vana att förhandla sig fram till det de vill ha eller de är helt enkelt vana att skylla på andra. vi är ovana att ta konsekvenserna av våra handlingar... nej, vi tom vägrar att göra det... vi spanar desperat efter kryphål där vi kan komma ut... där vi kan slippa undan ansvaret. men sanningen är en gång så.
såhär funkar livet för er som inte visste:
röker du hela livet får du kanske lungcancer.
tränar du för hårt kanske du sliter ut din kropp.
har du oskyddat sex kanske du smittas av HIV.
sårar du en vän så kanske det är irreversibelt, du förlorar den vännen och det får du leva med. för djävligt men sant. men inget du kan skylla på nån annan. OCH, det viktigaste av allt, DET FINNS INGET MER DU KAN GÖRA ÅT DET! det är bara att gå vidare o förhoppningsvis inte göra om samma dumhet igen. att skylla på andra eller ägna sig åt självförebråelser tjänar ingen-, ingen-, INGENTING till.
gjort är gjort och eftersom vi ännu inte kan resa i tiden trots att Einstein gav oss formeln för länge sedan, så gör nåt annat av era liv än att gräma er, kära ni... livet är kort nog ändå.
