Trött rapport

Man är helt slut. Kroppen värker. Vilken dag! 

Vi startade så fint med att besöka Öppna förskolan klockan tio på morgonen, bara det ett projekt i sig. Vi besökte inte ÖF-verksamheten, utan var på ett föredrag om barnsäkerhet. Skulle kunna skriva ett inlägg bara om det besöket, med den ytterst bristfälliga säkerheten i en lokal som är tänkt för små barn! och hur mycket man borde åtgärda i hemmet för att lilla älsklingen inte ska döden dö. Huga. Nåväl, Maken har ju bilen och åker jag buss brukar jag alltid komma försent så jag och liten cyklade istället. Man har ju köpt ett vrålåk till Bebisen, så det var bara att spänna fast henne i vagnet och köra iväg. Frisk, härlig cykeltur hade man tänkt sig. Istället kom jag iväg ca 15 minuter försent = jag fick cykla som en galning + det var motvind hela vägen + barn och wagon väger ca 20 kilo = helt slut och svettigt härlig morsa. 

Tillbaka i hemmets lugna vrå fick man vila några timmar innan barn nr 2 = B2 kom hem. Det ska ju spelas klassfotboll, gubevars, och när man skickar ut information utgår man naturligtvis från att alla barnen och deras föräldrar har bott i staden sedan urminnes tider och självklart hittar överallt. Jag och Maken hade några dagar tidigare tittat på eniros flygkarta och fått en ungefärlig uppfattning om var planen låg. Bilen var fortfarande på vift så jag spände fast vagnen igen och cyklade iväg med B2 och B3. B1 var kvar hemma och packade väskan inför fiollägret i Norge! De ska vara borta från torsdag till söndag, och B1 är naturligtvis omöjlig att umgås med på grund av all nervositet, men det är en annan sak. Roligt ska det bli för henne i alla fall. 

Tillbaka till fotbollsmatchen. Jag hade ju tänkt mig att det skulle ta kanske en kvart att hitta fotbollsplanen, och sen en kvart att cykla hem och sen skulle jag ha gott om tid att laga kvällsmat. Istället hittade vi såklart inte, virrade runt runt (och det sorgliga var att vi var så nära, hela tiden) och fick slutligen ut på bilvägen för att komma in från rätt håll. Mindre lyckat. Slutligen kom vi rätt, jag sa hejdå till B2 och cyklade hemåt. Nu var jag så trött i benen att jag var tvungen att hoppa av och leda cykeln i uppförsbackarna. En timme efter avfärd var man då hemma, jag ställde mig att koka kikärtor, bytte på B3 och sen var det dags att åka och hämta B2. Hon hade ju cykeln kvar, så den fick vi baxa in i bilen (det går, vi har ju stor bil, men jag tror ändå att det är läge att köpa en sån där cykelhållare till bilen). Hem, fixa kikärtsgrytan (den var inte ens god), hamna i bråk med en B1 i upplösningstillstånd, äta, dö en smula av trötthet. 

Efter maten tog jag mig ett välförtjänt bad och läste om svininfluensan.

Matchen då? De förlorade.

- Will you carbonate? -Yes!

Idag har Bebisen och jag stå-tränat. Jag satt på golvet med skruttet framför mig, höll henne i händerna och släppte försiktigt. Hon stod faktiskt i en sekund eller två, innan lilla rumpan dunsade i golvet. Hon gjorde om det hela ett par gånger, innan benen blev för darriga. Hemskt roligt var det, vi skrattade båda två så vi storknade. Så häftigt det är att se hur barn utvecklas, att vara mitt i det, mitt i livet.

Det är för övrigt ett barn med besynnerliga smaklökar. Sedan en tid tillbaka har hon blivit helt vansinnig när vi andra druckit vårt kolsyrade vatten till maten. Hennes egen pipmugg ratas, så till slut blir man trött på henne och tänker att "drick nu då unge, så får du se att det minsann inte är något gott!" Och ungen dricker. Man tror att hon ska spotta ut. Istället dricker hon, hälften rinner ut men hon gör ingen min av att vilja vända sig bort eller sluta dricka. En unge på åtta månader som dricker kolsyrat vatten, har aldrig hört på maken. Storasyster som snart är elva år dricker knappt läskeblask, kolsyrevatten är inte att tänka på. 

Nu sitter hon och skiter bakom ryggen på mig, charmerande.

Hurt

För de som känner mig är det väl ingen hemlighet att jag är ett fan av Johnny Cash. Det senaste året har jag nästan enbart lyssnat på Cash, Cash, Cash. När Bebisen var 3-4 månader var det det hon somnade bäst till. Maken köpte till och med i värsta faderskärleksruset en vaggviseversion, Hushabye Baby: Lullaby Renditions of Johnny Cash. 

På bokrean fanns det ju så lämpligt en biografi om idolen, så man var ju tvungen att slå till. Nu har jag kämpat och läst (på engelska, med massa svåra musikerord) i flera månader och äntligen kommit igenom den. Vilken resa! Vilket liv! Och jag kan ju avslöja med en gång att filmen, som jag bloggat om tidigare, visar ju inte direkt sanningen om Johnny Cash, snarare berättar den historien om Legenden Cash. 

Man får även ta i beaktning att det är Johnny och Junes son John Carter som varit "sakkunnig" till filmen. Hans döttrar med Vivian Liberto har protesterat högljutt mot den bild som ges av deras mor, men till ingen nytta. "Filmen handlar om kärlekshistorien mellan min far och mor" lär han ha sagt, och då får såklart ingenting stå i vägen. Att demonisera Vivian skulle då ursäkta Johhnys snedsteg med andra kvinnor, kan man tänka. En tjatig hemmafru som säger att hemma får man inte prata om jobbet, nä fy en sådan vill ju ingen ha. Mycket roligare med unga söta flickor utan barn, för att inte tala om en kändis sedan födelsen som June Carter. Klart som korvspad att han måste kasta loss och lämna fru och barn vind för våg (i perioder visste de inte ens om han levde eller var död).

Nu var det ju egentligen inte det jag skulle säga, utan i all enkelhet dela med mig av videon till Hurt. Den är så gripande, jag börjar nästan gråta hur många gånger jag än ser den.

"Jag är inte arg, jag är bara... tydlig!"

Hu, jag har inte skrivit på jättelänge! Undras varför, jag har ju inte haft jättemycket att göra direkt? Kanske beror det på att Maken varit förkyld och hemma från jobbet. Min lediga tid har således spenderats framför TVn, mumsandes goda frukostar (aj aj, inte bra för midjemåttet mitt!) och tittandes på diverse TV-serier (inte serier som går på TV nu utan sådant som man... hittat på något sätt). Vi har växlat mellan "Vad blir det för mat?" med Per Morberg och "Arga Snickaren". Den sistnämnde har blivit en oväntat stark favorit hos oss båda. Man får inte bara tips på hur man kan göra om i sitt hus, utan även tips på hur man inte ska göra. På köpet får man lite gratis parterapi, om man nu skulle behöva det. Helt suveränt program, se det när det börjar sändas igen eller kolla in här.

Nu ska jag gå och lägga mig, inte en dag för tidigt.

Skyddad

Varken höga ljud eller hårda saker kan skada henne nu, SuperBebisen

Bebisen handlar del 2

Lilla jordgubben och hennes mamma handlade i Den Stora matbutiken. Bebisen var i extas, skrek och skrattade av glädje och charmade alla hon mötte. Tänk om man kunde ta med sig all den glädjen in i vuxenlivet? Så mycket vackrare världen skulle vara då.

Svar

Ibland får man kommentarer till sina inlägg, och när jag försöker svara blir det så mycket text att jag känner att jag måste göra ett helt nytt inlägg. Så blev det nu med blominlägget häromdagen. 

Jag känner mig väldigt smickrad över berömmet att jag var händig med växter, men det är kanske att ta i lite. Den som sett resten av vår trädgård kan ju bekräfta. De förra ägarna (som flyttade för 1,5 snart 2 år sedan) hade väl i stort sett klippt gräset de senaste 10 åren. Alla rabatter var borta och kirskål (iaf tror jag att det är det? den är ondskefull och sprider sig elakartat i varje fall) härjade fritt tillsammans med humlen på några ställen. Att sätta mig och min man att ta hand om detta renoveringsobjekt till trädgård har gått som man kan tro. Vi vill mycket, men lusten, tiden och kunskapen finns inte riktigt där. Är man välvillig kan man säga att det åtminstone har blivit lite bättre sedan vi flyttade in.

Jag vill ha det fint i trädgården, men att tillbringa all min lediga tid där är inte riktigt min stil. Jag försöker sätta lite blommor här och där, det mesta dör men något litet klarar sig till nästa år. Kanske man kunde försöka låta bli att tänka på vad grannarna tycker och acceptera att man är som man är?

Angående de stulna lökarna så är de uppgrävda hemma hos mina föräldrar. Gården har tillhört både min farmor och hennes föräldrar, men nu ligger den för fäfot och förfaller snabbt. Hemskt tråkigt, men vad kan man göra? Att plantera barndomens blommor här får mig att tänka att den på något sätt lever vidare, även om allt annat dör.

Bebisen handlar del 1

Åker man kundvagn står man helst och skakar galler.

Schyssta lökar

Jag och barnen for till barndomshemmet och stal en massa blommor. Väl hemma hjälptes jag och bebisen åt att plantera dem i rabatten. Bebisen skrek, jag planterade. När hon somnat gick det hela lite smidigare. Nu när jag är klar är jag så trött att jag glömt vad jag heter och plantorna ser halvdöda ut. Det blev iaf snödroppar, scillor, krokusar, påskliljor, något som kan vara tulpan, vårlök, akvileja, något jag inte vet vad det är och gräslök. Maken kommer nog att uppskatta gräslöken. 

Jag återkommer med rapport om deras vidare öden & äventyr.

Majo-blä

Vore jag inte så väluppfostrad skulle jag häva ur mig några svavelosande eder här. Försökte göra majonäs förut (vaddå sena timmen och vaddå konstigt fredagsnöje?) men det gick rakt åt skogen SÅklart. Trots mitt idoga vispande eller kanske just därför, blev det hela aldrig mer än något som såg ut som en välvispad sockerkakssmet. Bah!

Mellansystern var tidigt uppe imorse och övertalades ytterst lätt att ta hand om Bebisen. Hon bytte blöja, tog på henne nya kläder och passade henne ca en halvtimme så jag och maken fick vila vidare. Ibland är det väldigt smidigt med sladdbarn :)

Aktion och motreaktion

Känner mig lite sjuklig och trött, och så känns det supermörkt härinne trots att alla lampor är tända. Antar att det beror på regnet och den grå himlen därutanför. 

Bebisen är fortfarande trött om än feberfri. På förmiddagen somnade hon en halvtimme "för tidigt" och samma sak efter gröten. Redan 11 började hon gnälla och gny och sträckte armarna mot mig så fort jag gick någonstans. Vi satte oss och titade på TV, det är utvägen när inget annat hjälper. Ve mig, nu kommer barnet att få ADHD bara för det! TV är farliga grejer. 

Vi såg på nåt UR-program om Turkiet, faktiskt rätt intressant. På den tiden jag läste böcker (b.B. dvs before Bebisen) var jag så pretto att jag faktiskt plöjde nobelpristagare, däribland Orhan Pamuks "Snö". Jag tänkte mycket på den när jag såg programmet idag. Det finns många krafter i Turkiet, och i så rakt motsatt riktning. Inte är det lätt att säga vad som är rätt och fel, och vilka som är onda och goda heller. Turkiet definierar sig självt som en sekulär stat, och historiskt har man velat ta avstånd från sina religioner (både kristna och muslimer) och att bära slöja på universiteten har t.ex. varit förbjudet. Man har velat närma sig väst på alla sätt och då har religionen varit en belastning. "On every action, there´s a reaction" som de säger i Snatch (för övrigt en av mina favoritfilmer), och då börjar kvinnorna bära slöja som en slags markering för det genuint turkiska. Slöjan står för det nya moderna, det man själv bestämt, utslaget hår blir något staten tvingat dem till. 

Det intressanta i programmet är även en medelålders man som talar om hur modernt Turkiet är och att man minsann är som bröder och systrar, ingen osämja här inte. Verkar hur schysst och modern som helst, en bildad karl. Sen nämner han folkmorden på armenier och kristna och säger att det är ju så tråkigt att det ska tjatas om det där "som faktiskt aldrig blivit utrett ordentligt". Han hör alltså till dem som förnekar folkmorden, troligtvis förnekar han också hur kurder och kristna förtrycks i dagens Turkiet. Det är ju så det är i ett land som har klippt av sin historia, som haft en revolution eller på annat sätt helt velat skaka av sig det gamla samhället och skapa ett helt nytt. De "misstag" som begås på vägen vill man helt enkelt inte kännas vid, eftersom de skulle ifrågasätta själva det ofelbara i Det Nya Samhället. Vissa saker var man helt enkelt tvungen att göra för att skapa detta nya, vackra som vi har nu, men vi pratar inte om det för det för folk ska ju alltid tjata och vända saker på fel sätt. Bättre att glömma och titta framåt!

Det har ju varit på samma sätt i Sverige, ve den som ifrågasätter det moderna samhället här! Nu vaknar barnet så det får jag skriva mer om en annan gång. Nästa gång det regnar kanske.

Ränderna går aldrig ur eller den Cashberoende mamman

Jag lyssnar på Johnny Cash och borde gå och väcka Bebisen, men jag orkar bara inte. Helgens nätter tillbringades ju hos bekanta i Stockholm, och att sova på madrass på golvet är jag tydligen för gammal för. Att Bebisen hade 39-40 graders feber och vaknade flera gånger varje natt för att gnälla underlättade inte direkt, särskilt då hon sov i samma rum som vi. Det är bara några månader sedan vi flyttade henne till eget rum är hemma, men redan har man hunnit vänja sig av med det. Jag sover så himla dåligt, jag måste höra efter om hon andas och när hon vaknar och gråter går hela jag i sönder. Gång på gång och så är jag lagad igen på morgonen. Barnet självt somnar om efter några minuter, obekymrat. 

Nu är klockan jättemycket och jag måste verkligen väcka barnet om hon ska hinna få lunch i tid, särskilt som jag ska iväg på möte ikväll. Hur det nu ska gå ihop, med stora barnen som ska på scouter och allt? Jag avskyr verkligen hur stressiga tisdagarna har blivit, det är bara hit och dit och slänga i sig mat. Det är väl inte så många gånger kvar den här terminen så man få kanske stå ut. 

Ska lyssna på "I Got Stripes" en gång till bara...

Piggare idag

Barnet mår bättre, nästan ingen feber nu. Istället har hon fått röda utslag över hela kroppen, men sånt kanske de får när de är förkylda? Jag minns inte. Ett annat problem är grinden vi köpte på Ikea, dörröppningen i köket är för smal så den passar inte. Vad göra?

Till mina oroliga läsare

Vi var till VC med Bebisen och det var ingen fara med henne. Troligtvis är det bara virus, halsprovet visade inte på några bakterier. Slö och febrig är hon fortfarande och här vilar hon lite i soffan med sin mamma. Snart sover hon.

"Här är min morgonrapport..."

Skruttig liten bebis har fortfarande 39 graders feber, så om en timme bär det av till vårdcentralen. Själv har jag slagit någon slags läger framför datorn, som en pundare som äntligen hittat sitt lager av knark efter tre dagar. Eventuellt borde jag ta mig lite frukost iaf, och läsa tidningarna. Jag gört!

Istället för napp

Såhär får man tyst på gallskrikande bebis

Lunch i Barkarby

Vi försöker lura i gnällbebisen lite mat, men hon vill mest leka med skeden.

Det var Nixons fel!

Gårdagens fina vårväder firades med ett besök på landet hos mina goda vän. Såhär års undrar man ju om man är galen som bor inne i stan? Det var så härligt att höra fåglarna kvittra och se tussilagorna sticka upp i dikeskanten. Vårkänslor hade nog bygdens bilägare också fått, eftersom samtliga bestämde sig för att ta en tur just som mammorna och barnen tog sig en promenad! Småbarnen hade roligt ihop inomhus i alla fall, de kramades och åkte Bobbycar tillsammans. 

Första april var det ju igår också. Jag och maken såg ett program på Axess där de berättade om att 1968 hade president Nixon beställt en fejkad månlandningsfilm från Stanley Kubrick & co, ifall man inte skulle kunnat skicka hem filmer eller bilder från månen. Inspelningen gjordes Kubricks studio i London och alla som var med avkrävdes "perpetual silence" dvs evig tystnad. Skådespelare, tekniker och andra fick sedan nya identiteter och hemliga nya boenden. Efter ett tag fick dock Nixon kalla fötter och litade inte på att de skulle hålla tyst. Efter flera månaders sömnlöshet gav han i panik order om att alla inblandade i filmen skulle likvideras. De råkade ut för olika hemska öden. En person brändes i sin bil, en annan strimlades i småbitar och polisen hävdade att det var självmord. Här om inte tidigare började vi allvarligt tvivla på äktheten i programmet. När eftertexterna började rulla visas de medverkande sitta med manus i hand och läsa. Jag kom på vilken dag det var och insåg att självklart, ett aprilskämt! Lite pinsamt ändå att man gick på det så länge, nästan ända till slutet. Det var nog Nixons fel, honom kan man tro om ganska mycket.