Barnmaten

Jag upphör aldrig att förundras över hur roligt det är att bli äldre. Rynkorna kan man ju vara utan förstås och nog åkte jag mer tåg innan jag fyllde 25, men annars tycker jag det mesta är positivt. Det är så roligt att äntligen våga stå för det man tycker, göra det man vill och strunta i sådant man inte måste göra. Leva sitt eget liv helt enkelt, inte någon annans. 

En sak som fascinerar mig är alla saker jag plötsligt tycker om att göra. När de stora barnen var små hade jag ambitionen att laga all barnmat själv. Jag hade något litet häfte som jag lagade efter, men jag tyckte det blev så krångligt så jag gick över till burkar rätt snabbt. Instruktioner av typen "tag en bit palsternacka, koka, mosa och ge barnet med en klick smör" fungerar inte så bra på den lille kemist som är jag. Frågorna var många: hur stor bit palsternacka, kokas hur länge, hur mycket smör ska jag tillsätta och vad ska jag servera till? När jag kokat och mosat, hur mycket palsternacka är lagom till en portion? Om jag fryser in, hur länge håller det sig där? Vågar jag värma i mikro eller måste jag stå och slabba med vattenbad? 

Eftersom jag inte visste vad jag skulle göra med alla frågor, struntade jag i alltihop och köpte barnmat i fortsättningen. Även om den köpta barnmaten luktade skunk, kostade mycket och genererade massvis med glas till återvinningscentralen.

Den här gången är det annorlunda. Efter en lite skakig start lagar jag all barnmaten själv. Palsternackspuré, broccolipuré, majspuré, köttpuré, fiskpuré, katrinplommonpuré, grönsakstimbaler, fisksås... allt infryst i små kuber, bara att ta fram och värma. Kanske att det är en av faktorerna till varför jag gillar det så mycket, känslan av ett välfyllt förråd? En av anledningarna till att jag har använt tygblöjor till mina barn och nu börjat använda tygbindor själv. Det finns alltid hemma. 

En annan orsak är att laga mat faktiskt är som att vara en konstnär. Man skapar något som tittas på eller äts, förhoppningsvis under njutning. Det är väl därför man blir så besviken när barnen sitter och petar i maten, för att det känns som om man själv/det man gjort blir förskjutet och ratat. Det jag gör till bebisen är än så länge väldigt uppskattat. Hon gapar och gapar och vill bara ha mer, tills maten är slut och jag måste värma mera. En varm känsla av glädje och tillräcklighet sprider sig i kroppen. Jag kan ge det mitt barn vill ha, en väldig basal känsla och kanske därför så mäktig.

Fina färger

Bebisen bryr sig knappast, men jag tycker det är lite roligt att servera maten på fina faten. Det syns knappt, men det är egengjord puré i tallriken *stolt*

Hemmafrusyndromet

Ha ha, inse hur understimulerad jag är när jag står och gör grönsakstimbaler till en 6-månaders bebis :-). För 100 år sedan tuggade gamla farmor (eller den i familjen med flest tänder kvar) på en gammal rova och spottade innehållet i bebisens mun. Det blev ju folk av dem också uppenbarligen, trots avsaknaden av timbaler i barndomen. Men roligt var det att laga dem, fint blev det och gott smakade det. Tycker jag alltså, barnet själv har inte smakat än.

Gott mos

Det här kan vi också, dra ut lådor och sortera besticken däri. Idag har hon ätit kött (nyhet) efter Joey-mantrat: Meat - gooood!

Här kommer lyckan

Som motvikt till det förra, svarta inlägget tänkte jag berätta lite om lillan och hennes dag idag. Hon har varit så duktig, så duktig. Ätit har hon gjort som en hel karl! Frukosten blev bröstmjölk (trött mamma orkade inte kliva upp), men sen till lunchen vid 11-snåret åt vi lite Biff Stroganoff, Nestlé style. Mellanmålet vid 15 blev en halv mosad banan och lite mer mjölk. Vid kvällsmålet kl 18 tänkte jag ge henne resten av BS, men där var vi inte överens. Hon skrek mest och hävde hela den lilla kroppen bakåt. Istället fick det bli päronpuré, och nu gick det bra att klämma större delen av en stor burk, och så bröstmjölk till det. En sista slurk vid 20 och sen somnade hon så gott. Skruttepluttan! Ibland vill jag bara frysa tiden och minnas hur underbar hon är just exakt nu. 

Biff Stroganoff...

... var en hit, tyckte Bebisen! Nermald till puré kan man äta nästan en halv burk, första gången man smakar den. Trevligt, tycker mamman. 

Mamman och Bebisen var på Mammans jobb idag, trevligt det med. Hem åkte vi med både julklappar och fådda ridgrejer till stortjejen. Hoppas de passar bara! Julklappen visade sig vara ett gäng mystiska ostknivar och ett uppläggningsfat för ostar. Om man ofta äter ost, kan det ju vara bra att ha. Härhemma är jag ensam ostälskare, så det blir ju inte så ofta man festar loss på dylikt. Stor idé att köpa en par-tre ostar för hundra spänn eller mer, när man bara orkar äta upp en bråkdel. Alternativet är att svulla i sig ostar en hel vecka (det gjorde jag sist, bara för att jag inte kunde med att slänga så mycket pengar).

Nu visar de "Black Jack" på tv. Jag började titta lite grann för en stund sen, innan Bebisen skulle nattas. Helena Bergström gör sin vanliga roll, men när man såg henne de första gångerna var hon ju ändå något nytt. "Ack ja, så är det ju", suckar man när man ser filmen. Folk på vischan försöker ha lite roligt, fyllnar till och gör en massa dumma saker på fyllan. Alla vet vad alla gör. När jag läser sådana där solskenshistorien om storstadsborna som säljer innerstadslyan och flyttar tillbaka till landet med sina barn, "för det är ju så bra för barnen, och alla vet vem man är och man behöver inte göra sig till". Bra för barnen är det säkert, men varför pratar ingen om de som inte vill flytta tillbaka, de som är glada att de kommit därifrån och kunnat bygga sig en egen identitet, skapa sig ett eget liv och inte det man blev tilldelad som liten? Varför ska man nödvändigtvis vara densamma som när man var 15 år? Varför kan man inte få lägga det bakom sig och få vara den personen man är nu? Alla som pratar om sina barndomskamrater som de fortfarande har kontakt och umgås med, jag har inte kontakt med nån och är lika glad för det. Eller är jag kanske bara avundsjuk? Jag vet inte. Sjukt egentligen hur mycket de där futtiga åren i barndomen ska betyda för resten av ens liv.

Stora barn och små

Idag har vi haft en alltigenom ljuvlig bebis här hemma. Nog för att hon alltid är underbar, det är ju bebisars jobb, men idag har man verkligen kunnat njuta av henne och hon verkar ha njutit själv. 

Dagen har funkat jättebra, sovit har hon gjort så bra och det är väl därför hon varit så glad och pigg. Vällingsuccén från igår har väl inte helt upprepats, men hon kanske har druckit sammanlagt 100 ml iaf. Förutom välling har hon smakat (och uppskattat) katrinplommonpuré, ätit små bitar mjukt bröd, druckit vatten, smakat på smoothie etc. Hon är väldigt intresserad av vad vi andra i familjen stoppar i munnen, och det gäller väl att utnyttja den nyfikenheten. 

Annars idag har vi varit helyllefamiljen och åkt pulka i skolans pulkabacke. Alla utom A åkte pulka, tills en av dem gick sönder (pulkan alltså). 

Jag och äldstadottern var in till Det Närliggande Köpcentret och köpte en baddräkt åt henne. Hon kom hem, mäkta stolt, med en baddräkt från vuxenavdelningen (tror hon landade på storlek 36). Helt vansinnigt hur snabbt de blir stora! Tittade häromdagen på en några år gammal bild där E står bredvid mig och når mig till armhålan. Det känns som om det var igår! Nu har hon snart växt om mig.

Vällinglycka

Tänk att åsynen av en tom vällingflaska kan göra en så glad! Jag vet, det är suddigt och djäkligt, men jag var bara tvungen att dela med mig. A drack nästan 150 ml välling alldeles nyss, och i eftermiddags drack hon ytterligare 100 ml förutom de 100 hon drack vid lunchtid. Summa summarum 350 ml välling på hela dagen. Tänk om det är nu det vänder? Jag vill gråta av lycka. 

(Sa jag att hon sover också? Efter en läggning på mindre än fem minuter. Ren och skär lycka, sisådär ett par ton)

Puréchock!

Efter det förra buhu-inlägget kan jag glädjande meddela att bebisen nu har ätit även nästan en halv morotspuréburk! Säga vad man vill om burkmat till barn, ibland funkar de ändå bäst. Igår åkte jag och hämtade ut ett paket på ICA, och passade på att köpa ett gäng barnmatsburkar av olika slag och två ätskedar. "Inte för att hon kommer att äta ändå" tänkte jag dystert. Till kvällsmaten plockade jag iaf fram haklapp, papper, värmde mat och kavlade upp ärmarna på oss båda två. Intressant nog åt barnet, chocking news! Vi funderade på att skicka en press release till alla stora morgontidningar. Knepet var tydligen att låta henne ha skeden halvt inne i munnen så hon kunde suga i sig maten. Varvat med purén fick hon vatten i sugrör. Hälften av vattnet rann visserligen ner på haklappen, men barnet var nöjt iaf.

Dessa småbarnsföräldrar, vilken liten värld de lever i  :)

Grötskräll

Förfärligt praktiskt att ha stora storasyskon ibland. Nu sitter största storasyster och tittar på Svampbob Fyrkant med bebisen, så jag kan sitta här i lugn och ro (i några minuter iaf). Lillan har smaskat i sig lite risäpplegröt idag, värsta skrällen. Välling har jag provat flera gånger idag och hon ratar bara. Inte ens den sockrade varianten fungerar.

Små glädjeämnen

Lycka! Barnet har äntligen druckit lite välling! 

Jag vägde pipmuggen med havrevälling före och efter och hon fick i sig nästan 40 g. Visserligen kom det en hel del på haklappen med, så jag kanske borde ha vägt den före och efter också. Tänk om hon kunde fortsätta såhär, hon skulle mycket gladare och nöjdare med lite mera mat i magen.

Nu ska jag slänga in lite tvätt i maskinen och ställa mig i duschen. 

Gnällförklaringen

Besöket på BVC löste troligtvis gåtan om varför Bebis varit så gnällig den sista tiden, och plågat oss med sönderhackade nätter. Svaret var så klart: tillväxtperiod! Ibland känns det som att folk tar till de där tillväxtperioderna så fort en unge gnäller och inte vill sova, men nu fanns här faktiskt fakta. Hon följer sin längdkurva fint, men har dippat lite på viktkurvan. På en månad har hon gått upp 300 g, där hon tidigare gått upp ungefär ett halvt kilo på samma tid. Hon får inte nog med mat, helt enkelt. Klart man inte orkar sova då! 

Nu ska vi intensifiera försöken att mata med banan och gröt. Puréer borde man väl också försöka med, men orka! Jag tycker det är skitsvårt att få till rätt konsistens till de här första smakportionerna, det ska ju vara nästan rinnande. Lättare när de är större och nöjer sig med mat som är mosad med gaffel. En idé är ju att köpa en burk puré och frysa in i istärningsbehållare, så slipper man slänga 90 %. 

Nu ska jag leta fram någon sorts lunch ur frysen och se ett avsnitt av Guds Hus!