Pansar

Tänk om vi kunde stanna någon gång och se varann i ögonen.
Tänk om vi orkade fråga när någons leende inte når ögonen.
Tänk om vi kunde stryka ett måste någon dag för att sitta hos någon som behöver lyssnas på.
Tänk om vi kunde prata, öppet och utan att skämmas om allt det som inte blev som det skulle.
Tänk om vi kunde säga ärligt att "nej, det går inte så bra nu" lika naturligt som vi pratar om den nya altanen som ska byggas eller lillasyster som ska skolas in på dagis.
Tänk om vi kunde be om hjälp lika ofta som vi kröker nacken ännu djupare och tänker "jag ska klara det här på egen hand, alla andra gör det ju!"
Tänk om vi kunde be tillsammans och dela både det goda och det svåra.
Tänk om vi kunde lyfta blicken och se hur vackert livet är och hur nära det är att vi mister det, varje dag?
Tänk om vi kunde prata om det vackra lika enkelt som vi pratar skit om andra.
Tänk om vi skulle oroa oss mindre för vad andra tycker om oss.

Tänk om vi kunde sluta med de där fasaderna och börja leva, hudlösa, pansarlösa.

Fyra och ett halvt år.

Fantastiskt härligt att sitta och lyssna på Lillasysters samtal med sig själv. Nyss sjöng hon "En elefant balanserade" också, om och om igen. Prinsessklädd förstås, och i håret har vi faktiskt fått sätta en hårsnodd! Kors i taket. Enda anledningen till det är dock för att hennes hår inte ska bli tovigt. Och blir det tovigt, då måste man (hemska tanke!) klippa håret! Så nu har hon gått från att vägra borsta håret till att tvinga oss att borsta det flera gånger varje dag. Så kan det gå.

Nu väntar jag bara på ännu ett klädbyte (hittills idag är vi uppe i fyra stycken) och det obligatoriska kojbyggandet.

Och nu... får jag höra på en bedårande "Idas sommarvisa". Underbara unge!


- Posted using BlogPress from my iPhone