Göra sig av med Gud?

Jag kan inte låta bli att klämma in ett inlägg till, ibland måste man bara. Hittade en så vacker krönika av Marcus Birro i Expressen . Det sista lilla stycket får mina ögon att tåras, särskilt som jag vet att Marcus Birro har två döda barn: 

"I kväll ska jag sitta med Santino i famnen och låta blicken dröja i hans ögon. Gud behöver inte komma in hit, behöver inte höra av sig efter vägbeskrivning till min lägenhet. Han är redan här. Sedan kan de matematiska stackarna sitta där med sin take away-kaffe och försöka foga in livets mysterium i ett tal, förvandla änglarna till siffror. Jag gör mig av med dem istället. Jag avsäger mig allt förbannat världsligt som inte vill mig något."

Het verstoorde leven

Ibland kan jag irritera mig på att jag alltid startar ett stycke med "jag". Förutom att jag upprepar mig, så känns det som att det är fel sak som hamnar i fokus. "Jag" råkar bara vara förmedlaren, det som ska berättas är mycket större men hamnar ändå senare. Låter det oväsentligt? Troligen.

Läser, som jag nämnt tidigare, Guds älskarinnor av Anita Goldman, och har nu kommit fram till Etty Hillesum. Ingen som läser det här har troligen hört talas om henne (det hade iaf inte jag) förut, vilket säger mer om vår tid än om henne. Hon är ett vittne från Förintelsen, en judinna som skrev dagbok och sedan gick under i ett koncentrationsläger. Eftersom hon också levde i Holland tänker man ju genast på Anne Frank, vars dagböcker de flesta har läst mer eller mindre av, eller iaf hört talas om. Varför känner ingen till Etty Hillesum?
Sanningen är troligtvis att hon är fel, på alla sätt som man kan vara fel som nutidsmänniska. Hon var djupt troende å ena sidan, å andra sidan hade hon flera älskare. Det finns ingen stark grupp som vill ta síg an en sån person. FÖR troende för den ena, och FÖR syndig för den andra.

I vilket fall känner jag tacksamhet mot A. Goldman för att ha fått stifta bekantskap med denna otroligt fascinerande kvinna. Läs henne! Jag ska läsa hennes dagböcker så fort jag kan, "Det förstörda livet".

"... att det är frågan om vår undergång, vår förintelse, om den saken behöver man inte längre göra sig några illusioner. Det är vår totala förintelse som är målet, det måste vi inse, och sen får det väl gå som det går."

Tänk att skriva en sån sak, och inbegripa sig själv i det "våret"! Att veta vad som väntar, men ändå inte fly. Vilket oerhört mod.

Perverterat

Kan inte låta bli att störa mig på de ilskna röster som hörs från kristet håll när det gäller "abortturism" och "homoäktenskap". Citationstecknen för att man förenklar och antar ett ovanifrånperspektiv på frågor som är mer komplexa än man låtsas om. Dagen skriver t.ex. att "samma sänghalm ska gälla för alla, ingen ska känna sig olik eller hamna utanför, allt kan kallas äktenskap" angående förslaget från Grön Ungdom om att införa en köns- och antalsneutral samlevnadsbalk. För mig låter det som nåt positivt att ingen ska känna sig utanför, men inte för Marianne Andréas. Hon bekymrar sig för hur man ska få till det med barnen i ett sånt perverterat äktenskap. Som om alla, för det första, som gifter sig självklart vill ha barn? För det andra, om det är barnen man tycker synd om, finns det en hel del annat att invända mot. Säg så här, man är emot "homoäktenskap" därför att de barn som växer upp i sådana äktenskap kommer att gå miste om minst en av sin biologiska förälder, genom att föräldrarna väljer att inseminera sig, få barn med en nära vän eller kanske har med sig barn från ett tidigare, heterosexuellt förhållande, ok. Ett föräldraskap ska alltså inte planeras på ett sånt sätt att barnet mister den dagliga kontakten med en biologisk förälder? Om jag fattat saken rätt. I så fall måste vi ju snarast sätta stopp för alla adoptioner, tillbaks med alla ungar till barnhem och ett liv på gatan, stoppa alla fosterhemsplaceringar, låt barnen torka spyor åt sina nerdrogade och alkoholiserade föräldrar... det viktigaste är ju att barn är hos sina päron, eller hur? Var sak på sin plats, ordning och reda, löning på fredag. Herrejisses, som om det inte fanns barn som far illa i det mest heterosexuella äktenskap. Det är väl för tusan inte det det handlar om, man är emot homosexuella eftersom det står i Bibeln att det är synd. Att slå folk i huvudet med det funkar inte längre så bra, så då försöker man skylla på barnen i stället. Ursäkta mig, jag är troende men jag kan inte för mitt liv få in i min hjärna att Gud skulle tycka illa om homosexualitet. Om han har skapat bögar och flator, så är det väl för att han vill att de ska vara såna?

Marianne Andréas skriver fortsättningsvis att "kyrkan har alltid värnat det ofödda, nyfödda, sargade och döende livet. Inget liv är onödigt eller förkastligt. Varje liv är en gåva. Livet är heligt och får inte slarvas med".
Utan att förvilla mig in i nån diskussion om abort, eutanasi eller preventivmedels vara eller icke vara, kan jag inte göra annat än att hålla med henne. Ja, livet ÄR en gåva. Ja, livet ÄR heligt och får sannerligen inte slarvas med. Det gäller att göra det bästa vi kan av det och göra det bästa vi kan för de små som vi har fått ansvar för. De har rätt till det bästa tänkbara liv och att vi gör de bästa tänkbara valen för dem. Personligen har jag svårt att tänka mig en bättre uppväxt än med människor som älskar mig, och som verkligen har sett fram emot min ankomst.