Höstutflykt och Lite om nya skolan

Det finns så mycket jag skulle vilja skriva om, så jag vet knappt var jag ska börja.

Förra lördagen var vi till exempel ute och i ett naturreservat hela familjen. Lillan åkte vagn, övriga barn tvingades gå (mellandottern var dock ganska sugen på att åka vagn på slutet). Se vilken tjusig make och så alla trevliga Tupperware-burkar som man plattar till och tar noll plats när man ska hem igen!

Vi hade en helfin dag, hoppas vi gör om det snart igen. Tänk om man vore duktig nog att åka dit nästa vinter och åka skidor med de stora och ha de små i vagnen? Det finns nämligen tillbehör till vrålåket (som kan lånas av arbetskamrat) så att man kan använda den som en liten större pulka, fast med sele.

Jag har gått på informationskväll om en Alphakurs som jag har tänkt gå i höst. Verkar jättelovande, följ gärna med!

Idag var jag på möte på äldsta dotterns nya skola. I vanliga fall brukar man komma hem från sådana tillställningar med gråten i halsen och fundera på om hon överhuvudtaget kommer att ta sig igenom grundskolan. Idag var det idel lovord. Kan ni fatta det, idel lovord? Specialpedagogen som var med skrattade och sa att "ja, vad sitter vi här för egentligen?" Visst kan det komma sämre tider och det ska såklart göras en handlingsplan för att täcka upp dem, men jag vågar nästan säga att det inte kommer att behövas. E är för första gången under sin skoltid, på rätt plats. Det är så bra att man vill gråta. Dels av glädje, dels av sorg över allt som gått fel och alla som hanterat henne fel. Och så tankarna, vad hade hänt om hon inte hade bytt skola? Tre år till av frustration och understimulering. Jag är så glad att slippa den gamla skolan så det är inte sant. Det här är bättre än att vinna högsta vinsten på lotto, på allvar!

All den kärlek himlen rymmer...

Ibland när jag är nära det lilla, lilla barn som jag fått ynnesten av vara mor till, är det som om jag sveps in i och nästan drunknar av all kärlek. Den jag ger henne och den jag får tillbaka, allt vävs ihop och blir som ett stort moln som svävar runt oss. All kärlek i världen, all den vackra kärlek, omsorg och omtänksamhet som människor visar varandra finns hos mig då. Den sveper omkring mig och ger mig en berusande känsla av liv, av att leva livet exakt som det ska levas. Inget fattas, inget behöver läggas till eller dras bort. Ett stilla ögonblick av evighet.

Det finns en scen i "American Beauty" där Kevin Spaceys rollfigur formulerar något liknande, jag tänker ofta på de raderna: 

"...it's hard to stay mad, when there's so much beauty in the world. Sometimes I feel like I'm seeing it all at once, and it's too much, my heart fills up like a balloon that's about to burst... And then I remember to relax, and stop trying to hold on to it, and then it flows through me like rain and I can't feel anything but gratitude for every single moment of my stupid little life..."

Tätt intill dagarna

Dagarna passerar, en efter en. Pratade med en arbetskamrat häromdagen och jag inser hur fort den här tiden kommer att vara över. Tiden när varje timme var inrutad efter lillans behov, tiden när varje liten resa om så bara till bvc krävde timmar av förberedelse. Det känns svårt att tänka sig nu att det kommer en tid när hennes lilla kropp inte ständigt kommer att vara nära min, när jag inte ständigt lyssnar efter hennes andetag. En tid när jag inte längre behövs rent fysiskt för hennes överlevnad. Det känns lite sorgligt.

Vad jag definitivt inte kommer att sakna är de störda nätterna. Jag ska väl inte klaga egentligen, A har somnat 19.30 flera dagar nu och sovit till 04-05 på morgonen. Efter lite hjälp har hon somnat om och fått frukost vid sextiden. Efter det har både hon och jag varit så trötta att vi somnat om och sovit ett par timmar till. Hade det inte varit för att jag satt klockan på ringning, skulle vi nog sovit tre timmar också, men då blir resten av dagen så förskjuten. Tänk om jag kunde få i henne en portion gröt på kvällen! Då är jag övertygad om att hon skulle sova 12 timmar, lätt. Hon är ju så trött när hon vaknar, bara hon fått mat somnar hon med detsamma. Vi får väl se hur det bli i natt.

I övrigt har jag blivit riktigt duktig på att promenera. Inte för att jag egentligen har lust, men det är skönt att slippa kämpa med nattningen ibland. Inte för att bebisen är vidare svårsövd nu, men vissa dagar är det en kamp. Jämför det med att lägga barnet i vagnen, gå ett par steg och vips sover hon. Den enda striden är när kläderna ska på, det är hemskt! Tyvärr är det ju något som kvarstår många år, omdöpt till trots: "Jag VILL inte ta på mig och gå ut..."

Stenar från stranden

Det som är bra med att blogga eller föra nån sorts dagbok är när man funderar på när något hände. Även om man inte skrivit om just det, kanske man kommer ihåg att det hände dagen innan eller efter det man skrivit om.

Det jag tänker på ibland är när jag hade en period av intensiv njutning av min bebis. Jag skriver min, för just då kändes det som att hon var bara min och min egen (my precious!), min dyrbara skatt. Det började med ett besök hos min vän K. Vi pratade om barn, såklart, och det faktum att man som förälder gillar vissa åldrar hos barnen mer än andra. Jag tänkte just då mycket på när barnen blir lite äldre och vill kramas och hålla i handen, och man kan somna med ett litet barn på armen. Särskilt att få hålla den där lilla handen i sin tänkte jag på och längtade efter.
Min väninnna som har en tvååring som inte sitter still många stunder i taget, tyckte att tiden med en liten, liten bebis som min är den allra bästa. En liten och hjälplös som får en att tänka "dig ska jag ta hand om". Jag hade, konstigt nog, inte tänkt på det viset tidigare. För mig hade den första bebistiden varit en transportsträcka att ta sig igenom. 

De flesta män brukar ju också motivera sin brist på föräldraledighet de första månaderna med att "i början äter och sover de ju mest, det är roligare sen när man kan göra lite med dem". När makens moster var på besök och sa just det där, var det som att det klickade till i mig. Tänk om båda föräldrarna tyckte så, vem skulle då ta hand om den lilla tråkmånsen det första året? Ska man kanske hyra in ett proffs, så man slipper det trista jobbet? Tänk om de har fel, och det faktiskt är så att den första tiden är den underbaraste, just för att det är då man behövs som mest? Ingen annan gång i livet är man mer behövd och älskad. Kanske inte på det viset som man vanligtvis tänker sig kärlek, utan kärlek i betydelsen livsnödvändig, utan-dig-kan-jag-inte-leva. Om man tillåter sig att tänka så öppnar man även för att ge den kärleken tillbaka. Alla som gjort det vet hur det är att älska så utan förbehåll, så utlämnande, så uppoffrande att man gladeligen skulle ge livet för den man älskar. Just så är det att älska ett litet, litet värnlöst barn. 

Just innan A blev förkyld första gången minns jag att jag njöt så av varje stund tillsammans med henne. Jag minns att jag var så tacksam för varenda liten sak jag fick dela med henne. Även när hon väckte mig på natten fyllde det mig med glädje att det var just hon som gjorde det. Till och med när hon hade svalt snor och slem och kräktes upp ett helt mål mat i i vår säng var jag fylld av samma stillsamma glädje. Vilken lycka att just jag fått en chans till, att just jag helt oförtjänt fått denna lilla människa i min vård! 

Jag minns att jag tänkte att "jag längtar inte längre. Jag är glad för varje stund jag får". Ibland när jag fastnar för mycket i alla vardagsbekymmer stannar jag upp och tänker på de där dagarna. De är som vackra stenar jag samlat på stranden. Kanske oansenliga för andra, men dyrbara och fyllda med minnen för mig.

Här

Här är hon, det lilla underverket.



Ville bara säga det.

På väg mot något nytt

Jag skulle vilja skriva något riktigt tänkvärt och fint här. Något om hur stort livet är, särskilt när det är väldigt, väldigt litet och får plats med sitt huvud i mina kupade händer. Kanske skulle jag lägga till nån fin bild och få alla som läser att säga "ohhh..."
Är det egentligen någon idé att ens försöka? När det gäller det riktigt stora i livet låter det sig ju sällan riktigt beskrivas på ett sätt som motsvarar dess dignitet. Vi yttrar de fraser vi lärt oss använda vid tillfällen som dessa: "allt har gått bra", "det känns underbart", "den nyblivne fadern är så stolt"... när vi egentligen skulle behöva lära oss ett helt nytt språk för att beskriva vad som hänt oss.

När vi åkte hem från sjukhuset förundrade det mig att världen därutanför såg ut som vanligt. Hur kunde den göra det, när vår värld var så förändrad? Vi åkte genom områden där jag cyklat varje dag i åratal, och det som om jag såg dem för första gången. Det kändes inte som att vi varit borta i fyra dagar utan fyra år.

Svårbegripligt är livet i sin storhet.