Diverse

Här är jag igen, efter en tids frånvaro. Julen tillbringades i Norrland, som sagt. En vit och trevlig jul :)

Äldsta dottern är sysslsatt med att göra kroppkakor, den yngre ser på tv, maken ser också på film fast på iPoden, lill-Skruttet ligger och sover. Själv förbereder jag mig för att ringa en massa samtal = inte min favvosyssla. Har jag tur vaknar barnet så jag kan skjuta upp det till imorgon  :D

Hon sover för övrigt bra nu och somnar själv. Vändpunkten kom när jag började hänga en filt framför öppningen på barnvagnen och senare över spjälsängen. Enkelt men genialt.

Mammagruppen, once more

Jaha, så har man varit på mammagrupp igen. Jag undrar mer och mer varför jag går dit, för det ger INGENTING! Jag får ingen kontakt med de andra mammorna och de har alltid så himla bråttom iväg för att hämta sina andra barn på dagis och allt vad det är. Jag har hamnat i en grupp med tre- och tvåbarnsmammor, men egentligen är jag ju mer som en enbarnsmamma då mina andra barn är så stora. 

Varför överhuvudtaget ha en mammagrupp för de med spädisar + barn på dagis? Det vet jag ju själv hur det var när jag var i den situationen, man är helt totalt slut och orkar inte tänka en enda redig tanke i taget, för man är hela tiden på språng efter 2-3-åringen och undrar vad hon har för hyss för sig, kämpar med amning och sömn med den lilla, samtidigt som man har skallen full med amningshormoner och bara gråter. Huga! Varför gör man det här egentligen? Får barn så tätt? Våra tankar på ett syskon till Bebisen ter sig ibland idiotiska, har vi inte fullt upp med de vi har? 

Andra gånger tänker jag på hur häftigt det är att ha två små barn och stå upp till knäna i småbarnsåldern. Man lever och tänker barn, barn, barn. Man hör deras röster och ser deras spår var man än går. På morgonen när man vaknar har man kanske en liten varm kropp tätt intill sin. Ett barn på var höft eller en i var hand när man går. När de är små deras joller och senare deras försök att forma ord och göra sig förstådda. När de är lite större deras deras försök att förstå hur världen fungerar, deras många gånger kloka och ibland helt underbara kommentarer till allt de ser. Ibland tror jag på allvar att man inte blir smartare än när man är 4 år! När de blir äldre och kan leka i timtal tillsammans.

 Det är ju så det är med det mesta som är värt något här i livet. Det vinns genom träget och ibland enahanda arbete, men när man väl fått det är det mer värt än den största skatt.

 

Anti-mex

Har fått problem med mögel pga kondens på insidan fönsterrutorna i två sovrum och ett badrum. "Ett fall för Anticimex!" tänker man då och ringer dit. Efter att ha blivit hänvisad vidare typ 17 gånger hamnar man till slut hos en karl, som omständligt berättar om varför möglet uppstår och sen hänvisar mig vidare. Ringer upp denna person, som också han börjar förklara varför jag har mögel i mitt hus. JAG VET att det beror på dålig ventilation, vill bara ha hjälp att åtgärda den. Dessutom börjar Bebisen skrika och jag ska ju till BVC, så jag avbryter honom och frågar om de kanske kan komma hit och titta på det och hjälpa oss åtgärda det? Nej det kan de ju inte, då ska man ringa ett ventilationsföretag istället. "Men det finns ju saker man kan göra själv" säger han. "Om du vill kan jag berätta för dig, eller för den som... som är lite händig... *bebis skriker*... den i hushållet som fixar lite... *bebis skriker ännu mer* ... eller du kanske är lite händig själv..? 

Jag blev nästan lite full i skratt. Stackars karl, han nästan gnager på telefonen i försöken att inte säga "VAR ÄR DIN KARL, KVINNA? Ta hit honom så jag får prata med någon som kan manliga saker som ventilation, och gör din plikt som mor och ta hand om ditt barn istället!". 

På samma gång blir jag lite irriterad över att han förutsätter att jag inte kan något om det han tänker berätta. Troligtvis gör jag inte det heller, men ändå! Det irriterar mig att bli uträknad i förskott. 

Det slutade med att vi enades om att "någon i hushållet" underförstått någon manlig person i min närhet, skulle ringa upp honom. Maken får väl göra sin plikt, antar jag.

Gnällförklaringen

Besöket på BVC löste troligtvis gåtan om varför Bebis varit så gnällig den sista tiden, och plågat oss med sönderhackade nätter. Svaret var så klart: tillväxtperiod! Ibland känns det som att folk tar till de där tillväxtperioderna så fort en unge gnäller och inte vill sova, men nu fanns här faktiskt fakta. Hon följer sin längdkurva fint, men har dippat lite på viktkurvan. På en månad har hon gått upp 300 g, där hon tidigare gått upp ungefär ett halvt kilo på samma tid. Hon får inte nog med mat, helt enkelt. Klart man inte orkar sova då! 

Nu ska vi intensifiera försöken att mata med banan och gröt. Puréer borde man väl också försöka med, men orka! Jag tycker det är skitsvårt att få till rätt konsistens till de här första smakportionerna, det ska ju vara nästan rinnande. Lättare när de är större och nöjer sig med mat som är mosad med gaffel. En idé är ju att köpa en burk puré och frysa in i istärningsbehållare, så slipper man slänga 90 %. 

Nu ska jag leta fram någon sorts lunch ur frysen och se ett avsnitt av Guds Hus!

Jaha

Portersteken blev smaskelimums! Kan rapporteras från husmorsträsket. Även om det i det här fallet var Maken som lagade. Heder åt honom.

Själv kämpar jag med hungrig bebis på natten. Inatt = sex timmars obruten sömn för Skruttet. Vad är det, ingenting! :(  Istället sover hon massa timmar på förmiddagen. Imorse sov hon kl 7-10. Jag har försökt att amma oftare, ge smakportioner av kokt potatis/morot, ge gröt eller banan (inget smakade). Hon vill bara ha mjölk och på den verkar hon inte kunna sova hela natten. Jag vill sova ut NU, buhuu  :(

Tror jag ska ta bussen in till stan och tröstshoppa lite. Får passa på så länge man åker gratis.

Husman

Ibland tror jag att ICAs nya bok "Hela Sveriges Husman" skapades enkom för mig. Känd husmanskostfrossare som jag är, hängde jag på dörren när boken släpptes. Först lagade jag ingenting, nu har jag gjort nåt ur den varje dag.
Det här har jag gjort (hittills):

Mammas raggmunk i långpanna (s. 23) Hemskt gott, barnen älskade det. 
Kalops (s. 114) En klassiker, men jag ska nog testa dillkött nästa gång istället. Barnen åt däremot så de nästan sprack.
Britas söndagskaka (s. 213) Så god och så enkel! En ny favorit, jag vill göra den varje dag.

Imorgon ska jag göra porterstek. Eller jag, maken får väl hjälpa till om han är snäll. På måndag är jag sugen på att sno ihop fiskkakor med spenatcreme, s. 22. På tisdag skulle jag vilja göra kålpudding, men där har maken satt ner foten. Nån måtta får det va.

Niad = en ära?

Berättade jag att jag blev niad på mitt senaste cafébesök? Chockartat :S 
Undras hur de tänker då? Kvinna med barnvagn = troligen i 35-årsåldern = bäst att säga ni annars hötter hon med käppen åt mig? 

A sov väl ganska ok i natt. Vaknade till vid 21 och fick lite påfyllning i maggen, sedan sovs det till 03? Tror jag. vagnade, somnade om. Vaknade vid 04? Dito. Kvart i fem tyckte jag att det kanske var lika bra att hon fick käk, och så blev det. Somnade om efter en portion, tog max en kvart från uppvak till sömn igen. 
Ställde klockan på 07.00 (schemalagd väckning = applåder till mig!), gav mat och en timme senare sov hon igen. 

Jaha, nu har jag letat efter en bild i över en timme, utan att hitta den. Hittade massa bröllopsbilder som systern tagit istället, good enough. Nu ska jag leta upp mat, hoppas det inte tar lika lång tid.

Värsta framsteget, typ

Så att jag ska minnas det: Idag = premiär för att rulla från mage till rygg!!  :D :D

Långa natten

Åh, måste ju rapportera om den gångna natten! Lilla Bebisen somnade ca 20.00 och sen sov hon till halv två-två. Efter en riktigt lång stunds vagnande (säkert inte mer än 10 minuter, men allt känns som en evighet på natten) somnade hon om. Vaknade efter kanske en timme igen, vagnades, somnade om. Sen är jag lite osäker på tiden, men antingen 03.40 eller 05.40 vaknade hon nästa gång och då tyckte jag nog att det var dags för mat. Efter bara en portion somnade både hon och jag och sov vidare till 07.40! 
Det låter kanske inte så mirakulöst, men det känns som att vi är på god väg mot en 11-timmarsnatt. Att hon vaknar på småtimmarna tror jag bara är vanans makt, hon är egentligen inte hungrig men har blivit van att vakna då och därför gör hon det. Gaser i magen gör nog sitt till också, inatt när jag vagnade vid tvåtiden pruttades det friskt varje gång hon vände på sig. Minifom igen kanske?

Nu sover hon sin morgonsömn sedan en timme tillbaka. Egentligen borde jag kanske väcka henne så hon kommer rätt i tid (andra målet = kl 10), men det känns som att hon blir så grinig och orolig när hon inte får sova ordentligt. Kanske väcka 10.30, då har hon sovit 1 tim 15 min iaf.

Ännu mer

Värst vad jag frossar i blogginlägg nu då! Antar att jag tar igen några dagars stilltje på den fronten. Lyssnar på "Wolfgang Amadeus Mozart radio" på lastfm.se. Mycket trevligt, barnet somnade bra till de gamla gubbsen. Snuttefilten förstås, den har jag ju inte berättat om? Det började som en slump med att jag smekte A över kinden när jag skulle natta henne. Hon vände munnen mot min kupade hand och blev hux flux helt stilla! Låg där och liksom andades i min hand, helt avslappnad. Somnade på ett kick.  Nästa gång jag nattade henne tog jag en trasa och lade över hennes axel och fram över kinden och munnen. Även om hon skrek först började hon sedan dra trasan mot munnen och först suga på den lite för att sedan bli stilla och somna.  Nu är det en etablerad terapi att när hon ska sova får hon antingen en Snuttefilt eller någon annan trasa lagd över axel och kinden, halvt över munnen. Ligger hon i vagnen drar jag några tag om hon skriker, annars inte. Somnar jättefint! *stolt*

Stenar från stranden

Det som är bra med att blogga eller föra nån sorts dagbok är när man funderar på när något hände. Även om man inte skrivit om just det, kanske man kommer ihåg att det hände dagen innan eller efter det man skrivit om.

Det jag tänker på ibland är när jag hade en period av intensiv njutning av min bebis. Jag skriver min, för just då kändes det som att hon var bara min och min egen (my precious!), min dyrbara skatt. Det började med ett besök hos min vän K. Vi pratade om barn, såklart, och det faktum att man som förälder gillar vissa åldrar hos barnen mer än andra. Jag tänkte just då mycket på när barnen blir lite äldre och vill kramas och hålla i handen, och man kan somna med ett litet barn på armen. Särskilt att få hålla den där lilla handen i sin tänkte jag på och längtade efter.
Min väninnna som har en tvååring som inte sitter still många stunder i taget, tyckte att tiden med en liten, liten bebis som min är den allra bästa. En liten och hjälplös som får en att tänka "dig ska jag ta hand om". Jag hade, konstigt nog, inte tänkt på det viset tidigare. För mig hade den första bebistiden varit en transportsträcka att ta sig igenom. 

De flesta män brukar ju också motivera sin brist på föräldraledighet de första månaderna med att "i början äter och sover de ju mest, det är roligare sen när man kan göra lite med dem". När makens moster var på besök och sa just det där, var det som att det klickade till i mig. Tänk om båda föräldrarna tyckte så, vem skulle då ta hand om den lilla tråkmånsen det första året? Ska man kanske hyra in ett proffs, så man slipper det trista jobbet? Tänk om de har fel, och det faktiskt är så att den första tiden är den underbaraste, just för att det är då man behövs som mest? Ingen annan gång i livet är man mer behövd och älskad. Kanske inte på det viset som man vanligtvis tänker sig kärlek, utan kärlek i betydelsen livsnödvändig, utan-dig-kan-jag-inte-leva. Om man tillåter sig att tänka så öppnar man även för att ge den kärleken tillbaka. Alla som gjort det vet hur det är att älska så utan förbehåll, så utlämnande, så uppoffrande att man gladeligen skulle ge livet för den man älskar. Just så är det att älska ett litet, litet värnlöst barn. 

Just innan A blev förkyld första gången minns jag att jag njöt så av varje stund tillsammans med henne. Jag minns att jag var så tacksam för varenda liten sak jag fick dela med henne. Även när hon väckte mig på natten fyllde det mig med glädje att det var just hon som gjorde det. Till och med när hon hade svalt snor och slem och kräktes upp ett helt mål mat i i vår säng var jag fylld av samma stillsamma glädje. Vilken lycka att just jag fått en chans till, att just jag helt oförtjänt fått denna lilla människa i min vård! 

Jag minns att jag tänkte att "jag längtar inte längre. Jag är glad för varje stund jag får". Ibland när jag fastnar för mycket i alla vardagsbekymmer stannar jag upp och tänker på de där dagarna. De är som vackra stenar jag samlat på stranden. Kanske oansenliga för andra, men dyrbara och fyllda med minnen för mig.

En trevlig dag

Idag har jag varit sådär duktigt som jag är typ en gång i månaden. Jag har både bakat, lagat mat och tagit en riktig långpromenad. 

Vad som är bra med att börja sälja är att man måste (iaf tycker jag att man måste det) prova hur det man säljer fungerar. Således har jag börjat både baka och laga mat igen (sist jag var såhär flitig var när jag gått över tiden med A och var tvungen att få dagarna att gå). 
Idag gjorde jag chokladmuffins i silikonmuffinsformen och grönsaks- och skinkgratäng i silikonbakformen. Gratängen blev jättebra! Muffinsen blev lite små men det berodde nog på att jag inte vispat smör och sockret nog mycket. Jag har pinsamt nog inte riktigt fattat vad som menas när man ska vispa smör och socker, hur gör man? Det är ju inte som att vispa ägg och socker. Rumstemperera smöret först? Ibland smälter jag smöret men det ska man nog egentligen inte göra. Quick Chefen var inte så bra till att vispa runt smör och socker med (och så hade jag nog för liten sats, bara halva) men funkade bra att vispa resten av smeten med. Till att hacka lök, broccoli och skinka var den suverän. Nästa gång ska jag ta färsk broccoli, tror den frusna bidrog med för mycket vatten och gjorde att gratängen inte blev klar förrän efter en timme. Men den var värd att vänta på! Till och med Emma åt med god aptit.

Idag har schemat fungerat perfekt! Fem mål och 4,5 timmes sömn. Nu skulle hon faktiskt kunna sova hela natten, men det gör hon nog inte. Ligger i vagnen i mörkt rum gör hon iaf, så förutsättningarna finns  :)

Det smorda kråset

Ah, hade tänkt skriva lite men orkar egentligen inte. Sömnen inatt blev inte mer än 2-3 timmar. Konstigt att man inte är tröttare än man är?
Dagen började med ett avsnitt av Jamie Olivers proffsiga matlagning och slutade med mina egna inte fullt så proffsiga lussekatter. Nästa gång kanske jag inte ska använda fullt så gammal jäst :(

I övrigt kan jag väl inte klaga på dagen. Jag och mannen tog bussen till jobbet, där det uträttades massa ärenden. Jag fick mina traditionsenliga senapsburkar, en Tidningen Apoteket och lämnade en tapper katalog :)

Efter att ha charmat alla tanterna, ätit och skitit, somnade Bebisen och vi for vidare in mot stan. Där avnjöts en traditionsenlig sushi på Stans Bästa Sushibar. Sålunda utfodrade traskade vi in till stan igen och efter att ha handlat lite matvaror satte vi oss på bussen för att åka hem. A vaknade och började skrika 5-10 minuter innan bussen kom, men jag tänkte att hon slutar säkert skrika när vi kommer på bussen och hon får komma upp ur vagnen. Nej då, istället skriker hon än mer och lyckas arbeta upp sig till hysteri, tårarna sprutade ur ögonen och hon var så förtvivlad. Jag gissade att hon var hungrig men resan hem tar bara ca 10 minuter och vem vill amma på en buss? För den som inte varit med om det kan jag berätta att tio minuter känns som tio timmar när man sitter på en buss och alla, verkligen alla, tittar på en och önskar att man ska få tyst på ungen eller kliva av. Till slut orkade jag inte längre utan lade henne till bröstet. Lättnad och tystnad en liten stund, men sen fick hon väl i halsen och gav hals igen , fast mindre panikartat den här gången. Efter vad som tycktes som en evighet var vi äntligen framme och kunde kliva av. Troligen drog hela bussen en kollektiv lättnadens suck.

Kvällen i övrigt ägnades åt att baka ovan nämnda lussekatter och en tigerkaka. Eftersom det imorgon ska smörjas kråset med julbord, var vi tvungna att titta på avsnittet av "Sunes jul", där familjen äter julbord. Mamman blir kallad ett girigt fruntimmer, pappan försöker ta med sig en doggy bag och eldar upp en matta, Håkan äter bara potatis och Sune blir anvisad lax, eftersom "det är dyrt... eh,  GOTT!" Till denna klassiker spisades glögg, barnens egentillverkade pepparkakor och tiger cake. Och just det, julmust!

Tradera bjuder på funderingar

Även Tradera kan bjuda på livsöden. Letade barnstol nyss och hittade en vi en annan annons detta:
"Ute blivet bröllop NYA bröllopsskor stl 38". 

Undras om det var sådär som på film, när de alltid lämnar dem vid altaret. Har nåt sånt ever happened på riktigt?

Tupper tant

Arrgh, jag ska börja sälja Tupperware! Hur i all sin dar gick det här till, jag vet inte. Jag som skulle vara hemma med lilla bebisen och ta det LUGNT... suck. Egentligen tycker jag väl att lilla A är för liten, jag hade gärna velat vänta några månader innan vi drog igång. Och med förkylningar och skit hela tiden, ja ja. Det ordnar sig väl på något vis. Det går ju att ha demos här eller ta med mannen eller storasyskonen som barnvakt.

Varför gör jag det här då? För att det är en utmaning. Jag trivs med mitt vanliga jobb men det var längesen jag gjorde något jag aldrig gjort innan. Dessutom gillar jag att sälja och ge råd. Jag saknade det när jag slutade på apoteket i hemkommunen. Det är kul att få visa sina kunskaper, ge råd och se när kunden blir nöjd. Får man lite extraslantar är det ju en kul bonus.

Nehepp, nu är det kanske dags att stuva undan frukosten. Bebisen ligger en timme före schemat idag, så nu har hon redan börjat sin långlur (10.45). Det skadar väl iofs inte om hon somnar tidigt ikväll, eftersom jag ska iväg på Tupperwaremöte *nervös*

Luttrad skogskvinna

Ja hjälp, dessa promenader! Ibland tänker jag att jag kunde ha en blogg enbart om mina barnvagnspromenader.
Den här gången lyckades jag hitta en skjutbana litegrann off pist från promenadvägen. Nyfiken som man är, gick jag längre och längre bort och iakttog det stilla förfallet på det gamla militärområdet. Traktens ungdomar, uppenbarligen "utan LOKAL" hade gjort sitt bästa för att markera revir med sina taggar. Det fanns en viss vemodig skönhet i mötet mellan det gamla Sverige med allmän värnplikt och organiserad krigslek i skogarna och nya Sverige där ungdomar inte har nåt bättre för sig än att åka runt med sina EU-mopeder och graffitispreja varhelst de ser en fri yta. Båda sakerna känns i sitt förfall lika malplacerat ute i skogen.

När jag gav mig iväg på min promenad hade jag dumt nog bara tagit på mig ett par strumpor. Mina kängor är ett nummer för stora och ger mig skavsår om jag inte har två par strumpor i dem. "Det går nog bra med bara ett par" tänkte jag optimistiskt och gav mig iväg. Efter bara en kvarts promenad kände jag - guess what? - ett välbekant skav på hälen och snart kunde jag riktigt känna hur blåsorna svällde upp. - Hur dum får man bli? Hur dum som helst, uppenbarligen.
Således linkandes fram i skogen som en skadeskjuten fågel, kom jag att tänka på att jag, när jag svängde av till skjutbanan, gick åt samma håll som vägen hemåt (fråga mig inte om väderstreck). Alltså borde jag, rent teoretiskt, kunna fortsätta år det här hållet och förhoppningsvis hitta värsta genvägen. Sagt och gjort. Jag pressade mig framåt med barnvagnen på leriga stigar och snart fanns inte ens de kvar utan jag fick ge mig ut på ett igenväxt gärde. Traktorspår och stora grästuvor gav A en ytterst guppig färd, själv såg jag framför mig hur fånig jag måste se ut där jag stretade fram. Svettig och trött och med skavsår fattades det bara att 1) någon luttrad skogsman eller motionär får syn på mig och får sig ett gott skratt 2) jag har tänkt hel fel, går vilse eller måste gå tillbaka HELA vägen.
Tack och lov hade jag rätt och min lättnad var oändlig när jag närmade mig skogsbrynet och fick se en väg, precis där jag hade hoppats att den skulle vara :)

Barnkalas

Jag har nåt jag måste bekänna. Det kan vara så att jag inte får kalla mig mamma efter det, eller iaf inte en mamma som vill ha någon slags rykte om sig att älska hemmafrulivet. Be as it may, här kommer det: Jag hatar barnkalas! Jag har gjort det from the start, när äldsta dottern i sexårsåldern fick bjuda tre kamrater. Det var jobbigt då trots att jag kände både barnen och deras föräldrar väl, och sen har det bara blivit värre.  

• Jag tycker det är trist och onödigt att städa och göra fint när ungarna ändå inte bryr sig och bara stöker till allt (den enda anledningen till att man städar är ifall föräldrarna skulle titta in, vilket de aldrig gör när barnen är i den här åldern. Men tänk om?).

• Man bakar och gör sig till och så äter barnen ändå ingenting, särskilt inte flickor (den här gången var ett undantag, barnen älskade verkligen både pizzan, den mjuka pepparkakan, drömtårtan och särskilt bålen. att låta födelsedagsbarnet bestämma menyn var inte en så dum idé när allt kom omkring).

• Det blir en fruktansvärd ljudnivå, bebisen vaknar och så vill alla röra henne och smitta ner henne med sina ondskefulla mikroorganismer.

• Syskonet som inte fyller år vill vara med men blir utmanövrerad av sin syster eller skräms bort av skränet och stojet. Det är dock en intressant studie i hur människor blir när de hamnar i sällskap större än tre-fyra (i det här fallet elva), hur de rycks med av grupptrycket och plötsligt gör saker de annars inte skulle göra.  

• Jag tycker det är lite läskigt att ha ansvaret för andras barn. De gör sig illa eller blir uppkäftiga och jag har inte en aning om hur jag ska hantera det.

Det finns positiva saker också: Att möta en hoper skränande, gåpåiga barn barn är att jag inser hur  väluppfostrade mina barn är, i alla fall i jämförelse :)

Hemma

Ah, nu är man hemkommen i vardagen igen. Sitter och lyssnar på Joanna Newsoms harpoplink och njuter rätt mycket av tillvaron. Lillan sover, de andra barnen pysslar på med sitt och maken uppdaterar vår hemsida. Den som vill ha adressen kan höra av sig *lockar med bilder på lilla bebisen*.

Resan då. Well... den bjöd på både roligt och jobbigt. Resan upp var helt ok de första 10 timmarna...  ;)
Nej, det tar egentligen inte 12 timmar men vi hämtade först stora flickorna hos deras pappa och sen gjorde vi massor med stopp efter vägen. Vi åkte hem lite tidigare än vi hade tänkt men det blev iaf fyra nätter i husbilen. 
- Hur var det då att bo i husbil med en liten bebis, i Norrland i slutet av oktober?
- Första natten var helt ok, andra natten tog gasolen slut så då blev det en sisådär 8 grader innan vi vaknade. Eller snarare, A väckte oss och räddade oss undan kölddöden. De andra nätterna fungerade bra, förutom att Bebisen vaknade den sista natten med en dunderförkylning. Hennes kusin hade hälsat på några dagar tidigare och såklart lyckats smitta ner henne. Den dagen skulle vi egentligen åkt vidare söderut för gammal släktings kalas och visit hos en gammal kursare till mig. Ingen av oss såg fram emot ännu fler nätter i husbil med en så liten och ynklig bebis, så vi packade ihop och tuffade hemåt.

Ynkepynk

Måste säga att jag är ganska nöjd att vara hemma igen i Sörlandet. Norrland var allt väldigt kallt och snöigt, skönt att vi inte flyttade dit. Vackert dock, sista morgonen vaknade vi till exempel och såg när solen spred sina strålar över snön på fjälltopparna.

Schemat funkade så bra som man kan förvänta sig när man är på resa. Det är ju nästan omöjligt att hålla vakentiderna när man åker bil till exempel. Trots allt är jag väldigt nöjd, matningen fungerade bra och A sov ett tvåtimmars- och några kortare pass per dag. Nätterna var väl hyfsade, hon somnade framåt 21-tiden och vaknade kl 2-3 och sen framåt 6-tiden för att äta. 

Jag hade helt glömt bort hur fruktansvärt det är med en förkyld liten bebis. När hon hostar av allt slem och snor i hals och näsa och hela den feberheta lilla kroppen rister. När hon ska äta och vi måste droppa koksalt i näsborrarna och hon gråter och skriker så tårarna pressas fram i ögonen. När hon andas och det rosslar av allt slem. När hon vaknar och hackar och hostar och kan inte förstå vad ont som drabbat henne. Varje ynkligt ljud från henne skär som knivar i mig. Jag är hennes mamma och jag ska vara den som försvarar henne mot allt ont. Tänk på allt ont som finns i den här världen och så kan jag inte ens skydda henne mot en förkylning. 

Tur att hon börjar bli bättre nu. Nästa gång jag åker till apoteket ska jag köpa handsprit och tvinga alla att tvätta händerna med innan de tar i vår lilla immunförsvarslösa älskling.

The Final Blogg-Inlägg Inför The Big Resa Till Landet Up North

Imorgon åker vi alltså till makens familj. Det ska bli roligt men jag är hyfsat nervös också. Första gången jag/vi kör husbil och så 56 mil på jungfrufärden. Nåväl, det går säkert bra. De stora flickorna är så förtjusta inför tanken på att sova i husbilen, fick de bestämma skulle vi nog vara ute en månad  :)

Det känns som att trots att det strular med A:s schema, är det alltid nån del som fungerar när nåt annat skiter sig. Nätterna har blivit så knasiga, nu vaknar hon efter bara 4-5 timmar och oftast mer än en gång per natt. Istället har dagarna funkat mycket bättre! Inget skrik alls idag, ett två timmars- och ett tretimmarssovpass. Mat var fjärde timme, inte oftare. Ett par gånger har jag t.o.m. fått väcka henne.

Spännande att se hur det blir på resan. På återseende om en vecka!

Långpannans förbannelse

Avslutade förra inlägget med att berätta om min och dotterns kakbak. Well, det blev en hel del kaka om man säger så. Receptet kom från "Långpannans lov" och vad jag inte tänkte på var att recepten i den bakboken är tänkta för ett helt kyrkkaffesällskap! Helt glatt struntade jag i varningssignalerna som "8 ägg, 12 dl socker" skickade ut. Resultatet är en hel långpanna kladdkaka och troligtvis 25 kgs viktuppgång, för att inte tala om all magknip  :(

Om det är kladdkakans fel eller inte, men idag har vi haft en dag med helt aviga tider. En liten tjej har fått för sig att vakna 02.30 på nätterna. Mindre lustigt tycker hennes mor, med tanke på att hon vaknade runt fyratiden så fint för bara några veckor sen. Inte så många timmars skillnad, men det gör mycket för sömnkvaliteten. 
Nästa gång vaknade hon 6.15 som vanligt, men sen började det gå snett. Istället för att somna vid åtta blev klockan över 9, och då först efter att jag henne en ny omgång mat. Klockan 11 vaknade hon och fick påfyllning och sen var hon vaken till 13.30. Mer mat vid16 och sen vid 18. 19.30 somnade hon, efter att ha skrikit en god stund innan hon fick i sig den sista omgången mat. Klassiskt kvällstrassel med andra ord. 

Nu är maken iväg och hämtar små scouter. Själv sitter jag här och idisslar kladdkaka.

Bebis på äventyr

Jaha, upphåll i bloggandet i flera dar, jag har nästan fått lite abstinens. Helgen tillbringades i Stockholm, eftersom min syster skulle göra sitt gesällprov och behövde hårmodeller. Självklart ställer då hela familjen upp, alla utom jag och Bebisen var modeller. 
Resa hela vägen till Stockholm och sen sova borta med en liten bebis kändes ganska nervöst, men det gick faktiskt väldigt bra. Först hade jag tänkt den gamla vanliga budgetvarianten med vandrarhem, men sen ångrade jag mig och vi bokade en natt på hotell istället. 
-Hur gick det då med mat- och sovrutinerna på resan, lyckades ni hålla dem?
Både ja och nej, det är ju svårt att hålla vakentiderna när man åker bil. Skakandet söver den piggaste bebis :)  Mattiderna var väl inte helt bra de heller, nån gång blev det två timmar istället för en mellan matningarna. Jag försökte att i vilket fall hålla ordning på hur många mål hon fick i sig per dag, hade hon fått fyra mål när hon somnat för kvällen kunde jag slappna av i vetskapen om att hon fått det hon behövde. Däremot blev det ju knasigt på kvällarna, både lördag (på hotellet) och söndag (när vi kommit hem) blev klockan 21-22 innan hon somnade. Man skulle ju kunna tro att när hon somnar senare skulle hon vakna senare, men det är snarare tvärtom. Lördag natt somnade hon 22 för att sedan vakna kl 2, 4 och 7.30. Mysigt värre  :(
Sammantaget blev det iaf klart godkänt, tiderna hölls inte helt men hon sov faktiskt minst två timmar mellan de flesta målen.

Promenadutmanad!

Idag har det varit ett riktigt ruskväder här. Trots detta har jag varit hurtig nog att promenera i nästan en timme. Jag känner mig lite utmanad av min vän som promenerar ibland flera gånger om dagen med sin son. Kan hon, så kan jag! :)

I övrigt har det varit en ok dag. Matat vid 6, 10 och 14 hittills idag, då det är jag jättenöjd med. Sovit har hon gjort i först två och sen tre timmar, och nu sover hon igen sen en knapp timme. Vaknar hon om en timme borde hon kunna somna för natten vid 20. Tänk om hon kunde sova 20-04 eller 05 sen, det vore så skönt. Får inte missa badet idag, det tror jag gör henne gott att få trötta ut sig med lite simtag  :)  Storasystrarna gör dessutom allt för att få hjälpa till, så det kan ju vara nåt att sätta dem i arbete med. 
Den yngre av dem har btw cyklat till affären för att panta flaskor och handla ägg och mjöl. Jag hade visst lovat att vi skulle baka idag!

Kolikbarn

Tänkte skriva ett inlägg om kolik, och blir antagligen kölhalad på kuppen.

Har man läst Barnaboken blir man lite allergisk så fort folk ska prata om kolik. Jag kan bli väldigt frustrerad ibland när jag tycker att jag kan se på andras bebisar att de är hungriga eller trötta och så envisas föräldrarna att bara bära runt på dem och beklaga sig för att deras barn är så besvärligt. "Stackars oss, barnet har kolik" får man höra. "Men lägg ungen att sova då" skulle man vilja säga ibland. Det är ju så känsligt med goda råd, det vet man ju själv. Tråkigt nog är det som att man inte får ta kommandot över sitt barn, man ska bara acceptera att man sitter fast i ett hav av hjälplöshet där barnet är nån slags diktator. Barnet? Det väntar på ledning från föräldern, barnet är det som verkligen svävar i ovisshet. 

För övrigt ska man bara acceptera att barnet vill äta varannan timme hela dygnet, man ska bara acceptera att en ettåring inte sover mer än 4 timmar i sträck. No offense till de som har det så, men varför bara acceptera? Klart att man kan misslyckas även om man verkigen har jobbat på en förändring, men då har man iaf försökt.

(Ok, nu har jag sagt det, so just shoot me)

Vilse i skogen

Egentligen borde jag inte skriva när jag är såhär trött, men jag känner att jag måste passa på. Imorgon kommer det att gå i ett och sen åker vi till Stockholm tidigt på lördag morgon. 

Vi har haft en bra dag idag, med några undantag. Dagen började lite dumt, Agnes vaknade vid 4 och ville bara ha ena bröstet. Efter ihärdigt och fruktlöst trugande lade jag tillbaka henne i spjälsängen med lampan tänd, tanken var att hon skulle ligga där och bli lite hungrig. Inget sånt hände, däremot somnade jag sittandes i sängen. Så bra man sover då, sittandes och lampan tänd och med ett jollrande barn intill! Eller inte. 
Nåväl, 6.15 vaknade vi iaf. Lyckades äta bra och hålla vakentiden två timmar. Nästa mål10.15 och vid den efterföljande sovstunden var det dags för dagens promenad. Jag hade repat mod efter gårdagens urfegande i elljusspåret och gick på'n igen! Lite väl energiskt kanske. Efter en timmes promenad var vi längre från hemmet än nånsin, och jag tvivlade på att vi skulle komma hem före midnatt. Just när jag kände mig som mest borttappad och funderade på vilket träd jag skulle krama, tog skogen slut och vi var i ett villaområde! Hurra, hurra  :)
Trött som jag var (och fortfarande vilse även om jag visste i vilket villaområde vi var) letade jag upp närmaste busshållplats och tog bussen hem. Pinsamt nog var jag bara två stopp hemifrån...

Resten av dagen blev lite stressig och knasig för lilla A. När vi kom hem blev det mat vid14 och sen fick jag stressa iväg till stan innan min kompis M kom på besök. Mycket besök på senaste tiden, och jag gillar't. 
Dumt nog somnade bebisen i bilen när vi for till stan, och sen sov hon inte sina två timmar som hon skulle. Redan efter en timme vaknade hon och sen blev det mat 17.30. Nu ligger hon i spjälsängen och funderar på om hon ska sova eller inte.

The Royal We

Vi (det kungliga vi), aka Bebisen har börjat med några nya och förtjusande vanor. För det första så har vi börjat somna på rygg i spjälsängen, no buffning, nothing... bara sömnig bebis som somnar där hon är. För det andra har så har Bebisen börjat somna i spjälsängen...
Nä, men skämt åsido. Jag är helt överlycklig över detta nya och fascinerande! Att hon sover i spjälsängen igen och inte bara i vagnen, och att hon inte behöver vagnas till sömns. Just nu ligger hon i vagnen och sover, jag bara lade henne på mage där och hon somnade så fint så fint  :D
Kanske har det med att göra att hon börjat intressera sig för den lilla mobilen som hänger ovanför spjälsängen. Hon kan ligga länge där och bara titta och titta. Igår kväll låg hon så i nästan en timme, och när hon började skrika gick jag bara in och vände henne på mage och sen somnade hon. Fina, lilla Bebisen!

Jag fick för övrigt sova en hel natt utan att väckas, även om det inte riktigt var meningen. Bebisen somnade inte förrän 22 igår kväll, och då blev ju även morgonen lite förskjuten. Kvart i sex vaknade hon, och då är det ju nästan dags att gå upp även för föräldrar. Efter att ha ätit från båda brösten (hurra!) somnade hon halv åtta och har sovit sen dess.

Dear catastrophe waitress

Vi fortsätter där jag slutade i förrgår. Agnes sov till 16.30, vaknade och fick mat, enligt modellen. Kl 18 åkte vi, jag och alla tre flickorna till grannkommunen (eller nåt ditåt). De stora flickorna lämnades hos sin far och jag for och hälsade på en vän. Vi var där i ca två timmar, från 18.30 till 20.30. A vaknade när vi kom dit och sov alltså bara en knapp timme, och så var cirkusen igång. Mat, skrik, lugn en liten stund, läggas i vagnen men med enbart mer skrik som resultat osv osv. Det kanske hade gått bra om det inte varit för min bristande, för att inte säga fullkomliga avsaknad av förmåga att göra mer än en sak samtidigt. Hålla igång en konversation kan ibland vara på gränsen till vad jag klarar av, och få en bebis att sova samtidigt övergick uppenbarligen min förmåga. Såå tråkigt, eftersom det var ett besök som jag sett fram emot hela veckan  :(
Till slut kände jag att jag var tvungen att åka, så att den gallskrikande ungen skulle kunna somna någon gång. I bilen somnar hon ju alltid, liksom. Typ. Fast naturligtvis inte nu då. Vi var nästan hemma då stora hungerskriket drog igång. Jag fattade ingenting, ungen hade ju hängt vid tutten hela kvällen. Men hade hon sovit då, eller ätit? Näpp, såklart inte. Hon hade bara lyckats arbeta upp en riktigt präktig övertrötthet och hunger, vilken underbar kombo. Kvällen avrundades med ett härligt skrikkalas, lillan skrek och fick bröstet omväxlandes... inte förrän nångång efter tolvslaget somnade hon, utmattad. Jag säger bara: Är det såhär folk har det, då förstår jag att man inte skaffar fler barn.

Jag borde kedja fast mig vid spisen

Eller iaf i hemmet. Så fort jag åker iväg på nåt, faller alla rutiner huller om buller till marken. Dumma mig, jag borde verkligen ha lite mer respekt för de rutiner jag försöker upprätta.
Idag var det Öppna förskolans fel. Natten var jättebra med sju timmars sömn, från 22 till 05. Jag väcktes 08 av mannen i huset, och vi käkade frukost ihop till ännu ett avsnitt eller två av "Frasier". Ca 08.30 vaknade lilla A, och fick mat som vanligt. Hon har varit lite strulig nu när det gäller att somna, men 10 sov hon iaf efter en stunds vagnande. Vi åker buss till Öppna förskolan, lillan sover. 10.30 vaknar bebisen, är först ganska lugn men ca 11 får hon mat igen, men vill inte sova. 12 är vi hemma igen, och då blir det mera mat. Försöker söva i vagnen, men hon vill inte riktigt komma till ro. Tar upp henne och ger en slurk till. NU somnar hon äntligen, men klockan är nu 13-13.30. 

Får se om hon sover en stund nu, till 16.30 kanske? Det vore ganska bra, eftersom vi ska åka till stora flickornas pappa 17.30 och hon kommer att somna i bilen då. Fast då blir det bara en timmes vakentid, kanske 16 istället? Iofs har hon missat nästan hela sin sovtid på förmiddagen, så hon kanske behöver sova. Hmja, vi får se vad hon hittar på  :)

Bröstbekymmer

Idag har vi varit hos min farmor och hälsat på, hela dagen känns det som. Min farmor är änka sen några år tillbaka, och det märks att ensamheten ibland är jobbig för henne. Hon pratade och pratade nästan oavbrutet i de tre timmar vi var där. Lilla Agnes valde att först charma min farmor och faster, för att sedan somna och sova resten av besöket. Hon sov. Och sov. Vaknde och började äta lite, för att sedan somna igen. Mina bröst blev ömmare, sen blev de ännu ömmare för att till slut anta formerna av två basketbollar. Att vi satt ute i solen på farmors balkong gjorde inte den annalkande febern direkt bättre heller.

Här

Här är hon, det lilla underverket.



Ville bara säga det.

På väg mot något nytt

Jag skulle vilja skriva något riktigt tänkvärt och fint här. Något om hur stort livet är, särskilt när det är väldigt, väldigt litet och får plats med sitt huvud i mina kupade händer. Kanske skulle jag lägga till nån fin bild och få alla som läser att säga "ohhh..."
Är det egentligen någon idé att ens försöka? När det gäller det riktigt stora i livet låter det sig ju sällan riktigt beskrivas på ett sätt som motsvarar dess dignitet. Vi yttrar de fraser vi lärt oss använda vid tillfällen som dessa: "allt har gått bra", "det känns underbart", "den nyblivne fadern är så stolt"... när vi egentligen skulle behöva lära oss ett helt nytt språk för att beskriva vad som hänt oss.

När vi åkte hem från sjukhuset förundrade det mig att världen därutanför såg ut som vanligt. Hur kunde den göra det, när vår värld var så förändrad? Vi åkte genom områden där jag cyklat varje dag i åratal, och det som om jag såg dem för första gången. Det kändes inte som att vi varit borta i fyra dagar utan fyra år.

Svårbegripligt är livet i sin storhet.

Nyhetstorka

Nu är man alltså officiellt en övermogen tomat. Det finns egentligen inte så mycket att säga, alla har väl hört klagomålen från mammorna med bebis på övertid... hur synd det är om dem och hur ont de har och hur varmt det är. Ingen har mer svullna fötter, ingen har mer ont i ryggen eller fler förvärkar än de. Till just dem ringer alla de känner och inte känner femtioelva gånger om dagen och frågar varför de fortfarande är hemma och inte på BB (BB förrresten, var nånstans heter det egentligen barnsbördshus nowadays? Ingenstans förutom i den berömda folkmunnen skulle jag tro).

För att glädja dem som vill ha nån sorts nyhet, vilken som helst, i den i övrigt stentorra bebisnyhetsöknen kan jag stoltsera med tjocka magen. Om ni undrar om den snart ska spricka så är mitt svar att: Jag vet faktiskt inte. Ibland tvivlar jag på de som säger att den inte kan det.

Lägesrapport från magen

Muahaha, mycket lustigt. Som om det inte känns deppande nog att gå över tiden, så har familjeliv.se bestämt sig för att min graviditet inte finns längre. När jag ska titta på min graviditetskalender står den nu som ”Tidigare graviditet - BF 6 augusti 2008”. Eh, ursäkta... men bebis är fortfarande kvar därinne, vad jag har märkt iaf. Nog för att vi trodde att det skulle hända saker i går kväll, men så blev ju inte fallet. Vi drog igång hela cirkusen med att ringa in 1:e jour (min far) för att hämta barnen hem till sig, den stolte blivande fadern packade ner näranog halva inredningen (dator, filmer, högtalare, 2 kg kexchoklad m.m.)... och så blir det ingenting. Värkarna mattades av och försvann helt i natt. Nu återstår bara att vänta, igen. Varje timme är lång nu :(


”Man har ju förstås aldrig hört att de har blivit kvar därinne” (tröstande nog)

Bil på drift

Jag har tänkt på det här med att tvätta bilen. Eller, överhuvudtaget på bilens krav på sin ägare. Först och främst blir den ju hungrig ibland och kräver mera soppa, den biter känner jag att jag hanterar utan problem (man är ju van att mata småbarn liksom). Ok, bilen är mätt och nöjd. Sen är man ute och far på vägarna och ofelbart så blir den ju lortig efter ett tag, irriterande nog. Kunde jag svepa in den i ett stort lager plast så skulle jag nog göra det, men eftersom det inte låter sig göras så måste man ju ta till andra knep ibland, till exempel tvätta den. Vad säger man om det? En stor suck, helt enkelt.
Min nuvarande bil har jag haft i snart två år, och under den tiden har den inte tvättats en enda gång... det är pinsamt men sant. Visst har jag kört den genom automattvätten då och då, men det räknas nästan inte. Utsidan blir nätt och jämnt ren men insidan är ju fortfarande lika smutsig (och alla ni som åker bil med barn vet hur det är). Gång på gång har jag tänkt att jag ska banne mig ta och tvätta den, jag har köpt schampo och vax och allt möjligt, men sen kommer jag mig bara inte för. Stå här på garageuppfarten och tvätta är uteslutet, av flera skäl: För det första för att det inte är miljövänligt för fem öre, och för det andra har jag inte den minsta lust att låta grannarna se på när jag krånglar med dammsugare, vattenslang och hur tusan vaxar man egentligen? Nog för att jag har sett "Karate kid", men det var länge sen. Det skulle helt säkert sluta med att jag sprutar tjugo liter vatten rätt in i bilen eller schamponerar förgasaren.
Det andra alternativet, att åka till Statoil eller Hydro och tvätta på gör-det-själv-tvätten, känns om möjligt ännu mer uteslutet: Hur kul kan det vara och stå där och tvätta med tjugo stressade besserwissrar efter sig i kö? Det finns några saker som inte alls är roligt med att vara kvinna, och en av dem är att bli betraktad som totalt inkompetent när det gäller manliga saker som att till exempel tvätta bilen (vilket i just det här fallet stämmer, men ändå!).
Nej, det är inte lätt ibland... och av ovan nämnda skäl har bilen alltså förblivit i sitt otvättade skick alltför länge. Tills nu!
Jag parkerade nånstans för någon månad sen, och fick ett sånt där förhatligt reklamblad placerat mellan torkarbladet och bilen. Reklamen var för en firma som tvättade bilar till en inte alltför oöverkomlig summa. Jag har sparat bladet (tillsammans med reklam för att få sitt hem städat, gissa vad jag inte gillar att göra?) i avvaktan på att jag kanske skulle få för mig att tvätta bilen själv. Eftersom den dagen efter någon månad ännu inte hade kommit, tog jag mig igår i kragen och ringde biltvätten, och idag var jag alltså där. Besöket tog 40 minuter (jag passade på att promenera och läsa lite under tiden) och allt det här gjorde de för tvåhundra spänn: Tvätt invändigt och utvändig, dammsugning, fönsterputs, tvättning av mellandörrkanterna och mattvätt. Lätt de tvåhundra mest välinvesterade kronorna på... sjukt länge!
Det var också en lätt surrealistiskt känsla att sitta där och läsa och vänta på att bilen skulle bli klar. Jag läser just nu Orhan Pamuks "Snö" som utspelar sig i Turkiet på 80-talet, om jag inte minns fel. När jag satt där och läste, hörde jag samtidigt en av bilkillarna sjunga en långsam, klagande visa som jag skulle gissa hörde hemma nånstans i Mellanöstern. Värmen och tröttheten och jag blev i vissa ögonblick lite osäker på var jag egentligen befann mig, på en bakgård på Örsholmen eller en dammig bakgata nånstans i Turkiet.