Men jag är så hungrig!

Aye, jag överlevde!
Men jag tänker minsann inte publicera någon post op-bild, och det är ändå inte nån som kommer att känna igen mig, så annorlunda ser jag ut. Jag skulle kunna klaga en hel del över hur ont jag har och hur jobbigt det är att inte få äta, men det kan säkert vem som helst med lite fantasi tänka sig in i själv.

I övrigt har jag spanat in idag. Vänner och bekantas bloggar. Det är alltid lika roligt när man hittar sig själv omnämnd, den här gången var det hos Hannah Å. Jag hade tydligen lyckats skruva upp hennes förlossningsrädsla på förra årets nyårsfest istället för tvärtom. Bra gjort. Det var ju inte riktigt meningen, men jag är väl ingen bra pedagog antar jag.

Nu är risken stor att jag ska ta mig lite lunch = Fortimel näringsdryck, caramelsmak + nyponsoppa. Smarrigt va?

Nedräkning op

OK, en dag kvar, 4 timmar kvar av möjlig matkonsumtion. Synd att jag är så pank, annars skulle jag banne mig dra ner på stan och inmundiga en lyxmåltid. Lite av den sista måltiden, liksom. Istället sitter jag och provar näringsdrycker som jag tänkte leva på sen, känns inte riktigt lika coolt. En del är inte så goda, för att uttrycka sig diplomatiskt.

Kalla fakta om operationen i övrigt:
*Antal personer i operationslaget: Minst 5, varav 2 kirurger, 1 narkosläkare, 1 narkossköterska och en eller 2 op.sköterskor.
*Antal timmar under kniven: 3-4
*Vad ska göras?: Underkäken ska av på två ställen på vardera sidan (alltså sammanlagt 4) och flyttas bak, överkäken ska klyvas i gommen och breddas och även flyttas fram.
*Åsa nervös på skala 1-10: Inte mer än 3 tror jag. Jag oroar mig mer för att jag ska missa nåt av det praktiska, försova mig eller glömma betala nån räkning innan imorgon.

Tankar i duschen

Lördag morgon vaknade jag klockan sju och funderade länge innan jag kom på vad det var för dag och tid och varför hade inte klockan ringt och skulle jag inte till jobbet och allt... tills jag kom fram till att det var lördag och jag var ledig. Då kom nästa fundering: Hann jag byta om igår kväll innan jag somnade? Svar nej. Hann jag ställa in brödet och påläggen i köket? Naturligtvis inte, när jag kommer ut dit och tittar på eländet så flyter smöret i sin bytta, skinkan har mörknat och krullat ihop sig och osten tackar för sig.

När man står i duschen kan de avlägsnaste tankar komma till en. Jag tänkte på när jag var liten, kanske en åtta år eller så, och svarar i telefon. Det är en man som frågar efter min mamma eller pappa. ”Nej, de är inte inne” säger jag, ”men du kan få prata med Britt. Britt var alltså vår barnflicka, men nej, hon var varken svart eller från Finland, hon var lika gammal som min mamma och barnlös. Hon bodde även i lägenhet, något som var väldigt exotiskt för oss lantungar. Men åter till mannen i telefonen. Han undrade vem Britt VAR, och nu blev jag brydd. Vaddå var, Britt bara fanns ju, hon hade funnits där så länge jag mindes (sen jag var två år), men vad hade hon för roll hos oss? Nåt måste man ju svara, och jag hade ju sett på Madicken och visste att de hade ett hembiträde, den underbara Alva, och det borde väl passa in på vår Britt? Så jag svarar att ”hon är vårt hembiträde” varpå mannen skrattar och frågar om såna finns fortfarande? Mer minns jag inte av samtalet, men jag minns hur förargad jag var på mina föräldrar som inte undervisat oss mer om våra titlar i familjen.

Efter besök av reparatör fungerar tvättmaskinen igen. Jag tvättar och tvättar av pur glädje! Så skönt att slippa tvättstugeeländet. Det pinsamma i historien är dock felet, eller bristen på fel hos min maskin: Det enda som behövde göras var att vrida centrifugeringsvredet från 0 till 1000, så centrifugerar den plötsligt jättebra! Konstigt nog, eller nåt. Det enda som är lite roligt i den här historien är att tänka på vad som troligen fått vredet att vridas. Nog för att det blev knas efteråt när maskinen inte funkade, men det var ändå värt det... oh yes ;)