Det smorda kråset

Ah, hade tänkt skriva lite men orkar egentligen inte. Sömnen inatt blev inte mer än 2-3 timmar. Konstigt att man inte är tröttare än man är?
Dagen började med ett avsnitt av Jamie Olivers proffsiga matlagning och slutade med mina egna inte fullt så proffsiga lussekatter. Nästa gång kanske jag inte ska använda fullt så gammal jäst :(

I övrigt kan jag väl inte klaga på dagen. Jag och mannen tog bussen till jobbet, där det uträttades massa ärenden. Jag fick mina traditionsenliga senapsburkar, en Tidningen Apoteket och lämnade en tapper katalog :)

Efter att ha charmat alla tanterna, ätit och skitit, somnade Bebisen och vi for vidare in mot stan. Där avnjöts en traditionsenlig sushi på Stans Bästa Sushibar. Sålunda utfodrade traskade vi in till stan igen och efter att ha handlat lite matvaror satte vi oss på bussen för att åka hem. A vaknade och började skrika 5-10 minuter innan bussen kom, men jag tänkte att hon slutar säkert skrika när vi kommer på bussen och hon får komma upp ur vagnen. Nej då, istället skriker hon än mer och lyckas arbeta upp sig till hysteri, tårarna sprutade ur ögonen och hon var så förtvivlad. Jag gissade att hon var hungrig men resan hem tar bara ca 10 minuter och vem vill amma på en buss? För den som inte varit med om det kan jag berätta att tio minuter känns som tio timmar när man sitter på en buss och alla, verkligen alla, tittar på en och önskar att man ska få tyst på ungen eller kliva av. Till slut orkade jag inte längre utan lade henne till bröstet. Lättnad och tystnad en liten stund, men sen fick hon väl i halsen och gav hals igen , fast mindre panikartat den här gången. Efter vad som tycktes som en evighet var vi äntligen framme och kunde kliva av. Troligen drog hela bussen en kollektiv lättnadens suck.

Kvällen i övrigt ägnades åt att baka ovan nämnda lussekatter och en tigerkaka. Eftersom det imorgon ska smörjas kråset med julbord, var vi tvungna att titta på avsnittet av "Sunes jul", där familjen äter julbord. Mamman blir kallad ett girigt fruntimmer, pappan försöker ta med sig en doggy bag och eldar upp en matta, Håkan äter bara potatis och Sune blir anvisad lax, eftersom "det är dyrt... eh,  GOTT!" Till denna klassiker spisades glögg, barnens egentillverkade pepparkakor och tiger cake. Och just det, julmust!

Tradera bjuder på funderingar

Även Tradera kan bjuda på livsöden. Letade barnstol nyss och hittade en vi en annan annons detta:
"Ute blivet bröllop NYA bröllopsskor stl 38". 

Undras om det var sådär som på film, när de alltid lämnar dem vid altaret. Har nåt sånt ever happened på riktigt?

Tupper tant

Arrgh, jag ska börja sälja Tupperware! Hur i all sin dar gick det här till, jag vet inte. Jag som skulle vara hemma med lilla bebisen och ta det LUGNT... suck. Egentligen tycker jag väl att lilla A är för liten, jag hade gärna velat vänta några månader innan vi drog igång. Och med förkylningar och skit hela tiden, ja ja. Det ordnar sig väl på något vis. Det går ju att ha demos här eller ta med mannen eller storasyskonen som barnvakt.

Varför gör jag det här då? För att det är en utmaning. Jag trivs med mitt vanliga jobb men det var längesen jag gjorde något jag aldrig gjort innan. Dessutom gillar jag att sälja och ge råd. Jag saknade det när jag slutade på apoteket i hemkommunen. Det är kul att få visa sina kunskaper, ge råd och se när kunden blir nöjd. Får man lite extraslantar är det ju en kul bonus.

Nehepp, nu är det kanske dags att stuva undan frukosten. Bebisen ligger en timme före schemat idag, så nu har hon redan börjat sin långlur (10.45). Det skadar väl iofs inte om hon somnar tidigt ikväll, eftersom jag ska iväg på Tupperwaremöte *nervös*

Luttrad skogskvinna

Ja hjälp, dessa promenader! Ibland tänker jag att jag kunde ha en blogg enbart om mina barnvagnspromenader.
Den här gången lyckades jag hitta en skjutbana litegrann off pist från promenadvägen. Nyfiken som man är, gick jag längre och längre bort och iakttog det stilla förfallet på det gamla militärområdet. Traktens ungdomar, uppenbarligen "utan LOKAL" hade gjort sitt bästa för att markera revir med sina taggar. Det fanns en viss vemodig skönhet i mötet mellan det gamla Sverige med allmän värnplikt och organiserad krigslek i skogarna och nya Sverige där ungdomar inte har nåt bättre för sig än att åka runt med sina EU-mopeder och graffitispreja varhelst de ser en fri yta. Båda sakerna känns i sitt förfall lika malplacerat ute i skogen.

När jag gav mig iväg på min promenad hade jag dumt nog bara tagit på mig ett par strumpor. Mina kängor är ett nummer för stora och ger mig skavsår om jag inte har två par strumpor i dem. "Det går nog bra med bara ett par" tänkte jag optimistiskt och gav mig iväg. Efter bara en kvarts promenad kände jag - guess what? - ett välbekant skav på hälen och snart kunde jag riktigt känna hur blåsorna svällde upp. - Hur dum får man bli? Hur dum som helst, uppenbarligen.
Således linkandes fram i skogen som en skadeskjuten fågel, kom jag att tänka på att jag, när jag svängde av till skjutbanan, gick åt samma håll som vägen hemåt (fråga mig inte om väderstreck). Alltså borde jag, rent teoretiskt, kunna fortsätta år det här hållet och förhoppningsvis hitta värsta genvägen. Sagt och gjort. Jag pressade mig framåt med barnvagnen på leriga stigar och snart fanns inte ens de kvar utan jag fick ge mig ut på ett igenväxt gärde. Traktorspår och stora grästuvor gav A en ytterst guppig färd, själv såg jag framför mig hur fånig jag måste se ut där jag stretade fram. Svettig och trött och med skavsår fattades det bara att 1) någon luttrad skogsman eller motionär får syn på mig och får sig ett gott skratt 2) jag har tänkt hel fel, går vilse eller måste gå tillbaka HELA vägen.
Tack och lov hade jag rätt och min lättnad var oändlig när jag närmade mig skogsbrynet och fick se en väg, precis där jag hade hoppats att den skulle vara :)

Barnkalas

Jag har nåt jag måste bekänna. Det kan vara så att jag inte får kalla mig mamma efter det, eller iaf inte en mamma som vill ha någon slags rykte om sig att älska hemmafrulivet. Be as it may, här kommer det: Jag hatar barnkalas! Jag har gjort det from the start, när äldsta dottern i sexårsåldern fick bjuda tre kamrater. Det var jobbigt då trots att jag kände både barnen och deras föräldrar väl, och sen har det bara blivit värre.  

• Jag tycker det är trist och onödigt att städa och göra fint när ungarna ändå inte bryr sig och bara stöker till allt (den enda anledningen till att man städar är ifall föräldrarna skulle titta in, vilket de aldrig gör när barnen är i den här åldern. Men tänk om?).

• Man bakar och gör sig till och så äter barnen ändå ingenting, särskilt inte flickor (den här gången var ett undantag, barnen älskade verkligen både pizzan, den mjuka pepparkakan, drömtårtan och särskilt bålen. att låta födelsedagsbarnet bestämma menyn var inte en så dum idé när allt kom omkring).

• Det blir en fruktansvärd ljudnivå, bebisen vaknar och så vill alla röra henne och smitta ner henne med sina ondskefulla mikroorganismer.

• Syskonet som inte fyller år vill vara med men blir utmanövrerad av sin syster eller skräms bort av skränet och stojet. Det är dock en intressant studie i hur människor blir när de hamnar i sällskap större än tre-fyra (i det här fallet elva), hur de rycks med av grupptrycket och plötsligt gör saker de annars inte skulle göra.  

• Jag tycker det är lite läskigt att ha ansvaret för andras barn. De gör sig illa eller blir uppkäftiga och jag har inte en aning om hur jag ska hantera det.

Det finns positiva saker också: Att möta en hoper skränande, gåpåiga barn barn är att jag inser hur  väluppfostrade mina barn är, i alla fall i jämförelse :)

Hemma

Ah, nu är man hemkommen i vardagen igen. Sitter och lyssnar på Joanna Newsoms harpoplink och njuter rätt mycket av tillvaron. Lillan sover, de andra barnen pysslar på med sitt och maken uppdaterar vår hemsida. Den som vill ha adressen kan höra av sig *lockar med bilder på lilla bebisen*.

Resan då. Well... den bjöd på både roligt och jobbigt. Resan upp var helt ok de första 10 timmarna...  ;)
Nej, det tar egentligen inte 12 timmar men vi hämtade först stora flickorna hos deras pappa och sen gjorde vi massor med stopp efter vägen. Vi åkte hem lite tidigare än vi hade tänkt men det blev iaf fyra nätter i husbilen. 
- Hur var det då att bo i husbil med en liten bebis, i Norrland i slutet av oktober?
- Första natten var helt ok, andra natten tog gasolen slut så då blev det en sisådär 8 grader innan vi vaknade. Eller snarare, A väckte oss och räddade oss undan kölddöden. De andra nätterna fungerade bra, förutom att Bebisen vaknade den sista natten med en dunderförkylning. Hennes kusin hade hälsat på några dagar tidigare och såklart lyckats smitta ner henne. Den dagen skulle vi egentligen åkt vidare söderut för gammal släktings kalas och visit hos en gammal kursare till mig. Ingen av oss såg fram emot ännu fler nätter i husbil med en så liten och ynklig bebis, så vi packade ihop och tuffade hemåt.

Ynkepynk

Måste säga att jag är ganska nöjd att vara hemma igen i Sörlandet. Norrland var allt väldigt kallt och snöigt, skönt att vi inte flyttade dit. Vackert dock, sista morgonen vaknade vi till exempel och såg när solen spred sina strålar över snön på fjälltopparna.

Schemat funkade så bra som man kan förvänta sig när man är på resa. Det är ju nästan omöjligt att hålla vakentiderna när man åker bil till exempel. Trots allt är jag väldigt nöjd, matningen fungerade bra och A sov ett tvåtimmars- och några kortare pass per dag. Nätterna var väl hyfsade, hon somnade framåt 21-tiden och vaknade kl 2-3 och sen framåt 6-tiden för att äta. 

Jag hade helt glömt bort hur fruktansvärt det är med en förkyld liten bebis. När hon hostar av allt slem och snor i hals och näsa och hela den feberheta lilla kroppen rister. När hon ska äta och vi måste droppa koksalt i näsborrarna och hon gråter och skriker så tårarna pressas fram i ögonen. När hon andas och det rosslar av allt slem. När hon vaknar och hackar och hostar och kan inte förstå vad ont som drabbat henne. Varje ynkligt ljud från henne skär som knivar i mig. Jag är hennes mamma och jag ska vara den som försvarar henne mot allt ont. Tänk på allt ont som finns i den här världen och så kan jag inte ens skydda henne mot en förkylning. 

Tur att hon börjar bli bättre nu. Nästa gång jag åker till apoteket ska jag köpa handsprit och tvinga alla att tvätta händerna med innan de tar i vår lilla immunförsvarslösa älskling.