Tekniknördens dotter

Den lilla, två år, har nu lärt sig säga "iPad". Det ska börjas i tid.

Mamman och pappan firar sin bröllopsdag med att äta libanesisk mat, på restaurang och utan kids. Hurra för fina vännerna som sitter barnvakt!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Inte så shoppingsugen

Vilar utmattad i soffan tillsammans med Pingu-älskaren. Efter dagishämtningen idag cyklade jag, den yngsta och äldsta dottern till köpcentrumet. Vi hälsade på min gamla arbetskamrat, utfodrade den lilla med korvibröd, köpte strumpor och provade behåar till den äldsta. Ingen vagn hade vi med oss, så jag fick bära den lagom samarbetsvilliga ungen genom hela köpcentrumet. Cykla hem. Säga hejdå till äldsta dottern som ska hälsa på mormor och moster i helgen. Sätta fotbollsspelaren i arbete med att skala potatis. Ligga utslagen i soffan och försöka återvända till livet. Lova sig själv att aldrig mer ta med lillungen när vi handlar kläder...


- Posted using BlogPress from my iPhone

Ett inlägg i debatten, dagen efter att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen

Lyssnar på en dokumentär om kriget i Sarajevo när jag är ute och går med barnet. Det är snart älgjakt, och jag tänker på hur olustigt det är att gå här i skogen då. Tanken på att mitt i idyllen ska en förlupen kula komma farande och göra slut på alltihop. Tänk om här skulle bli krig, och skogarna vara fulla av krypskyttar, desperata flyktingar och minor, det kan man ju inte tänka sig. Ingen av de i dokumentären trodde att det skulle hända dem heller. De beskriver sina uppväxter, normala, skulle kunnat vara Sverige. Det är femtiotal med jeans och rock & roll och sextiotal med den första tvättmaskinen. Framtidsdrömmar. Glättig musik spelas på radion. Sedan: barrikaderna reses på gatorna, och slaktandet börjar. Det måste ha varit lika obegripligt för dem som det skulle vara för oss.

En dag när jag var på väg till dagis hänger en jacka eller något annat klädesplagg i fotbollsmålet. Någon har väl glömt den på planen och någon annan, hjälpsam, har hängt upp den för att den ska synas och hittas. Min första spontana tanke är att tänk om det var en människa som hängde där, som man har läst att de gjorde i Afganistan under talibanväldet. Hängde människor i fotbollsmål, på stadion, med läktarna fullsatta av dit-tvingade människomassor. Det skulle ha kunnat varit min verklighet, mina minnen. Nu är det inte det och jag har inte ens gjort mig förtjänt av det, bara råkat födas på rätt plats vid rätt tidpunkt.

Min tredje tanke, som egentligen är värd ett inlägg i sig, är hur vi i västvärlden bygger vårt välstånd på u-ländernas fattigdom. Vi har byggt våra bekväma liv och våra fina mexitegelvillor på de fattigas gravar. De som talar om människor som kommer hit och tar från oss, de borde skämmas. Skulle u-länderna ta skäligt betalt för sina råvaror och sin arbetskraft, skulle hela vår ekonomi rasa ihop som ett korthus. Arbetare på bomullsplantager, kaffeplantager, mineralgruvor och syfabriker i Afrika, Sydamerika och Asien. Tänk om de plötsligt skulle resa sig upp som en man och säga att nej, nu tänker vi odla mat och försörja vårt eget land, istället för att förse er med billiga råvaror och kläder?
Tänk om vi i västvärlden skulle sluta köpa nya mobiltelefoner varannan månad, kanske det skulle bli ett slut på dödandet och våldtäkterna i Kongo-Kinshasa när mineralen coltan som finns där och behövs vid tillverkningen av mobiler, inte längre driver på konflikten?
Vi kan inte inbilla oss att vi ingenting har med "dem" att göra, för det har vi. I samma stund som vi börjar konsumera, börjar vi påverka världen omkring oss, och människorna i den. Det är inte de som borde komma till oss och be om hjälp, det är vi som borde tacka dem och erbjuda dem plats i våra egna hem. Det är vårt levnadssätt som har lagt deras barn i graven, när de har svultit ihjäl eller dött av infektioner eller diarre i flyktinglägren. Det är vi som borde skämmas.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Muminkaka

Ännu en VAB-dag i hemmets lugna (nåja) vrå med snorig och hostig unge. När hon inte fick GÅ UUUT! ville hon "haka kaka" istället, och jag är inte den som säger emot.
Nu mellanlandar vi i soffan med Bompa medan kakan står i ugnen. Själv försöker jag zappa över till morgonsofforna när lillan tittar åt ett annat håll. Man vill ju veta hur det ska gå för Sverige.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Hösthelg på kusten

På väg hem från kusten. Det känns som att vi kunde ha stannat många dagar till, vädret var sensommarhärligt och åtminstone en dag utan regn. Idag när vi tog en promenad till lekparken var det så vackert överallt att jag nästan blev andlös. Vindstilla, sol men ingen hetta, spegelblankt vatten. Kaprifolen blommade, nyponen lyste röda i buskarna och den lilla sträckte sig efter vackert röda rönnbär, då hon trodde att de var hallon.
Ibland undrar jag om det inte är som allra bäst här en sådan här dag.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Solokvist

Jaha, nu har karln åkt till Munkedal för att tanka, och dottern tog han med sig också. Frun får sitta kvar här och läsa tidningen och nöja sig med den här utsikten. Tuffa tider.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Vinterrustad

Nu ska vi bara köpa skor, sen kan vintern komma.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Familjebild

Den lilla regissören beordrar mig och storasyster upp i sängen bredvid henne. Vovven får också sitta. Sedan väntar hon, tills pappa kommer och fotograferar oss. I handen har hon sin halvt uppätna Pixiebok.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Jag, en curlingförälder?

Hemma igen efter en sjukt trevlig kväll med arbetskamraterna. Först ett föredrag om träning av Ulf Karlsson (så nu blir det att börja styrketräna), sedan ett curlingpass (där mitt lag vann, tjoho!) och sedan en buffé där vi åt och turades om att skratta så vi grät.

Imorgon bär det av till kusten, jag hoppas på massa frisk luft, långa promenader, många pussar och så lite stress som möjligt. Kram på er alla.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Intelligens

Dagens fråga: Exakt HUR dum är man när man försöker passera plommonmos utan att ta bort kärnorna först?

Nu har jag fiskat upp femtioelva miljoner kärnor ur grytan, men då sitter såklart passerkvarnen fast (kanske för att en och annan kärna har fastnat där?) och jag får inte loss den fast jag tar i och vrålar som den värste tyngdlyftare. Mitt i allt ringer dotterns arbetsterapeut och jag pratar ansträngt i telefon med luren knipt mot kinden, plommonmos på ena handen och gallskrikande unge på andra armen. Var är den där starke karln när man behöver honom som bäst då? Jo, han kränger schampo i Färgelanda.

Hå hå, det är roligt nästan jämt.

Knasungen

Igår kväll tog äldsta dottern en nätt liten promenad på tre timmar. När klockan var närmare åtta undrade vi om hon kanske emigrerat, men då dyker hon slutligen upp. "Ni undrar kanske varför jag varit borta så länge" säger hon. Ja jo, en aningens kanske man undrat. "Jag gick vilse och gick runt och irrade i skogen. Men de goda nyheterna är att jag har svamp med mig!" säger hon och räcker fram en soppåse med kantareller och trattkantareller. Man tackar, lite överrumplad och undrar lite försynt var hon hittade påsen? "Det är en sån sak jag har i fickan utan att jag vet varför, precis som golfbollen jag har i min handväska."

Fanns det ett pris för knasigaste ungen i stan, borde hon få det.

Liv eller småbarnsliv?

Jag läser Lena Anderssons kulturkolumn i Dagens Nyheter och det isar i mig av tomhet, den tomhet som lyser igenom raderna. Hennes text går ut på att vi borde sluta skaffa barn, för de gör oss ju ändå inte lyckliga (på sätt och vis kan jag hålla med henne, men på helt andra grunder. Min åsikt är att många skaffar barn bara för att det "är dags", "alla andra gör det", "det kommer att rädda vårt förhållande". Inte konstigt om man upplever barnen vara till hinders då, när de aldrig har fått en chans att komma för sin egen skull).

Hela Lenas grundtänkande går ut på att barn bara är till hinder och att det är ofrånkomligt att barns behov och barns liv alltid står i kontrast till de vuxnas behov och liv.

"Allt det de (vuxna) drömmer om att göra (prata, skratta, älska) förutsätter att barnen är någon annanstans". Man baxnar.

Vidare: "Det verkar som om föräldrar inte riktigt vill leka eller vara med sina barn alltför många timmar i sträck". Jag kan villigt erkänna att jag inte heller älskar att sitta på det kalla golvet och stappla klossar (som ungen ändå bara river ner) eller läsa bok (som hon inte vill lyssna på), däremot älskar jag att vara med henne, barnet, personligheten, och då blir de där sakerna roliga de också. Det är som i vilken relation som helst, inte älskar man att frysande stå och heja på en fotbollsmatch i underkylt regn i oktober, se alla filmer ens älskade vill se eller lyssna på ändlösa utläggningar om olika lekar på skolgården. Man gör det i alla fall, för att när man älskar förändras man, den älskades älskade saker blir en del av honom eller henne och något jag inte kan välja bort.

Däremot kan ett förhållande inte bygga på ensidighet, vare sig mellan vuxna eller barn eller vuxna/barn, det måste alltid finnas ett intresse av att ta in den andre i sin värld och visa hur det fungerar där. Jag tröttnar aldrig på att läsa Anna Wahlgren när hon skriver om social delaktighet som själva grundbulten i... livet måste jag nog säga. Det gäller ju inte bara barn, vi alla letar efter att vara en del av ett sammanhang, att betyda något, att vara oumbärlig för en annan människa. Det är här som jag tycker att Lena Andersson går på grund ordentligt, här pekar hon med sitt anförande på själva grundfelet i den moderna världen: Barn får inte behövas!

Barn (och gamla med för den delen) är förvisade till sina barnliv där de förväntas leka med sina pedagogiska leksaker dagen lång och vara lyckliga i sin förvisning, något som de naturligtvis med kraft kämpar emot. Barn vill vara med där det händer, där det riktiga livet äger rum.

Lena Andersson menar vidare att männen är smarta som håller sig undan föräldraledigheten i så stor omfattning som de gör. "De har lagt märke till att det är mer berikande att vara ute i omvärlden och på arbetet".

Kvinnorna börjar som tur är upptäcka samma sak menar Lena Andersson, men "sitter fast i könsroller och moderskapskulten". Aha, så det är därför kvinnor (och en och annan man kanske som inte förstått bättre) slösar bort sin oerhört värdefulla tid på att vara med sina barn? De har helt sonika blivit lurade!

Jag kan inte låta bli att citera Anna Wahlgren igen: "Någon måste leva med barnen när de är små".

Rebecka Edgren Aldén protesterar i sin blogg Skriet från kärnfamiljen också mot Lena Andersson, men på andra grunder. Hon protesterar mot det hon ofta får höra "men varför skaffade du barn om du inte vill vara med dem?" och menar att hon inte gjorde det. Skaffade barn för att vara med dem alltså. Det gjorde inte jag heller, men till skillnad från Rebecka "skaffade" (hemska formulering) jag barn för att jag ville leva med dem, inte bara vara. Vara förutsätter någon sorts passiv samvaro där det inte finns utrymme för att vara ledsen eller arg utan i varandet tänker jag mig att man bara ska leka och vara evigt leende och putsande-på-ytan-lycklig á la amerikansk olycklig hemmafru modell Betty Draper i Mad Men. Tror sjutton att både barn och föräldrar protesterar mot det! Nej, att leva med sina barn är något helt annat.

Det ÄR möjligt att både prata och skratta, med sina barn och utan dem. Det handlar bara om vilken inställning man har. Visst, det tar kanske dubbel så lång tid att laga mat om du har barnen med, men samtidigt känner de sig delaktiga och skaffar sig själva färdigheter. Ibland undrar jag varför man måste göra det så svårt för sig.

Morgonstund i köket

Nya fina Henriksdalsstolarna från IKEA, som maken så flitigt skruvade ihop igår när jag inte var hemma. I bakgrunden står den lilla och äter vällingpulver.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Kissbesvär

På väg hem från dagis möter vi en hund som rastas av matte. Den lilla har många kissolyckor bakom sig och när hunden lyfter på benet och kissar mot en lyktstolpe brister hon ut i ett "å nej!"


- Posted using BlogPress from my iPhone

Närhet

Rädslan för att inte bli för beroende av andra människor, leder det till att vi berövar oss själva möjligheten till riktigt djupa relationer? Den typen av relation där man känner att man är en del av varandra, inte hel om man är ensam, som ett två-bitarspussel?


- Posted using BlogPress from my iPhone

Prettogiraff

Kolla här! Liten tjej har likadan Östermalmsgiraff som Bingo och Katrin Zytomierskas son. Jag säger bara att VI HADE DEN FÖRST!

Soffpotatis

Så ini bomben trött. Stressen liksom äter upp mig. Nu ligger jag i soffan och tittar på Pingu med den lilla. När ett avsnitt är slut säger hon "hej då Pio!"

Irritationen är den försenade Polarn o. Pyret-overallen har något dämpats av att jag fick en ny rabattcheck med 15 % och en bonuscheck med posten idag.

- Posted using BlogPress from my iPhone