Den niofärgade hjorten

Ibland tänker jag på om jag ska tatuera mig. Som nu. Jag tänkte ha en hjort (det finns en historia bakom) på vänster underarm och ett kors (en historia där också, men lite mer uppenbar kanske) på höger underarm. Överarmarna vore egentligen more convenient, men där har jag så mycket ärr så det går inte.

Mest troligt är väl förstås att det inte blir nåt av. Jag saknar fortfarande livsglädjen! Kanske är det medicinernas fel, kanske inte. Ledsen är jag inte, men sällan riktigt glad.
Nu är det ju inte så att jag saknar saker att vara glad för! Jag menar, jag har två barn och en pojkvän som gör allt han kan för att visa mig sin kärlek. Såklart är jag oerhört tacksam och glad för det, och det är ni som då och då får ut mig ur glaskupan (se där dessa ständiga liknelser), men det gör mig ont att jag inte känner mer, att jag är så likgiltig inför allt.
OK, tänker jag ett steg längre så vet jag ju också att det här är typiskt för utbrändhet... att det tar orimligt lång tid att komma tillbaka. Jag vet det. Men det är som att vara fem år och vänta och vänta och vänta på en julafton som aldrig kommer.


Och ja, där fick jag till ännu en liknelse.

Äh

Skit på dig, SonyEricsson... när är du väl nöjd över att ha plundrat mig på 399 spänn för en usel handsfree.
Eller kanske jag borde ha fågelskit, eftersom jag handlar på expert istället för nånstans där det finns sansade priser. Nåväl, jag ville ju ha den och ha den nu, så då får jag väl skylla mig själv. Som vanligt, för övrigt.

Irritation idag över arbetskamrat, nåt jag inte är van vid. OK, jag hade gjort fel det erkänner jag... men hon hade också varit slarvigt och det har hon inte ens reflekterat över. Jag hade kunnat ta även det, men inte sättet hon sa det på. Jag kan ta en utskällning men är folk ironiska då blir jag förbannad. Skyll dig själv.

Nu lyssnar man på en knastrig inspelning från SR Minnen 1938, vet inte helt om den gör mig mer eller mindre irriterad. Jag önskar hellre jag hade en skivspelare, men nej då.

Everybody Needs Somebody

Åt frukost bestående av Pringles, pistagenötter och avslagen Dr. Peppar. Det är tacksamt att äta pistagenötter med E, för hon slickar bara av det salta på nötterna och skalen, och sen ger hon dem till mig. Jag äter snällt upp dem, fast inte skalet förstås, nån måtta får det vara.
Såg på resten av The Blues Brothers, önskar jag hade tid att se den en gång till idag men det gör jag nog inte. "Lots of space in this mall" hehe. Det blir troligtvis inte coolare än såhär, ever.

Wonder if I have a mission too?

Fortskaffningsmedel

Av fyra möjliga fortskaffningsmedel var jag ett tag berövad hälften. Både bil och cykel hade lämnat mig och mina ätteläggar åt sitt öde! Återstod för oss att släpa oss fram till fots i den bistra novemberkylan, eller lämna våra sista, surt förvärvade slantar åt Karlstadbuss.
Idag var jag och hämtade min cykel hos Den Lokale Cykelreparatören i Klaravik. Träffade en arbetskamrat där, och vi stod båda och tittade längtansfyllt på silverfärgade aluminiumcyklar från Danmark. "Mycket körglädje" sa Den Lokale. Tror jag det, för fyra och ett halvt tusen.

Sällan har jag älskat min cykel så mycket som när jag körde hem sen. Jag riktigt kände hur varje meter inte kostade 10,72 kr/litern, och inte går sönder och sen kostar en halv förmögenhet att laga.

Undras om ett billöst liv är ett lyckligare liv?

Bubbeltrubbel

Det är kallt om min näsa. I köket är 20.7 grader, men det känns mer som 18. Jag har två tröjor och tofflor, och fryser ändå. Det kan vara nu som långkalsongerna åker fram.

Dagens projekt är att kunna fixa så jag kan lägga in bilder och musik i PSP:en. Än så länge går det trögt.
Hs dagsprojekt är att vara hostig, kräva mat och göra såna där målningar som kan sättas på glas. Lilla pysselfröken min! :)

H beställde nyligen "sån där sprödbakad torsk, som man köper på Statoil, som man värmer i några minuter eller så". Vet inte riktigt vad hon menar, men det är väl lika bra att gå dit. Just det, gå. Bilen står hos pappa, trasig och ledsen. Hade bara ett däck kvar att byta när jag såg att fjädern vid vänster framhjul satt märkligt lågt. Däcket tog i, det var bara att ge upp... nåt fäste hade rostat sönder och pappa fick skjutsa mig och barnen hem. Har jag tur får pappa tag i den lokale bilreparatören under veckan.