Farliga kartor

Ibland undrar man över sig själv, som nu till exempel. Televisionen bjuder på "Map makers", som handlar om kartspioner i England på 1500-talet. Jag tittar, helt absorberad, och undrar hur nördigt ett sånt här program är på en skala (och i förlängningen, hur nördig är jag)?

Tidigare idag var jag till Akademibokhandeln och letade efter en ny Filofax. Nån sådan hittade jag inte, men istället hittade jag en hel hög otroligt fascinerande böcker om avrättningsplatser i Sverige, slaveriets historia, svenska bolsjeviker osv.

Jag måste vara bortom räddning.

Surprise

Ah, igår var jag ner till källaren och hämtade två kartonger med 1) vårskor 2) vårjackor. De står nu i hallen och frestar mig svårligen, det är svårt att inte genast riva upp allt och börja sortera. Det är en speciell känsla att packa upp, se vad som är urväxt och måste skänkas bort (H), vad som kan ärvas (E) och vad som får duga ett år till (jag). Låter trist, men det är ett litet spänningsmoment med, det kan inte förnekas. Eller?

Ha ha, det låter verkligen dödstråkigt nu när jag läser det, vilket liv jag inte har :D

Het verstoorde leven

Ibland kan jag irritera mig på att jag alltid startar ett stycke med "jag". Förutom att jag upprepar mig, så känns det som att det är fel sak som hamnar i fokus. "Jag" råkar bara vara förmedlaren, det som ska berättas är mycket större men hamnar ändå senare. Låter det oväsentligt? Troligen.

Läser, som jag nämnt tidigare, Guds älskarinnor av Anita Goldman, och har nu kommit fram till Etty Hillesum. Ingen som läser det här har troligen hört talas om henne (det hade iaf inte jag) förut, vilket säger mer om vår tid än om henne. Hon är ett vittne från Förintelsen, en judinna som skrev dagbok och sedan gick under i ett koncentrationsläger. Eftersom hon också levde i Holland tänker man ju genast på Anne Frank, vars dagböcker de flesta har läst mer eller mindre av, eller iaf hört talas om. Varför känner ingen till Etty Hillesum?
Sanningen är troligtvis att hon är fel, på alla sätt som man kan vara fel som nutidsmänniska. Hon var djupt troende å ena sidan, å andra sidan hade hon flera älskare. Det finns ingen stark grupp som vill ta síg an en sån person. FÖR troende för den ena, och FÖR syndig för den andra.

I vilket fall känner jag tacksamhet mot A. Goldman för att ha fått stifta bekantskap med denna otroligt fascinerande kvinna. Läs henne! Jag ska läsa hennes dagböcker så fort jag kan, "Det förstörda livet".

"... att det är frågan om vår undergång, vår förintelse, om den saken behöver man inte längre göra sig några illusioner. Det är vår totala förintelse som är målet, det måste vi inse, och sen får det väl gå som det går."

Tänk att skriva en sån sak, och inbegripa sig själv i det "våret"! Att veta vad som väntar, men ändå inte fly. Vilket oerhört mod.

Granny Åsa

Man inser att man har ett hyfsat stort barn när man kan ge bort sin cykel till henne. Nog för att den är lite i största laget, men ändå! Hon tar sig ju fram iaf.
Konsekvensen blir ju, som man kanske kan räkna ut, att jag behöver en ny cykel istället. Således tillbringade jag och minsta dotter eftermiddagen med att fara runt i hela stan och leta cykelaffärer. Man inser att man troligen börjar närma sig medelåldern när man funderar på att köpa en sån här cykel? Modellen heter dessutom "Granny". Inte för att jag har nåt emot bestemödrar, men att identifiera sig med en när man inte ens fyllt 30? Nja.

Jag kanske ska köpa en mountainbike istället, bara för att.

Dammigt vitt ljus

Jag har tänkt det en längre period, ända sen den första aningen om vår andades på oss för några veckor sen, och nu kom tanken till mig och landade. Den grävde sig in i mig, nosade runt och letade efter ångest utan att hitta någon (förvånad). Sakta vecklar den ut sina kronblad och blommar ut i mig, säger till mig att i år behöver jag inte känna saknad när vintern försvinner, i år kan jag längta efter våren, i år är våren jag och jag är våren. Längtan efter ljuset, längtan efter att rensa ut och bort, längtan efter att förändra och göra nytt. Det jobbiga är att inte orka göra allt jag vill, dagarna bara rinner iväg och jag somnar utmattad på kvällarna. Allt ska göras, allt ligger framför mig, allt är mitt.
Våren har av tradition varit en tid av ångest för mig, då jag tvingats krypa fram ur mitt vinteridé och skala av mig skyddande kläder, tiden närmar sig då man ska visa upp sin blekfeta hud och jag nedslaget inser hur lite kläder jag har som passar (i år IGEN!) och att jag inte heller i år kommer att ha råd att köpa nåt av de vackra, lockande tygkreationer som lockar i tidningar och på mina medmänniskor. Våren har varit en tid av skarpt, vitt ljus. Våren har varit en tid då jag fått syn på mitt liv, liksom utifrån, och längtat efter nåt annat. Jag har längtat, hoppats och sen förtvivlat över att jag inte kunnat göra ändra det på egen hand. Jag har velat gå framåt, utvecklats, bli nån annan, bättre, starkare, nyare och på ett högre trappsteg i det som kallas livet. De vårar då jag varit förälskad har förr varit hemska, eftersom jag velat förändring och inte de och den vackra förälskelsen har blivit olycklig. Hur märkligt då att uppleva en vår med en lycklig förälskelse, en vår där allt jag drömt om så länge äntligen händer.

Perverterat

Kan inte låta bli att störa mig på de ilskna röster som hörs från kristet håll när det gäller "abortturism" och "homoäktenskap". Citationstecknen för att man förenklar och antar ett ovanifrånperspektiv på frågor som är mer komplexa än man låtsas om. Dagen skriver t.ex. att "samma sänghalm ska gälla för alla, ingen ska känna sig olik eller hamna utanför, allt kan kallas äktenskap" angående förslaget från Grön Ungdom om att införa en köns- och antalsneutral samlevnadsbalk. För mig låter det som nåt positivt att ingen ska känna sig utanför, men inte för Marianne Andréas. Hon bekymrar sig för hur man ska få till det med barnen i ett sånt perverterat äktenskap. Som om alla, för det första, som gifter sig självklart vill ha barn? För det andra, om det är barnen man tycker synd om, finns det en hel del annat att invända mot. Säg så här, man är emot "homoäktenskap" därför att de barn som växer upp i sådana äktenskap kommer att gå miste om minst en av sin biologiska förälder, genom att föräldrarna väljer att inseminera sig, få barn med en nära vän eller kanske har med sig barn från ett tidigare, heterosexuellt förhållande, ok. Ett föräldraskap ska alltså inte planeras på ett sånt sätt att barnet mister den dagliga kontakten med en biologisk förälder? Om jag fattat saken rätt. I så fall måste vi ju snarast sätta stopp för alla adoptioner, tillbaks med alla ungar till barnhem och ett liv på gatan, stoppa alla fosterhemsplaceringar, låt barnen torka spyor åt sina nerdrogade och alkoholiserade föräldrar... det viktigaste är ju att barn är hos sina päron, eller hur? Var sak på sin plats, ordning och reda, löning på fredag. Herrejisses, som om det inte fanns barn som far illa i det mest heterosexuella äktenskap. Det är väl för tusan inte det det handlar om, man är emot homosexuella eftersom det står i Bibeln att det är synd. Att slå folk i huvudet med det funkar inte längre så bra, så då försöker man skylla på barnen i stället. Ursäkta mig, jag är troende men jag kan inte för mitt liv få in i min hjärna att Gud skulle tycka illa om homosexualitet. Om han har skapat bögar och flator, så är det väl för att han vill att de ska vara såna?

Marianne Andréas skriver fortsättningsvis att "kyrkan har alltid värnat det ofödda, nyfödda, sargade och döende livet. Inget liv är onödigt eller förkastligt. Varje liv är en gåva. Livet är heligt och får inte slarvas med".
Utan att förvilla mig in i nån diskussion om abort, eutanasi eller preventivmedels vara eller icke vara, kan jag inte göra annat än att hålla med henne. Ja, livet ÄR en gåva. Ja, livet ÄR heligt och får sannerligen inte slarvas med. Det gäller att göra det bästa vi kan av det och göra det bästa vi kan för de små som vi har fått ansvar för. De har rätt till det bästa tänkbara liv och att vi gör de bästa tänkbara valen för dem. Personligen har jag svårt att tänka mig en bättre uppväxt än med människor som älskar mig, och som verkligen har sett fram emot min ankomst.

Denna dag, ett liv.

Jag lyssnar på Sigur Ros, hör dem sjunga nåt om "dräper"
Jag cyklar förbi en reklamskylt, ser ordet "BÖNDER!"
Mot mina lår känner jag värmen från solen, så oändligt långt från mig
Från min dotters hand kommer lukten av metall, lånad av källarnyckeln
Min mun minns smaken av jordnötssmör, sylt och Hönokaka