Saker av vikt

Bland andra oviktiga-fast-roliga-saker kan jag ju berätta om att jag nu officiellt har passerat 60-kg-strecket och numera väger 59 kg. Efter förlossningen gick jag ganska så fort ner till 62 och där har jag legat ett tag. När maken började viktväkta kunde ju inte jag fortsätta smaska smörgåsar och frossa i godis, så på drygt två månader har jag gått ner 3 kg till. Svårförståeligt egentligen, med tanke på att jag rör mig obetydligt mer än en sengångare, med undantag för en daglig (långsam) promenad på 30-45 min. Det är väl amningen kanske.

Vikthistorik för den som bryr sig: Jag var smal i barndomen, drog på mig en anorexi i tonåren och vägde som minst 47-48 kg. Blev lite smårund i sena tonåren och när jag fött mina äldsta barn vägde jag kanske 57-58 kg. Under min tid i Uppsala blev jag smal igen pga att jag tillbringade halva dagar på cykeln. 4 km till skolan avverkades fram och tillbaka varje dag, året runt (buss fanns men vem hade råd med det?). Var och varannan kväll cyklade jag dessutom in till stan (5 km). Om vintrarna när jag kom hem var jag så blåfrusen att jag inte kunde somna om jag inte tog ett bad först. Alla byxor hängde på mig, storlek small var nästan för stor. Tror jag vägde ca 52 kg då.

När jag kom hem igen gick jag upp till lite mer normala 55-57 kg. Efter något år började jag äta antidepressiva, oroade mig för viktuppgång men den uteblev. Istället kom den för ganska exakt fem år sedan, när jag började äta ytterligare en antidepressiva. På en månad gick jag upp mer än 5 kg. Jag gick från en storlek till en annan på några veckor. En kjol jag hade på min morfars begravning var för liten en månad senare. Det var en jobbig tid. 

Det allra tråkigaste är att medicineringen troligen inte hade den ringaste effekt på mig. Jag åt två sorters tabletter i över tre års tid och min ångest och mitt självdestruktiva beteende blev bara än värre. Nu sitter inte jag här och säger att antidepressiva är skit för det är det verkligen inte, jag känner många som har kommit tillbaka till livet tack vare dessa mediciner. För mig var det dock helt bortkastat, både för mig, samhället som betalat större delen av min medicinering och för min sjukskrivning under sammanlagt kanske ett halvår. Det som hjälpte mig tillbaka till livet var Gud och en bra terapeut, plus att jag verkligen bestämt mig för att jag ville bli frisk. En inte så oviktig faktor i sammanhanget.

Livet som det är

Jaha, vad har vi att rapportera om idag då?

A har pendlat mellan att vara min värsta mardröm (när hon vägrade äta burkmaten jag serverade förut idag) till min underbara älskade, långt efterlängtade lilla mirakelbebis (när jag iakttog henne nyss, sovande så sött i spjälsängen).

Jag brukar ju inte vara så personlig i min blogg, och jag inte om det är så bra att vara det heller. Har man sagt eller skrivit något så går det ju aldrig att ta det tillbaka. Någon som man inte ville det, går plötsligt omkring och vet alldeles för mycket om dig, och det finns inget du kan göra åt det. Så jag brukar vara ganska tyst, och mest skriva om det roliga eller lite dråpliga. Well, beware of det deppiga blogginlägget:

Jag är inne i en ganska så jobbig period sedan kanske ett par veckor tillbaka. Eller ja, det är inte jobbigt hela tiden och det har varit värre, men jag har sett bättre dagar också. Dagar när jag inte gråter hejdlöst för att min bebis inte vill äta, dagar när jag inte känner mig totalt värdelös och undrar varför jag överhuvudtaget existerar. 

Det som ger mig hopp är att jag inte orkar vara ledsen hela tiden. När det känns som allra jobbigast dröjer det en liten stund till och sen blir det bättre, det är min erfarenhet av livet. När A vägrat sig igenom lunchen förut, jag gråtit och hatat (mig) och önskat mig långt, långt därifrån, överraskar hon mig med att dricka en halv flaska välling i min famn, när vi sitter och tittar på Debatt med Janne Josefsson. Ämnet var bland annat Knutbydramat och Åsa Waldau var en av gästerna. Jag kommer nog alltid tänka på välling när jag ser henne from now on.

En annan stötesten har ju varit, och är sömnen. Periodvis är allt frid och fröjd, hon somnar så fint och sover sina 11 timmar med ett kort uppvak för mat. På dagarna somnar hon efter 2 minuter i sin säng. Andra dagar vägrar hon somna, skriker, gråter och klockan blir både 21 och 22 innan hon till slut, som ett andetag man knappt vågar andas, slocknar. Bara för att, såklart, vakna både två och tre gånger på natten som följer. De dagarna är även dagslurarna plågor, som jag våndas inför redan på morgonen.

Nu har vi bestämt att det får vara nog. Nästa fredag kväll ska vi påbörja SHN-kuren, hjälpas åt båda två, vara konsekventa och säkra. Jag känner mig redan styrkt i föresatsen, barnet måste få sova! Nyss var jag inne hos henne och fick henne att somna om. Vakna efter 45 minuter när man måste sova 2 timmar är inte acceptabelt, så jag höll henne i säkert tio minuter innan hon insåg att jag hade rätt. Sova bör man, precis som äta, annars dör man.

Den niofärgade hjorten

Ibland tänker jag på om jag ska tatuera mig. Som nu. Jag tänkte ha en hjort (det finns en historia bakom) på vänster underarm och ett kors (en historia där också, men lite mer uppenbar kanske) på höger underarm. Överarmarna vore egentligen more convenient, men där har jag så mycket ärr så det går inte.

Mest troligt är väl förstås att det inte blir nåt av. Jag saknar fortfarande livsglädjen! Kanske är det medicinernas fel, kanske inte. Ledsen är jag inte, men sällan riktigt glad.
Nu är det ju inte så att jag saknar saker att vara glad för! Jag menar, jag har två barn och en pojkvän som gör allt han kan för att visa mig sin kärlek. Såklart är jag oerhört tacksam och glad för det, och det är ni som då och då får ut mig ur glaskupan (se där dessa ständiga liknelser), men det gör mig ont att jag inte känner mer, att jag är så likgiltig inför allt.
OK, tänker jag ett steg längre så vet jag ju också att det här är typiskt för utbrändhet... att det tar orimligt lång tid att komma tillbaka. Jag vet det. Men det är som att vara fem år och vänta och vänta och vänta på en julafton som aldrig kommer.


Och ja, där fick jag till ännu en liknelse.