Överkonsumtion?

Kom på att jag inte skrivit något om varför vi ska köpa ytterligare en syskonvagn, när vi redan har en. Tanken är att vi ska hitta en bättre begagnad vagn, använda den ett halvår och sedan sälja den igen. Vrålåket funkar ju även som cykelvagn, så den kommer vi förhoppningsvis använda i många år framöver. Anledningen till att Charioten inte blir optimal nu till en början är att där kan barnen inte sova på mage. Lillan sover ju inte middag i vagn längre, men hon gjorde det mycket när hon var mindre och det hoppas jag lillasyster eller -bror också kommer att göra. Det känns lite vågat att berätta att man låter barnen sova på mage, för det får man ju verkligen inte göra nuförtiden. Argument ett är att barnen sover ju mycket djupare och bättre på mage, så är det bara. Argument två är att jag varken röker, låter barnen sova för varmt, sova i vår säng eller har några andra riskfaktorer för PSD. Som sista argument har jag faktiskt beställt ett andningslarm, så när det har kommit tänker jag inte ha något dåligt samvete längre, så det så.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Vagnbekymmer

Letar och letar efter syskonvagn, och tror snart att jag blir tokig. Ska det verkligen behöva vara såhär svårt? Jag tycker inte jag har så omöjliga krav:

• Det viktigaste är att det är en solid modell, och där har jag hört att Emmaljunga ska vara bäst. Själv tycker jag väl att Brio har funkat också, men det är klart, med två barn i blir det en helt annan belastning och då kanske man måste ha större krav.
• Det andra är att den ska vara bakåtvänd, det vill säga barnen ska vara vända mot mig. En liten bebis vill man ju ha koll på hela tiden.
• Det tredje är att den inte får vara för dyr, helst ca 500:- och max 1000:-. Om ett halvår är det tänkt att vi ska kunna använda vrålåket igen, när den lilla/lille kan sitta upp.
• Det fjärde är närheten. Man kan ju inte åka land och rike runt för att köpa en vagn, så 10-15 mil känns som en maxgräns. Är det längre bort kan man ju skicka med bussgods och liknande, men det har jag kollat upp och det kostar ca 500:- för ett så stort paket (vilket man som köpare brukar få betala).

Jag antar att hittar vi ingen vagn snart måste vi kompromissa på någon eller några punkter, kanske ta en Brio eller en framåtvänd vagn. Det som känns surt är att för kanske en månad sen hittade jag en vagn som passade in på alla punkter, men då velade jag och tyckte den var för dyr, vilket den egentligen inte var (800:-). Nu gäller det att vara på hugget och slå till så fort något kommer upp som kan passa. Tips om lämpliga objekt mottages tacksamt!

Måsten

Sitter här med en massa jobbiga måsten som ska göras. Mail ska skickas, samtal ska ringas, brev ska fylllas i och skickas. Varför är man så duktig på att lägga sådant åt sidan? Eller alla är ju inte det, jag själv är väl något av en världsmästare. I helgen fick jag dock ordning på några saker som legat länge och irriterat, bl.a. anmälan av föräldrapenning till Försäkringskassan, två enkäter till en studie vi är med i, enkäter till BUP med anledning av dotterns medicinering osv osv. Hugeli bugeli vad tråkigt det var, men vilken lättnad när jag lade dem på lådan. Tusen kilo lättnad.

Dags att gå vidare. Imorgon ska jag fixa ett annat trist måste: Hämta bingolotterna :(

Soppsniffaren

Liten var hysteriskt rolig förut när jag hade tänkt att hon skulle äta köttfärssoppa (själv var hon mer inne på knäckemacka utan smör). När hon tyckte att det räckte med det där söliga jag gav henne, lutade hon sig fram och doppade näsan i soppskeden. Där hängde hon kvar och andades en bra stund. Att jag skrattade så jag fick magknip fick henne (eventuellt) att göra det igen och igen. Kanske bra för täppta näsor?



- Posted using BlogPress from my iPhone

Det bittra inlägget

Man ska väl kanske inte blogga när man är i affekt, men nu gör jag det i alla fall. De stora barnen har pratat länge om att de sett lite dåligt, och nu igår kom vi då äntligen iväg på
synundersökning. Det konstaterades att båda barnen var närsynta, den äldsta dessutom med brytningsfel. De provade lite bågar, och vi fick låna med ett gäng hem över helgen. Glasögon är ju inte billigt, och jag började våndas över hur vi skulle ha råd med det här. Maken skojar och säger att egentligen skulle flickornas pappa betala då det är hans gener som gett närsyntheten (han är mycket närsynt medans jag har närmast perfekt syn). Ju mer vi tänker på det, ju mer känns det som att jo, nog borde han i alla fall hjälpa till med en sån här utgift. Visserligen betalar han underhåll, men det räcker ju knappt till de månatliga utgifterna. Kul att kasta fram 6000:- sådär bara, det går ju som en dans. Fara på skidresa med dem kan han tänka sig, köpa skidor kan han tänka sig (helt vansinnigt med tanke på att de åker en gång om året), men köpa glasögon som de verkligen behöver kan han inte. Men varför skulle han det när han inte ens kan köpa varsitt ombyte kläder till dem utan de måste ta med sig kläder dit på hans helger? Det är ju bara logiskt.

Nu låter jag bitter och jag är fanimig bitter. Vore det inte för att jag och maken behöver våra barnfria helger skulle jag inte låta dem åka till honom igen. Han förtjänar dem inte.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Massa matigt

Vi har varit på "kontinental" matmarknad i stan. Det var paella och bratwurstar i en salig blandning, och säkerligen dubbelt så dyrt som om man köpt motsvarande vara i en butik. Men men, ibland vill man kosta på sig lite (och så här dagen efter barnbidragets ankomst lever man ju som alltid i illusionen av att vara rik som ett troll. Ha ha).

Saknad på bilden är ett äpple som äldsta barnet glufsade i sig, men istället bjuder jag på lillans halvätna. I övrigt finns engelsk jordgubbssylt, fudge, franska brända jordnötter, Brieost (efter 3 ton tjat från den äldsta) och lite gammal dricka av något slag.
Nu ska jag och den näst äldsta åka och köpa läckagefria vantar åt den lilla. Det är ju så roligt att doppa händerna i vattenpölar.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Det är dags

Nu har hon till och med hämtat skorna, så jag antar att det är dags.

(Och nej, det är inte de skorna hon använder nu)


- Posted using BlogPress from my iPhone

Försoffad hemmafru

Den lilla ullbabyn och jag slöar framför en film. Eller ja, jag slöar och hon gnäller och busar och försöker få mig att inse det förnuftiga i att gå ut. Suck, ibland tänker jag på bilden av hemmafrun som ligger på soffan och käkar praliner. Tänk vad gott det skulle vara! En hel dag kanske.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Ännu en dag

Sitter i fåtöljen och pustar ut efter en händelserik dag, med mina mått mätt. Först var väninna K här, utan lillgrabb den här gången. Vi pratade, drack kaffe, pratade, åt lunch, pratade och pratade igen. Fem timmar bara flög iväg. När K åkt, var det dags för storbarnen att droppa in från skolan. Dags att tjata om mellanmål, läxor och sånt där, och så var det dags att skjutsa äldsta dottern på friidrottsträning. På vägen hem hämtade jag maken, och så skjutsade han mig till ett skolmöte för den äldsta. Hann vara med en stund där, innan jag hämtades och vi åkte och hämtade idrotterskan. Vilket fläng! Nu är det strax dags att köra de stora i säng (den lilla sover redan) och umgås lite med "My name is Earl" innan det är sovdags. Dagarna rinner undan som sanden i ett timglas.

Den smygkinesiska bebisen

Jag städar och bäddar nytt i vårt sovrum, barnet står på en stol och talar kinesiska. Det låter så i alla fall, både vad det gäller orden och uttalet. Snart är klockan nio och då är det dags för en promenad. Tro ni inte att jag på egen hand är så sportig, ånej. Helst hade jag velat ligga på soffan och käka praliner, detr ett som är säkert. Men har man en unge som far omkring som ett yrväder och river och sliter i allt, är det lugnast att gå ut med henne. Där blir hon förvånansvärt passiv och kan sitta still länge, länge i vagnen medans mamman lyssnar på podcast eller Anna Ternheim.
Nu låtsasgråter kinesen på stolen, så det är nog dags att skynda på. Det tar ju en halvtimme att klä på oss också.



- Posted using BlogPress from my iPhone