Ett sunt specialintresse?

Äldsta dottern har, utan någon som helst inblandning från vår sida, beslutat sig att följa med maken på hans LCHF-resa. Självklart äter vi alla LCHF till middag (eftersom det inte är bra att laga speciell mat bara till "bantaren") men dottern har alltså tagit ett steg till. Hon åt ägg och bacon till frukost och när hon kom hem från skolan redogjorde hon för vad hon ätit till lunch. Hon kom på sig själv med att som vanligt ta fyra potatisar (och det kött som serverades till men jag glömt), slängde potatisarna och gick och tog grönsaker istället. Grönsaker, kan ni tänka er! Alldeles frivilligt. Jag blir ju nästan tårögd.

Både igår och idag satt hon och läste den nya kokboken med stort intresse. Till helgen ska vi äta LCHF-pizza och Ris à la Anna, har hon redan bestämt. Jag anar början till ett specialintresse här, men men. Det kunde sannerligen vara värre!



- Posted using BlogPress from my iPhone

Det logiska tänkandet

Jag läste en artikel i DN för ett tag sen, det var om att det skulle bli hårdare regler för de som har personliga assistenter. Den som kan föra skeden till munnen (och alltså inte är fysiskt handikappad) kommer i så fall inte få hjälp att äta sin mat längre. En mamma till en autistisk ung man berättade att det inte hjälper att maten finns hemma, någon måste säga åt honom att äta också. "Han skulle kunna svälta ihjäl framför kylskåpet". Efter vad vi var med om igår kväll, tror jag inte att hon överdrev, jag är säker på att det var blodigt allvar. Jag berättade ju aldrig vad E hade sysslat med i 3 timmar innan hon kom hem igen. Såhär var det:

När hon kom hem och inte kom in, väntade hon först i kanske 1-1,5 timme. Hon försökte inte knacka på hos grannarna för att låna telefon och ringa mig eller Maken, hon bara väntade där. Vi bor i ett villaområde. Det var eftermiddag/kväll, här bor många pensionärer, någon måste ju självklart varit hemma. Men hon väntade. Sedan, som hon förklarade, "tänkte jag logiskt och tog bussen in till stan och butiken", där Maken jobbar. Visst, det kanske var smart tänkt, busskortet hade hon ju i fickan. Det logiska tänkandet avstannade dock när hon kom till butiken och Maken inte var där utan gått för dagen. Frågar hon någon av hans arbetskamrater om de kan ringa honom? Nej, hon väntar där tills de stänger och sen tar hon bussen hem igen. Vad hade hänt om vi inte varit hemma då heller, om något hänt oss och vi inte kommit hem på hela natten? Hade hon stått kvar där hela tiden då? Jag vill kunna säga att nej, till slut hade hon tagit sitt förnuft tillfånga och ringt på hos någon granne, men jag är inte så säker på det. Det finns inga B-planer i hennes huvud.

Det värsta

Antar att ni har varit där själva, alla föräldrar? Plötsligt är barnet borta och man går från orolig till hysterisk snabbare än en M5 går från 0-100. 

Ikväll drabbade det mig, och oss. Jag och mellandottern bestämde att vi skulle åka och bada, det vore ju så roligt att göra något bara hon och jag (och Bebisen såklart, men hon är ju alltid med). Maken var på jobbet och äldsta dottern har nyckel så hon skulle ta sig in själv. Trodde vi. När vi kom hem vid 17.45 var ingen hemma. Inga skor, ingen väska, inget barn. I hennes fack hittade vi mobiltelefon och nycklar, hon hade alltså glömt dem hemma imorse och sen tog hon sig inte in. "Jamen hon är självklart hos sin bästa kompis som bor i villaområdet intill oss". Ringer dit, nej det är hon inte. Vi ringer en kompis till, vi ringer hennes fröken, hennes ledsagare som hon skulle träffa idag. Hon är ingenstans och klockan är 18, en februarikväll. Det börjar mörkna. Det är fem minusgrader ute, vi måste hitta henne ikväll. Maken åker ett varv med bilen, ingen E. Paniken sprider sig i kroppen, jag känner att jag blir kall om händerna och yr i huvudet. Så mycket man hinner tänka på så kort tid? Jag tänker Engla, jag tänker tidningsrubriker, jag tänker att jag snart bara har två barn för en kom aldrig hem igen. Jag tänker ringa polisen men maken råder mig att avvakta lite. Jag börjar mata Bebisen, för att ha något att göra, och då säger maken att "nu kommer E". Jag springer till hallen för att ta emot henne, hon brister i gråt och jag kramar henne länge, länge. Det finns inte ord för lättnaden och tacksamheten jag känner, och ändå var det bara så kort tid hon var borta, och sen kom hon ju tillbaka. Hur överlever de som vakar i dygn och veckor? Och hur, framförallt hur överlever de som aldrig får hem sitt barn igen? Som får leva med tankarna att ens barns sista stund i livet var fyllt av ångest och smärta? Det enda som hjälper då är att tänka att det har det bra, där det är nu. Jag kan inte tänka mig att något annat hjälper.

Den högre matematiken!

Satt och läste igår kväll i min fina orangefärgade fåtölj, då E smyger fram och börjar prata med mig. Jag lägger ifrån mig boken och hon uppmärksammar titeln: ”Ett barn i varje klass - Om ADHD och DAMP”. Därefter utspelar sig följande dialog:
- Mamma, vad är skillnaden på ADHD och DAMP?
- DAMP är samma sak som ADHD plus DCD.
Här sticker den äkte maken in huvudet i rummet och levererar följande matematiska fråga:
- ADHD + DCD = DAMP. Men vad blir DAMP + Asperger?
En kort fundering och sen är svaret givet:
- E!

Åt detta skrattade vi så vi grät... en mycketlättroad familj :D

Lilla My

Okristligt tidigt imorse var besök hos dotterns läkare. Medicineringen går bra, han kommenterar att hon verkar mycket lugnare och allt verkar bra. Vi diskuterar ytterligare höjd dos, nytt recept skrivs ut och E börjar tröttna på det hela. När det (efter en halvtimme) är dags att gå, ligger hon på golvet och har klistrat ett sånt där mjukt Bamseklistermärke över munnen, så hon bara kan säga "mmmm" (och det gör hon ju, förstås, mycket och länge).

Lilla E, hon är som en enmansshow. Ibland rolig, ibland tröttsam, men alltid så mycket E.

Beskedet

Jaha, så alltså stunden kommit som man har väntat på. Väntat i 2,5 år närmare bestämt. Idag fick jag det visserligen preliminära, men ändå troliga svaret på min äldsta dotters svårigheter:
Asperger syndrom och ADHD.
Det förtjänar nästan en egen rad, för att vidden av det hela ska kunna sjunka in:

Asperger syndrom och ADHD.


OK, OK. Nu hoppas jag att det kanske kan börja hända lite saker, att vi äntligen kan få lite hjälp, att äntligen massa saker ska bli annorlunda. Det är bra, det är jättebra, visst.

Men det är ändå tunga ord. Tunga ord när det gäller ens eget barn.

Spittekupp

Ok... ibland funderar jag på om bloggar är nåt annat än mentala spottkoppar, där vi spottar ut all skit som vi går och muttrar över under dagarna. Idag vill jag spotta ur mig två saker:

1. Mina barns far
En stor spottloska på honom. Jag tycker bara inte om honom, önskar jag aldrig fått barn med honom, och det grämer mig ända in i själen att han ska få förstöra mitt liv igen och igen, och igen. Han bryr sig inte ett dugg om sina barn, jobbar så mycket så han knappt hinner ha hand om dem de fyra dagar i månaden de är hos honom, duschar dem sällan, byter sällan kläder på dem, frågar mig aldrig hur det går för dem i skolan eller om han kan få träffa dem extra nån gång. Men när jag har hittat nån jag älskar, och vill flytta för att vara nära honom, då minsann blir han väldigt angelägen om att ha sina barn på nära håll. För att han bryr sig om barnen eller för att han vill demonstrera sin makt över mig? Hm...

2. Es lärare
Jag vet inte om de ska spottas på direkt men... rätt irriterad är jag stundtals iaf. E har fortfarande ingen gympa och har inte haft på hela terminen. Hur länge ska det vara såhär? Jag fattar inte att det inte ska gå och ordna. Hon är ju inget monster.
En skolkamrats mamma ringde förut och frågade om jag ville vara med på present till lärarna, och då sa jag faktiskt nej... även om en bidragande orsak var att jag faktiskt inga pengar har, men det kan jag ju inte säga till en stadgad kvinna i 35-årsåldern. Huva.

Fredagsbesök

Jaha, idag har man alltså haft besök av Barn- och ungdomspsykiatrin, Team autism. Fick prata lite om E och hur hon har det i skolan, och hur jag har det. De kom med lite förslag om hur vardagen kan flyta smidigare, vi skrev scheman osv.

Tänk att det fortfarande finns människor i min bekantskapskrets som har missat mina små inneboende! Till er ära publiceras en bild på de två änglarna

Syndrom hit och syndrom dit

Idag har varit en dag med många tankar. Nej, det där var en klar underdrift: snarare har jag tänkt sönder mig idag.
Jag berättade ju igår om mötet på skolan med Es fröknar, rektor mfl. Det kändes bra att prata om Es skolsituation, vad man kan göra för henne, vad hon kan tänkas få för diagnos osv, mycket bra... det är ju jätteviktigt att alla inblandade gör vad vi kan för att få E att må bra... men samtidigt maler tankarna. Alla som känt mig som barn, säger att E är en kopia av mig, till utseende men framför allt till sättet. Jag känner ju också igen så otroligt mycket av hennes beteende hos mig själv som liten, tex det lillgamla språket, svårigheterna att umgås med andra barn, viljan att undervisa o bestämma över andra istället för att leka på samma vilkor, m.m. m.m.
Imorse satte jag mig att googla på ”austiska drag”, och fick träffar på bl.a. Aspergers syndrom... något som jag redan diskuterat med Mario. Nu kändes det än mer rimligt.
Jag ska inte hålla på och sätta diagnos på mitt barn, det är bland det värsta jag vet när personer utan adekvat utbildning håller på o sätter diagnoser hit o dit... men det här stämmer onekligen mycket bra på min förstfödda.

Frågan som närmar sig blir då: Om E är så otroligt lik mig som mina föräldrar och syskon säger, och om E har Aspergers syndrom, borde inte jag också ha det då?

Jag har tänkt o tänkt o tänkt... och det får faktiskt väldigt mycket saker att falla på plats. Min oförmåga att hålla flera bollar i luften, min fixering vid detaljer som gör det omöjligt att bringa ordning i min kaotiska vardag, min svårighet att läsa av andra människors reaktioner, vilket gör att jag ofta överreagerar och tar kritik (som kanske inte ens finns) som att ingen tycker om mig osv... vilket leder till att jag beter mig ohyfsat och t.o.m. bryter med mina vänner i tid o otid (fråga Peter, Erik, Kim m.fl). Kan också ge en förklaring till mina många o långa depressioner och min ångest, min skörhet och sårbarhet.

Det har varit en lång dag helt enkelt. Nu blir det ”Askungen 2 - Drömmen slår in”. Hoppas kan man ju =)

EVK

Var på en s.k. elevvårdskonferans igår, dvs jag träffade Es lärare och rektor för att prata om vad vi kan göra för henne i skolan. Ja. Vad ska bli av henne undrar jag bara efter det mötet. Det som fastnade i mitt minne efteråt vad två saker som hennes rektor sa, det ena var att hon sluter sig mer och mer, att hon stänger dörrar, och att vi måste försöka öppna dem om hon ska få ett bra liv. Det kändes så fördjävligt (ursäkta) ödesdigert, som om det är nu det avgörs om E ska slippa undan ett liv i isolering eller på ungdomsvårdsanstalt.
Det andra hon sa som fastnade, eller snarare spikades fast i min skalle var när hon talade om E och försökte gissa sig till en diagnos, att hon kan ju inte göra sånt men att E hade ”klara autistiska drag”. Autistiska drag. Autistiska drag.Sen hörde jag inget mer på en kvart, jag orkade bara inte ta in mer... det var som om världen upphörde att existera. Jag har ett autistiskt barn. Rainman.

Tur att jag hade Peter att prata med efteråt, annars hade jag gått hem o bara grinat.