Hela Lenas grundtänkande går ut på att barn bara är till hinder och att det är ofrånkomligt att barns behov och barns liv alltid står i kontrast till de vuxnas behov och liv.
"Allt det de (vuxna) drömmer om att göra (prata, skratta, älska) förutsätter att barnen är någon annanstans". Man baxnar.
Vidare: "Det verkar som om föräldrar inte riktigt vill leka eller vara med sina barn alltför många timmar i sträck". Jag kan villigt erkänna att jag inte heller älskar att sitta på det kalla golvet och stappla klossar (som ungen ändå bara river ner) eller läsa bok (som hon inte vill lyssna på), däremot älskar jag att vara med henne, barnet, personligheten, och då blir de där sakerna roliga de också. Det är som i vilken relation som helst, inte älskar man att frysande stå och heja på en fotbollsmatch i underkylt regn i oktober, se alla filmer ens älskade vill se eller lyssna på ändlösa utläggningar om olika lekar på skolgården. Man gör det i alla fall, för att när man älskar förändras man, den älskades älskade saker blir en del av honom eller henne och något jag inte kan välja bort.
Däremot kan ett förhållande inte bygga på ensidighet, vare sig mellan vuxna eller barn eller vuxna/barn, det måste alltid finnas ett intresse av att ta in den andre i sin värld och visa hur det fungerar där. Jag tröttnar aldrig på att läsa Anna Wahlgren när hon skriver om social delaktighet som själva grundbulten i... livet måste jag nog säga. Det gäller ju inte bara barn, vi alla letar efter att vara en del av ett sammanhang, att betyda något, att vara oumbärlig för en annan människa. Det är här som jag tycker att Lena Andersson går på grund ordentligt, här pekar hon med sitt anförande på själva grundfelet i den moderna världen: Barn får inte behövas!
Barn (och gamla med för den delen) är förvisade till sina barnliv där de förväntas leka med sina pedagogiska leksaker dagen lång och vara lyckliga i sin förvisning, något som de naturligtvis med kraft kämpar emot. Barn vill vara med där det händer, där det riktiga livet äger rum.
Lena Andersson menar vidare att männen är smarta som håller sig undan föräldraledigheten i så stor omfattning som de gör. "De har lagt märke till att det är mer berikande att vara ute i omvärlden och på arbetet".
Kvinnorna börjar som tur är upptäcka samma sak menar Lena Andersson, men "sitter fast i könsroller och moderskapskulten". Aha, så det är därför kvinnor (och en och annan man kanske som inte förstått bättre) slösar bort sin oerhört värdefulla tid på att vara med sina barn? De har helt sonika blivit lurade!
Jag kan inte låta bli att citera Anna Wahlgren igen: "Någon måste leva med barnen när de är små".
Rebecka Edgren Aldén protesterar i sin blogg Skriet från kärnfamiljen också mot Lena Andersson, men på andra grunder. Hon protesterar mot det hon ofta får höra "men varför skaffade du barn om du inte vill vara med dem?" och menar att hon inte gjorde det. Skaffade barn för att vara med dem alltså. Det gjorde inte jag heller, men till skillnad från Rebecka "skaffade" (hemska formulering) jag barn för att jag ville leva med dem, inte bara vara. Vara förutsätter någon sorts passiv samvaro där det inte finns utrymme för att vara ledsen eller arg utan i varandet tänker jag mig att man bara ska leka och vara evigt leende och putsande-på-ytan-lycklig á la amerikansk olycklig hemmafru modell Betty Draper i Mad Men. Tror sjutton att både barn och föräldrar protesterar mot det! Nej, att leva med sina barn är något helt annat.
Det ÄR möjligt att både prata och skratta, med sina barn och utan dem. Det handlar bara om vilken inställning man har. Visst, det tar kanske dubbel så lång tid att laga mat om du har barnen med, men samtidigt känner de sig delaktiga och skaffar sig själva färdigheter. Ibland undrar jag varför man måste göra det så svårt för sig.
