Beskedet

Jaha, så alltså stunden kommit som man har väntat på. Väntat i 2,5 år närmare bestämt. Idag fick jag det visserligen preliminära, men ändå troliga svaret på min äldsta dotters svårigheter:
Asperger syndrom och ADHD.
Det förtjänar nästan en egen rad, för att vidden av det hela ska kunna sjunka in:

Asperger syndrom och ADHD.


OK, OK. Nu hoppas jag att det kanske kan börja hända lite saker, att vi äntligen kan få lite hjälp, att äntligen massa saker ska bli annorlunda. Det är bra, det är jättebra, visst.

Men det är ändå tunga ord. Tunga ord när det gäller ens eget barn.

Vad är detta?

Ok, jag ska sluta skriva konstiga titlar som inte har nåt med texten att göra (eller det har de alltid, men det är bara jag som förstår vad som syftas på). Hädanefter ska jag vara glasklar.

Här kan ni då skåda dagens skummaste fordon, iaf som Åsas ögon har skådat. Den har nummerplåt, alltså måste den gå minst 50 km/h eller hur är det? En EU-moppe med traktorhjul och flak därbak.

Upplys mig, ni som vet... VAD *** ÄR DETTA?

En dag i Ivan Denisovitjs liv

Idag på lunchen satt jag och två av mina arbetskamrater och diskuterade våra viktuppgångar. Vi kom fram till att vi alla hade gått upp en massa kilon, på kort tid. Ingen av oss är egentligen överviktig, gick vi ner 5 kg var skulle vi vara vid våra normalvikter igen. Allla delade vi erfarenheten att återkomsten till Värmland markerade skiljelinjen mellan nu och "the Skinny Jeans". För min del har även andra saker som sjukskrivning och antidepressiv medicin varit påtagliga viktuppgångsfaktorer.
Det kändes på nåt vis bra att kunna diskutera sina bilringar på ett sånt sätt som vi gjorde. I vanliga fall brukar såna här samtal urarta i hurtiga uppmaningar att börja besöka gymmet, inhandla böcker om GI-metoder och annat osunt. Till vilken nytta? Det är ju som att röka, alla veta att det är skadligt, det är inte ett informationsproblem. Det det handlar om är att hitta motivationen att sluta, utan den är man chanslös. Utan sin egen drivkraft rör man sig inte ur fläcken.
Samma med viktnedgång, alla vet ju hur man gör. Så, vi lät bli att ens låtsas som att vi försökte banta... vi bara satt där helt slött i matsalen och nöp i fläsket och skrattade. När maten var slut hämtade vi kaffe, hon som hade köpt en chokladbit åt den och sen gick vi tillbaka till våra isolatorer.

En hondjävuls liv och lustar

Vilka djävla fucking skitdag! Ja, jag svär och jag känner för att svära. Först får man jobba över en timme för att de inte kan sätta in nog med folk (vi var två varav en ganska ny plus en som ska läras upp, mot normalt två-tre erfarna), sen ska man stressa hem för att 1) hämta Emma 2) säga hej då till Hillevi som ska sova över hos kompis.

Först då, Emma. Hon åkte med sin klass igår på skolresa till ett ställe ca 40 min från stan. Dit åkte de tåg, men sen hade de tänkt att man skulle åka och hämta sitt barn där. Ok? Om man jobbar heltid, vilket kanske betyder att man slutar kl 17? Om man kanske inte ens har en bil (vilket jag har, men hur vet de det)? Det här upptäcker jag dessutom på kvällen innan hon ska åka, lovely. Försöker ringa hennes fröken på avresedagen, men får inget vettigt ur den virrpannan. Idag har jag gått med funderingarna på hur Emma ska komma hem som en hård klump i magen hela dagen, och inte blir det ju bättre när jag märker att klockan går och jag måste jobba över. Går och retar upp mig som fan på skolan, hur i helvete kan de ta med barnen så långt bort och sen inte ta med dem hem igen?

Tänk om vi skulle göra så på jobbet, göra beredningar till cytostatikamottagningen i Torsby, och sen ringa dem och säga att "varsågod att hämta, det tar massa extra timmar och vi kunde ju skicka en taxi, men vi tycker det vore bättre om ni hämtade själva istället... så kan ni ju få fika och se hur vi har det också." Ibland blir jag så förbannad på skola och barnomsorg och allt sånt som man har kommit i kontakt med, det är en enda stor skyddad verkstad alltihop. Nog för att det finns de som det är lite ordning på, men de flesta verkar tro att allt ordnar sig bara man vill. Observera, bara vill, man behöver inte anstränga sig, det ska nån annan göra, själv ska man bara vara go och glad och tjosan hejsan. Morr.

Cykla hem, ryggen värker... Emmas ena fröken ringer och de är på väg, hon har fått åka med dem. Ringer Hillevi, hon har packningen färdig som tur är, den lilla ängeln. Möta Emma i skolan, säga till henne att gå hem, cyklar hem till Hillevi, säger hej och puss och ha det nu så bra och iväg åker hon med bästisen. OK, det här känns som jobbigt nog för att vara en dag. Men nej då, lite till ska Åsas humör prövas. När jag kommer ut i trappuppgången med Hillevi börjar en grannkärring klaga på mig för att jag stänger fönstren i trappuppgången. Ja, jag stänger de, för att jag irriterar mig på att de står öppna hela tiden, även när det regnar och snöar och det blir blött på hela golvet. Hon tycker att det är en dum idé från min sida, eftersom det luktar så i trappuppgången av soporna. Ursäkta? Varför gör man inte nånting åt lukten då, dvs soporna? Vi är förmodligen enda bostadsrättsföreningen i Värmland som fortfarande slänger soporna i ett hål i väggen. Hittills har vi haft dispens, men den kommer förhoppningsvis snart att gå ut och då får pensiosarna fanimej gå ut med sina sopor på gården, så slipper det lukta. Kärringdjävel.

När jag pratat färdigt med henne kände jag för att hämnas. Jag hittade en sida för felanmälan på HSB:S hemsida, där felanmälde jag kärringens gubbes elrullstol som brukar stå ute i trappuppgången, muahaha. Inse vad plats den tar och vilken fara den är vid brand och andra utryckningar! Dessutom brukar de ha ett litet bord med duk och blomma på, i trappuppgången. Ursäkta? Trappuppgången är inte en förlängning av deras vardagsrum. Hittills har jag inte sagt nåt eftersom tanten var snäll förut, men nu är det slut på snällheten!


Jag riktigt känner hur hornen växer ut i pannan på mig.

Äntligen!

Plötsligt förvandlades den här dagen till en mycket bra dag. Trots ond rygg som protesterar mot alltför dåliga sängar under helgen (tältsängar är inget för snart 30-åriga ryggar, inse), så tvekar jag inte med denna utmärkelse. Jag har ju nämligen upptäckt The Revival of My Favorite TV-program, snart sänding again and snart ready att landa in my computer.

Jag talar såklart om Stor Kärlek. HBO, Måndag den 11 juni. Var där eller var fyrkant.