Här

Här är hon, det lilla underverket.



Ville bara säga det.

På väg mot något nytt

Jag skulle vilja skriva något riktigt tänkvärt och fint här. Något om hur stort livet är, särskilt när det är väldigt, väldigt litet och får plats med sitt huvud i mina kupade händer. Kanske skulle jag lägga till nån fin bild och få alla som läser att säga "ohhh..."
Är det egentligen någon idé att ens försöka? När det gäller det riktigt stora i livet låter det sig ju sällan riktigt beskrivas på ett sätt som motsvarar dess dignitet. Vi yttrar de fraser vi lärt oss använda vid tillfällen som dessa: "allt har gått bra", "det känns underbart", "den nyblivne fadern är så stolt"... när vi egentligen skulle behöva lära oss ett helt nytt språk för att beskriva vad som hänt oss.

När vi åkte hem från sjukhuset förundrade det mig att världen därutanför såg ut som vanligt. Hur kunde den göra det, när vår värld var så förändrad? Vi åkte genom områden där jag cyklat varje dag i åratal, och det som om jag såg dem för första gången. Det kändes inte som att vi varit borta i fyra dagar utan fyra år.

Svårbegripligt är livet i sin storhet.

Nyhetstorka

Nu är man alltså officiellt en övermogen tomat. Det finns egentligen inte så mycket att säga, alla har väl hört klagomålen från mammorna med bebis på övertid... hur synd det är om dem och hur ont de har och hur varmt det är. Ingen har mer svullna fötter, ingen har mer ont i ryggen eller fler förvärkar än de. Till just dem ringer alla de känner och inte känner femtioelva gånger om dagen och frågar varför de fortfarande är hemma och inte på BB (BB förrresten, var nånstans heter det egentligen barnsbördshus nowadays? Ingenstans förutom i den berömda folkmunnen skulle jag tro).

För att glädja dem som vill ha nån sorts nyhet, vilken som helst, i den i övrigt stentorra bebisnyhetsöknen kan jag stoltsera med tjocka magen. Om ni undrar om den snart ska spricka så är mitt svar att: Jag vet faktiskt inte. Ibland tvivlar jag på de som säger att den inte kan det.

Lägesrapport från magen

Muahaha, mycket lustigt. Som om det inte känns deppande nog att gå över tiden, så har familjeliv.se bestämt sig för att min graviditet inte finns längre. När jag ska titta på min graviditetskalender står den nu som ”Tidigare graviditet - BF 6 augusti 2008”. Eh, ursäkta... men bebis är fortfarande kvar därinne, vad jag har märkt iaf. Nog för att vi trodde att det skulle hända saker i går kväll, men så blev ju inte fallet. Vi drog igång hela cirkusen med att ringa in 1:e jour (min far) för att hämta barnen hem till sig, den stolte blivande fadern packade ner näranog halva inredningen (dator, filmer, högtalare, 2 kg kexchoklad m.m.)... och så blir det ingenting. Värkarna mattades av och försvann helt i natt. Nu återstår bara att vänta, igen. Varje timme är lång nu :(


”Man har ju förstås aldrig hört att de har blivit kvar därinne” (tröstande nog)