Framåt, ständigt framåt...

Kurandet fortskrider och nätterna blir bättre och bättre. Nu är snart uppföljningsveckan slut och då ska vi justera hennes schema lite, sen tror jag det blir super. Imorse klarade hon av självaste vargtimmen (04-07) utan att vakna till på riktigt. Blir hon bara av med hostan också så kanske hon sover ännu bättre. Vintern kunde ju till exempel vara slut snart? Denna lömska sjukdomsalstrare. 

Idag var vintern iofs ganska trevlig. Stora barnen åkte pulka, först med oss föräldrar som åskådare sedan ensamma. Efter två timmar (!) kom de till slut hem. Man kan tydligen ha roligt i backen, även om man är 10 och 12 år :)

Lillbubblan har börjat äta puré till slut, efter idogt trugande. Nu äter hon puré till lunch, mosad banan till mellanmål (inte så populärt men jag fortsätter tjata... det är ju så praktiskt om de kan äta mosad banan om man är borta nånstans), gröt till kvällsmat och välling till nattslurk (förutom ikväll då, när hon helt valde bort vällingen). Trägen vinner!

Hostor och handväskor

Barnet har blivit förkylt! En massa slem och hosta har flyttat in hos henne :(  Natten har därför varit full med uppvak mellan 04-07... varje kvart typ. Nu har jag gett henne lite extra sovtid (9-11) och hoppas att dumma sjukan snart går över. Det vore ju skönt att sova lite själv, också. Nu sprätter jag upp som en fjäder varje gång babymonitorn kraxar till, upp och ut i hallen och ramsa utanför hennes dörr. Förstår varför jag tog upp och ammade henne på natten under så lång tid, man får ju faktiskt sova mer (på kort sikt) om man gör det än om man håller på så här. Men nuuu ska vi ha fokus och ta nya tag imorgon. Fick ett tips på annawahlgren.com om att ställa en rödlök i kokhett vatten i sjuklingens rum på natten så att det lättar upp luftvägarna. 

För övrigt var vi till stan igår, jag och äldsta dottern. Strosade runt lite på bokrean (jag köpte mig en nobelpristagare, så nu behöver jag inte låna av dig Helen!), köpte semlor (E valde en med chokladgrädde, mycket skumt... det är ingen ordning på saker nuförtiden), och lite småkläder på H&M (E hittade en liten handväska på ungdomsavdelningen, och blev omåttligt stolt). 

NUU är dags att väcka barnet! *stressar*

Kurandet fortskrider

Nu har vi då alltså avverkat natt nummer 3 av kurandet. Bebisen vaknade inatt ganska många gånger, särskilt i vargtimmen mellan 04-06, men somnade om med hjälp av ramsa och Mozart (tur att man inte bor i lägenhet längre, och behöver oroa sig för vad grannarna tycker om dylika påfund)! Jag behövde alltså inte gå in i hennes rum alls, stod bara utanför och ramsade. Helt fantastiskt att det funkar, jag upphör inte att förundras. 

Äldsta dottern har nyss kommit hem från sin pappa och går omkring i huset som en osalig ande. Ena stunden läser hon högt för mig ur en faktabok om djur och växter (och förargas över att de vill beskriva så enkla saker som gräs, slem och skalbagge. "Tror de inte att man kan det, bara för att man är barn?"), nästa stund provar hon kläder och suktar efter passionsfrukterna i fruktskålen. Nu gick hon för att leta memorystick, men det var nog bara en förevändning för att få hasa omkring i alla rum utan att göra något särskilt alls. 

Göra sig av med Gud?

Jag kan inte låta bli att klämma in ett inlägg till, ibland måste man bara. Hittade en så vacker krönika av Marcus Birro i Expressen . Det sista lilla stycket får mina ögon att tåras, särskilt som jag vet att Marcus Birro har två döda barn: 

"I kväll ska jag sitta med Santino i famnen och låta blicken dröja i hans ögon. Gud behöver inte komma in hit, behöver inte höra av sig efter vägbeskrivning till min lägenhet. Han är redan här. Sedan kan de matematiska stackarna sitta där med sin take away-kaffe och försöka foga in livets mysterium i ett tal, förvandla änglarna till siffror. Jag gör mig av med dem istället. Jag avsäger mig allt förbannat världsligt som inte vill mig något."

Familjelivstankar

Sitter här och kurar lilla Bebisen, det låter ju som en paradox. Förklaringen är att hon nu känns mogen för hel natt, då hon äntligen börjat äta lite fast mat. Inte på långa vägar så mycket som hon skulle behöva, men mer än tidigare iaf. Igår kväll blev alltså dagen D, start av kur. Hon somnade så fint kl 20.15, efter en kvarts nattning. De första nätterna ska man vara vaken och beredd att få barnet att somna om ifall det vaknar, så här sitter jag. Hittills har det varit alldeles tyst, men det blir väl andra bullar framåt 04-05-tiden på morgonen. Imorgon ska jag sova och överlåta Bebisen till Maken, med undantag för amning och hjälp med nattning på dagslurarna. Förhoppningsvis klarar han de senare på egen hand, så jag får iaf några timmars sömn i taget. 

Som hjälp i natten har vi allas vår vän familjeliv.se. Jag plöjer mig igenom forumens alla trådar och inlägg, särskilt de sorgliga eller uppenbart påhittade. Vad sägs till exempel om en kvinna som påstår sig ha ett förhållande med sin svärfar, eller hon som hittat bevis för att pojkvännen har ett sexuellt förhållande med sin syster? Det är fascinerande hur många som tror att de är sanna och rusar dit med sina åsikter och råd och hjälp. Lite elakt tycker jag nog att det är mot de som uppriktigt och naivt engagerar sig för någon som bara luras. Som Konstfackseleven som låtsades självmordsbenägen på en bro och satte igång en hel apparat med intagning på psykakut och hela baletten. Jag kan förstå hennes tanke om att testa systemet, men det kunde ha räckt med den där diskussionen hon säkert hade med sina kurskamrater en blöt kväll, om hur illa ställt det är med psykvården i Sverige idag (vilket iofs är sant), och att man borde bli patient för en dag och visa upp det hela som en konstinstallation. Fint tjejen, men läste din mamma aldrig sagan om vallpojken som skrek "Vargen kommer, vargen kommer!" för dig? Det borde hon ha gjort. Om du inte läst den: Gör det. Har du läst den: Läs den igen, och förstå budskapet den här gången.

Det logiska tänkandet

Jag läste en artikel i DN för ett tag sen, det var om att det skulle bli hårdare regler för de som har personliga assistenter. Den som kan föra skeden till munnen (och alltså inte är fysiskt handikappad) kommer i så fall inte få hjälp att äta sin mat längre. En mamma till en autistisk ung man berättade att det inte hjälper att maten finns hemma, någon måste säga åt honom att äta också. "Han skulle kunna svälta ihjäl framför kylskåpet". Efter vad vi var med om igår kväll, tror jag inte att hon överdrev, jag är säker på att det var blodigt allvar. Jag berättade ju aldrig vad E hade sysslat med i 3 timmar innan hon kom hem igen. Såhär var det:

När hon kom hem och inte kom in, väntade hon först i kanske 1-1,5 timme. Hon försökte inte knacka på hos grannarna för att låna telefon och ringa mig eller Maken, hon bara väntade där. Vi bor i ett villaområde. Det var eftermiddag/kväll, här bor många pensionärer, någon måste ju självklart varit hemma. Men hon väntade. Sedan, som hon förklarade, "tänkte jag logiskt och tog bussen in till stan och butiken", där Maken jobbar. Visst, det kanske var smart tänkt, busskortet hade hon ju i fickan. Det logiska tänkandet avstannade dock när hon kom till butiken och Maken inte var där utan gått för dagen. Frågar hon någon av hans arbetskamrater om de kan ringa honom? Nej, hon väntar där tills de stänger och sen tar hon bussen hem igen. Vad hade hänt om vi inte varit hemma då heller, om något hänt oss och vi inte kommit hem på hela natten? Hade hon stått kvar där hela tiden då? Jag vill kunna säga att nej, till slut hade hon tagit sitt förnuft tillfånga och ringt på hos någon granne, men jag är inte så säker på det. Det finns inga B-planer i hennes huvud.

Oväntat roligt på kvällskvisten

Man sitter på kvällen i soffan och ser på tv, allmänt utsjasad och vill bara vila ögonen på något innan man vacklar till sitt nattläger. Då dyker det upp en liten figur i rutan, hysteriskt rolig på ett sådär lite lågmält och torrt sätt som man sällan ser nowadays. Huvudpersonen Sarah träffar sin granne Brian och bestämmer att de ska ha kul ihop den dagen. Brian, överviktig, skäggig och allmänt seg i huvudet efter alltför många dagars gräsrökande, hänger glatt på. Vad hittar de på då? De röker på och tillsammans hittar de på en massa roliga saker, som dock inte visar sig vara lika smarta när ruset gått över. Lite drogromantiskt kanhända, men det är väl vad man kan vänta sig av en amerikansk serie. 

"Did you know, if you switch the letters in your namn, it's Brain?" "Yeah, I've been high before". Min bror skulle säkert uppskatta det mycket. Lite Big Lebowski, lite något lyckat barnprogram som jag inte minns namnet på. Torr, knasigt rolig humor (eller så var det bara jag som var hysteriskt trött).

The Sarah Silverman Program igår på svt1, 22.25. Hoppas hon är lika rolig nästa gång!

Här kommer lyckan

Som motvikt till det förra, svarta inlägget tänkte jag berätta lite om lillan och hennes dag idag. Hon har varit så duktig, så duktig. Ätit har hon gjort som en hel karl! Frukosten blev bröstmjölk (trött mamma orkade inte kliva upp), men sen till lunchen vid 11-snåret åt vi lite Biff Stroganoff, Nestlé style. Mellanmålet vid 15 blev en halv mosad banan och lite mer mjölk. Vid kvällsmålet kl 18 tänkte jag ge henne resten av BS, men där var vi inte överens. Hon skrek mest och hävde hela den lilla kroppen bakåt. Istället fick det bli päronpuré, och nu gick det bra att klämma större delen av en stor burk, och så bröstmjölk till det. En sista slurk vid 20 och sen somnade hon så gott. Skruttepluttan! Ibland vill jag bara frysa tiden och minnas hur underbar hon är just exakt nu. 

Det värsta

Antar att ni har varit där själva, alla föräldrar? Plötsligt är barnet borta och man går från orolig till hysterisk snabbare än en M5 går från 0-100. 

Ikväll drabbade det mig, och oss. Jag och mellandottern bestämde att vi skulle åka och bada, det vore ju så roligt att göra något bara hon och jag (och Bebisen såklart, men hon är ju alltid med). Maken var på jobbet och äldsta dottern har nyckel så hon skulle ta sig in själv. Trodde vi. När vi kom hem vid 17.45 var ingen hemma. Inga skor, ingen väska, inget barn. I hennes fack hittade vi mobiltelefon och nycklar, hon hade alltså glömt dem hemma imorse och sen tog hon sig inte in. "Jamen hon är självklart hos sin bästa kompis som bor i villaområdet intill oss". Ringer dit, nej det är hon inte. Vi ringer en kompis till, vi ringer hennes fröken, hennes ledsagare som hon skulle träffa idag. Hon är ingenstans och klockan är 18, en februarikväll. Det börjar mörkna. Det är fem minusgrader ute, vi måste hitta henne ikväll. Maken åker ett varv med bilen, ingen E. Paniken sprider sig i kroppen, jag känner att jag blir kall om händerna och yr i huvudet. Så mycket man hinner tänka på så kort tid? Jag tänker Engla, jag tänker tidningsrubriker, jag tänker att jag snart bara har två barn för en kom aldrig hem igen. Jag tänker ringa polisen men maken råder mig att avvakta lite. Jag börjar mata Bebisen, för att ha något att göra, och då säger maken att "nu kommer E". Jag springer till hallen för att ta emot henne, hon brister i gråt och jag kramar henne länge, länge. Det finns inte ord för lättnaden och tacksamheten jag känner, och ändå var det bara så kort tid hon var borta, och sen kom hon ju tillbaka. Hur överlever de som vakar i dygn och veckor? Och hur, framförallt hur överlever de som aldrig får hem sitt barn igen? Som får leva med tankarna att ens barns sista stund i livet var fyllt av ångest och smärta? Det enda som hjälper då är att tänka att det har det bra, där det är nu. Jag kan inte tänka mig att något annat hjälper.

Biff Stroganoff...

... var en hit, tyckte Bebisen! Nermald till puré kan man äta nästan en halv burk, första gången man smakar den. Trevligt, tycker mamman. 

Mamman och Bebisen var på Mammans jobb idag, trevligt det med. Hem åkte vi med både julklappar och fådda ridgrejer till stortjejen. Hoppas de passar bara! Julklappen visade sig vara ett gäng mystiska ostknivar och ett uppläggningsfat för ostar. Om man ofta äter ost, kan det ju vara bra att ha. Härhemma är jag ensam ostälskare, så det blir ju inte så ofta man festar loss på dylikt. Stor idé att köpa en par-tre ostar för hundra spänn eller mer, när man bara orkar äta upp en bråkdel. Alternativet är att svulla i sig ostar en hel vecka (det gjorde jag sist, bara för att jag inte kunde med att slänga så mycket pengar).

Nu visar de "Black Jack" på tv. Jag började titta lite grann för en stund sen, innan Bebisen skulle nattas. Helena Bergström gör sin vanliga roll, men när man såg henne de första gångerna var hon ju ändå något nytt. "Ack ja, så är det ju", suckar man när man ser filmen. Folk på vischan försöker ha lite roligt, fyllnar till och gör en massa dumma saker på fyllan. Alla vet vad alla gör. När jag läser sådana där solskenshistorien om storstadsborna som säljer innerstadslyan och flyttar tillbaka till landet med sina barn, "för det är ju så bra för barnen, och alla vet vem man är och man behöver inte göra sig till". Bra för barnen är det säkert, men varför pratar ingen om de som inte vill flytta tillbaka, de som är glada att de kommit därifrån och kunnat bygga sig en egen identitet, skapa sig ett eget liv och inte det man blev tilldelad som liten? Varför ska man nödvändigtvis vara densamma som när man var 15 år? Varför kan man inte få lägga det bakom sig och få vara den personen man är nu? Alla som pratar om sina barndomskamrater som de fortfarande har kontakt och umgås med, jag har inte kontakt med nån och är lika glad för det. Eller är jag kanske bara avundsjuk? Jag vet inte. Sjukt egentligen hur mycket de där futtiga åren i barndomen ska betyda för resten av ens liv.

Stora barn och små

Idag har vi haft en alltigenom ljuvlig bebis här hemma. Nog för att hon alltid är underbar, det är ju bebisars jobb, men idag har man verkligen kunnat njuta av henne och hon verkar ha njutit själv. 

Dagen har funkat jättebra, sovit har hon gjort så bra och det är väl därför hon varit så glad och pigg. Vällingsuccén från igår har väl inte helt upprepats, men hon kanske har druckit sammanlagt 100 ml iaf. Förutom välling har hon smakat (och uppskattat) katrinplommonpuré, ätit små bitar mjukt bröd, druckit vatten, smakat på smoothie etc. Hon är väldigt intresserad av vad vi andra i familjen stoppar i munnen, och det gäller väl att utnyttja den nyfikenheten. 

Annars idag har vi varit helyllefamiljen och åkt pulka i skolans pulkabacke. Alla utom A åkte pulka, tills en av dem gick sönder (pulkan alltså). 

Jag och äldstadottern var in till Det Närliggande Köpcentret och köpte en baddräkt åt henne. Hon kom hem, mäkta stolt, med en baddräkt från vuxenavdelningen (tror hon landade på storlek 36). Helt vansinnigt hur snabbt de blir stora! Tittade häromdagen på en några år gammal bild där E står bredvid mig och når mig till armhålan. Det känns som om det var igår! Nu har hon snart växt om mig.

Vällinglycka

Tänk att åsynen av en tom vällingflaska kan göra en så glad! Jag vet, det är suddigt och djäkligt, men jag var bara tvungen att dela med mig. A drack nästan 150 ml välling alldeles nyss, och i eftermiddags drack hon ytterligare 100 ml förutom de 100 hon drack vid lunchtid. Summa summarum 350 ml välling på hela dagen. Tänk om det är nu det vänder? Jag vill gråta av lycka. 

(Sa jag att hon sover också? Efter en läggning på mindre än fem minuter. Ren och skär lycka, sisådär ett par ton)

Livet som det är

Jaha, vad har vi att rapportera om idag då?

A har pendlat mellan att vara min värsta mardröm (när hon vägrade äta burkmaten jag serverade förut idag) till min underbara älskade, långt efterlängtade lilla mirakelbebis (när jag iakttog henne nyss, sovande så sött i spjälsängen).

Jag brukar ju inte vara så personlig i min blogg, och jag inte om det är så bra att vara det heller. Har man sagt eller skrivit något så går det ju aldrig att ta det tillbaka. Någon som man inte ville det, går plötsligt omkring och vet alldeles för mycket om dig, och det finns inget du kan göra åt det. Så jag brukar vara ganska tyst, och mest skriva om det roliga eller lite dråpliga. Well, beware of det deppiga blogginlägget:

Jag är inne i en ganska så jobbig period sedan kanske ett par veckor tillbaka. Eller ja, det är inte jobbigt hela tiden och det har varit värre, men jag har sett bättre dagar också. Dagar när jag inte gråter hejdlöst för att min bebis inte vill äta, dagar när jag inte känner mig totalt värdelös och undrar varför jag överhuvudtaget existerar. 

Det som ger mig hopp är att jag inte orkar vara ledsen hela tiden. När det känns som allra jobbigast dröjer det en liten stund till och sen blir det bättre, det är min erfarenhet av livet. När A vägrat sig igenom lunchen förut, jag gråtit och hatat (mig) och önskat mig långt, långt därifrån, överraskar hon mig med att dricka en halv flaska välling i min famn, när vi sitter och tittar på Debatt med Janne Josefsson. Ämnet var bland annat Knutbydramat och Åsa Waldau var en av gästerna. Jag kommer nog alltid tänka på välling när jag ser henne from now on.

En annan stötesten har ju varit, och är sömnen. Periodvis är allt frid och fröjd, hon somnar så fint och sover sina 11 timmar med ett kort uppvak för mat. På dagarna somnar hon efter 2 minuter i sin säng. Andra dagar vägrar hon somna, skriker, gråter och klockan blir både 21 och 22 innan hon till slut, som ett andetag man knappt vågar andas, slocknar. Bara för att, såklart, vakna både två och tre gånger på natten som följer. De dagarna är även dagslurarna plågor, som jag våndas inför redan på morgonen.

Nu har vi bestämt att det får vara nog. Nästa fredag kväll ska vi påbörja SHN-kuren, hjälpas åt båda två, vara konsekventa och säkra. Jag känner mig redan styrkt i föresatsen, barnet måste få sova! Nyss var jag inne hos henne och fick henne att somna om. Vakna efter 45 minuter när man måste sova 2 timmar är inte acceptabelt, så jag höll henne i säkert tio minuter innan hon insåg att jag hade rätt. Sova bör man, precis som äta, annars dör man.

Tomten

Idag gjorde jag något ovanligt. Jag gick faktiskt inte och lade mig igen när barnen gått till skolan och A somnat om, utan klädde på mig och gick upp. Redan har jag plockat ur diskmaskinen och satt igång tvättmaskinen. Det blir inte lika mycket tvätt nu när vi inte använder lika mycket tygblöjor längre, så ibland slappar jag till och tvättar inte på kanske tre-fyra dagar. Det är inget fel på tygblöjorna, men vi har börjat använda engångs till natten. Inte för att tygisarna läcker utan för att lillan brukar klämma ur sig ganska så duktigt efter första målet på morgonen, och då finns det inget som håller emot, engångs eller tyg. Skillnaden är dock att engångs slänger man i soporna, ullbyxorna måste man stå och tvätta av för hand. Hur kul är det att stå och tvätta ur ett par bajsiga ullbyxor kl 06.52? Inte så roligt, kan jag tala om (för den som undrade).

Igår somnade A kl 20, sen vaknade hon vid 03 och fick mat, somnade om och sov till sju. Ja ja, sova hela natten, ja ja. Det finns på att-göra-listan. Först ska vi läsa på ordentligt, både jag och Mannen, sen ska vi kura. Inte för att det finns så fasligt mycket att kura, hon somnar så fint och vaknar bara en gång, men det måste ju göras. Börjar hon äta lite bättre nu så ska hon ju inte behöva vakna av hunger på natten heller. Ja ja, jag tjatar om samma saker hela tiden  :)

Igår sov lilla gumman middag i två hela timmar, så då fick jag tid för min nya lilla hobby: iPhoto! Jag roade mig kungligt med att sortera bilder i olika... mappar heter det inte i iPhoto, men ni förstår? Ansiktsigenkänningsfunktionen är farligt vanebildande, man vill bara sätta namn på en person till och en till och en till. Hittills har 13 personer fått namn, inklusive Tomten (misstänkt lik min far med lösskägg dock). 

Nähäpp, dags att äta lite frukost innan barnet ska väckas. 45 minuter går så fort.

Puréchock!

Efter det förra buhu-inlägget kan jag glädjande meddela att bebisen nu har ätit även nästan en halv morotspuréburk! Säga vad man vill om burkmat till barn, ibland funkar de ändå bäst. Igår åkte jag och hämtade ut ett paket på ICA, och passade på att köpa ett gäng barnmatsburkar av olika slag och två ätskedar. "Inte för att hon kommer att äta ändå" tänkte jag dystert. Till kvällsmaten plockade jag iaf fram haklapp, papper, värmde mat och kavlade upp ärmarna på oss båda två. Intressant nog åt barnet, chocking news! Vi funderade på att skicka en press release till alla stora morgontidningar. Knepet var tydligen att låta henne ha skeden halvt inne i munnen så hon kunde suga i sig maten. Varvat med purén fick hon vatten i sugrör. Hälften av vattnet rann visserligen ner på haklappen, men barnet var nöjt iaf.

Dessa småbarnsföräldrar, vilken liten värld de lever i  :)

Grötskräll

Förfärligt praktiskt att ha stora storasyskon ibland. Nu sitter största storasyster och tittar på Svampbob Fyrkant med bebisen, så jag kan sitta här i lugn och ro (i några minuter iaf). Lillan har smaskat i sig lite risäpplegröt idag, värsta skrällen. Välling har jag provat flera gånger idag och hon ratar bara. Inte ens den sockrade varianten fungerar.

Små glädjeämnen

Lycka! Barnet har äntligen druckit lite välling! 

Jag vägde pipmuggen med havrevälling före och efter och hon fick i sig nästan 40 g. Visserligen kom det en hel del på haklappen med, så jag kanske borde ha vägt den före och efter också. Tänk om hon kunde fortsätta såhär, hon skulle mycket gladare och nöjdare med lite mera mat i magen.

Nu ska jag slänga in lite tvätt i maskinen och ställa mig i duschen. 

Kalas med mera

Idag har vi haft en tämligen hektisk dag. Jag, barnen och min syster tog bussen in till stan och körkan på förmiddagen. Jag hade hand om barnvakten, och eftersom jag hade fyra barn mellan 1,5 och 10 år att ta hand förutom mina egna tre, fick vi hjälpas åt allihop inklusive min syster. De stora barnen var väl i ärlighetens namn lika mycket barnvakter de, med bravur! De kan om de bara vill. 

Efteråt var det dags att åka buss hem (ja, vi har en stor bil men den hade maken tagit hand om för att åka och handla), och självklart missades bussen så vi fick stå och vänta med frysande tår. Väl hemma var det dags att fixa i ordning hemmet för äldsta dotterns kalas. Hon fick många fina presenter, varav en av dem var ett presentkort på jordgubbsplockning till sommaren (enligt hennes egen önskan).

Nu ska jag gå och frossa choklad med den äkte hälften. Imorgon är en ny vecka med nya points.