tisdag, december 27, 2016

Kära milt och vindlöshet.

En annan dag, en annan tidlöshet 2014.
Det är en sommardag, jag är på väg någonstans. Plötsligt får jag se en myrstack och jag beundrar dess kryllande, tysta målmedvetenhet. Den sinnrikhet varmed stacken är byggd. Bredvid mig ser jag en trana ståendes i ett vattendrag helt stilla. Jag fyller mig med deras frid och tidlöshet. 

Jag vill hålla kvar känslan, ögonblicket, jag vill dokumentera och fotografera så att det aldrig försvinner. Men är det inte en bedräglig tanke? Hur kan vi bevara något som är så flyktigt? 

Jag önskar att mitt minne bevaras som en årsring i mig, så att när jag ser tillbaka kan jag röra vid känslan av frid, tidlöshet och evig sommar. Som när man badat i en kall sjö en solig sommardag. Vattnets svalka och bottenlöshet stannar kvar i mina ben som en yrsel långt senare, när jag på väg hem tror att jag har klivit ur verkligheten och får stanna i mitt ögonblick för evigt.