Pizzafrustration

Man beställer pizza för hemkörning. Man får förklara adressen för pizzakillen typ 1000 gånger (inte blir det bättre när han frågar efter mitt namn, men det är man ju van vid). Efter tio minuter ringer en annan pizzakille och frågar var vi bor nånstans. Man upprepar adressen typ fem gånger till. ”Det ligger på Hultsberg” förklarar man. ”Jaha, Lorentsberg” Eh nej, HULTSBERG! Jaså jaha. Tyvärr hade förra pizzakillen inte förstått var vi bodde, och inte riktigt förstått att de inte kör ut till den delen av stan (förståeligt iofs eftersom pizzerian ligger på andra sidan stan). Nu ville pizzakille nr 2 att jag skulle möta honom i Våxnäs centrum, eftersom han inte hittar till oss. Pizzorna var redan gjorda, och jag tyckte lite synd om stackars pizzakille 1. Trevligt vore det dock om man kanske fick nåt slags rabatt, annars kan vi ju lika gärna åka och köpa en själva? Det fick man dock inte. Jag ilsknar till och hela projektet läggs ner. Sensmoral? a) Vi är alldeles för ovana pizzakonsumenter (den erfarne pizzakonsumenten har minst fem reklamblad i sitt hem och vet precis vilka pizzerior som kör ut och vart) b) Jag har blivit en tuff förhandlare! Iaf jämfört med hur feg och mesig jag brukar vara och iaf om man jämför med hur jag är på att löneförhandla.

Hello, my name is Johnny Cash

Idag var det andra gången jag såg "Walk The Line", filmen om Johnny Cashs liv. Det är lustigt hur det är när man ser om filmer eller läser om böcker, hur de ibland kan tala till en på ett helt annat sätt än förra gången. När Thomas och jag såg filmen i vintras grät jag nästan oavbrutet filmen igenom. Den gången kände jag så starkt hur hans far handlade så orätt mot honom, hur kunde han säga så hemska saker till honom? Man kan inte säga till ett barn att det var fel son som dog, man kan inte ge ett barn skulden för sin brors liv. Jag förlät Johnny alla hans felsteg, hur skulle han kunnat leva livet annorlunda när allt han fick av sin far var tonvis med skuld, och en känsla av att vara den som felaktigt lämnades kvar? Jag såg hans smärta i varje steg, varje gång livet tryckte åt honom så fanns faderns anklagelser där och fick honom att vilja dö, att bara förstöra allt som fanns runtomkring. Hur kunde han göra annorlunda? Han hade inget val, det förflutna drog med honom och krossade honom, jag såg bara tyngden över hans skuldror.

Den här gången såg jag också hur fel hans far handlade, men på ett annat sätt. En stark episod i filmen är när Johnny försöker anordna Thanksgivingmiddag för sina föräldrar, sina barn, June, hennes föräldrar och barn i Johnnys nyköpta hus vid floden. June, hennes föräldrar och Johnnys mamma försöker föra en konversation, försöker hjälpa Johnny att få till den familjefest han faktiskt bjudit in dem till. Han märker inte deras försök, i hans ögon spelar det ingen roll hur mycket de uppskattar honom om inte hans far gör det. Hans far måste älska honom till slut, han vill så krampaktigt ha sin fars godkännande och när han naturligtvis inte får det utan bara en massa spydiga kommentarer om hur tomt hans hus och liv är, kan han inte hålla sig utan drar upp broderns död, hur kunde fadern anklaga honom för den? "Jag var tolv år gammal, och du frågade mig var jag hade varit, hur kunde du (anklaga mig)?" Fadern svar på anklagelserna är "men var var du då?"

Johnny bollar frågan tillbaka: "Var var DU då?" Han vill inte släppa, han vill en gång för alla att fadern tar tillbaka sina anklagelser, han vill bli den önskade brodern, han vill att fadern lyfter skuldeoket från hans axlar. Var var DU då? Underförstått, du satt väl och söp nånstans, du skämdes över dig själv och vältrade över skulden på mig, ett värnlöst barn, hur kunde du? Sluta anklaga mig, erkänn att du också har skuld i vad som hände min bror, erkänn att du också gjort felaktiga saker i ditt liv, ta mig som jag är, säg att jag inte är sämre än vad du är. "VAR VAR DU DÅ?"

Faderns svar hade jag svårt för förra gången jag såg filmen, jag tyckte att han borde ha sagt till Johnny att det inte var hans fel, kunde han inte för en gångs skull visat lite medmänsklighet och sagt att han inte längre anklagar honom för broderns död och gett honom en chans att kunna börja älska sig själv, slutligen?
Jag förstår nu att det Johnny ville ha var inte bara att bli förlåten för broderns död, utan även att bli förlåten för allt annat han gjort fel i sitt liv, han vill slippa undan ansvaret för vad han gjort mot sin före detta fru, sina barn, June, sina vänner och alla dem som trott på honom och blivit besvikna. Han vill slippa undan ansvaret för sitt liv, han vill bli erkänd som offret, den oskyldige. På sitt sätt gör faktiskt fadern det riktiga när han vägrar att ge Johnny rollen som offer, när han svarar honom att han slutade dricka för många år sedan, men vad har Johnny gjort av sitt liv? Han är en alkoholist och narkoman, även om han faktiskt har en tragiskt historia, även om han faktiskt har haft det svårt så har man alltid ett ansvar för sitt liv. "Jag hade ingen talang, men jag gjorde det bästa jag kunde med mitt liv ändå. Vad har du gjort med ditt?" Det han vill säga är att Johnny slösar bort sin talang och det beslutet kommer alltid att vara enbart hans eget. Historia har vi alla, men vad vi väljer att göra med nuet är vad som skiljer oss ifrån varandra, det är vad som skiljer vinnaren från förloraren.
Jag grät, men kunde också se en försoning och ett hopp i den tanken. Det finns en chans att starta om, det kommer alltid att finnas en chans till, om vi låter det vi har definiera oss istället för vad vi har genomlidit.