Den högre matematiken!

Satt och läste igår kväll i min fina orangefärgade fåtölj, då E smyger fram och börjar prata med mig. Jag lägger ifrån mig boken och hon uppmärksammar titeln: ”Ett barn i varje klass - Om ADHD och DAMP”. Därefter utspelar sig följande dialog:
- Mamma, vad är skillnaden på ADHD och DAMP?
- DAMP är samma sak som ADHD plus DCD.
Här sticker den äkte maken in huvudet i rummet och levererar följande matematiska fråga:
- ADHD + DCD = DAMP. Men vad blir DAMP + Asperger?
En kort fundering och sen är svaret givet:
- E!

Åt detta skrattade vi så vi grät... en mycketlättroad familj :D

Skruttig rygg och tvättad byk

Är hemma i dagsljus en vardagsdag, det känns ju inte helt supervanligt, i vanliga fall brukar jag åka hemifrån först och komma hem sist. Idag åkte jag dock hem efter att ha gjort det mest akuta på jobbet, min rygg protesterade mer än vanligt. Kul att vara 30 år, och ha en rygg som en skruttig 70-åring. Tusan!

I brist på bättre ska man nu uppsöka en säng och en god bok, kanske sova lite. I eftermiddag ska jag hämta den kemtvättade brudklänningen. Jag måste ju erkänna att jag är lite rädd att den ska vara borttappad eller bortbytt mot en bunt med gamla mattor.

Jag måste bara skryta lite med hur nördig jag kände mig då

För drygt en vecka sedan skulle man på utbildning, över dagen, i Lund. Då Lound inte ligger helt nästgårds blev det till att bo på hotell. Eftersom resan bokades relativt sent fanns det inga billiga hotellrum kvar, utan vi fick bo på Grand Hotel... inte helt fel och särskilt inte när det är jobbet som betalar. Utbildningen var väl inget att skryta med, men hotellet var ju såå fint. Kristallkronor i taket, i trappan upp till rummen var målat glas i fönstren och två meter höga guldspeglar.

Som en liten bonus när man kom upp på rummet möttes man av den här tvn på väggen och på bordet låg följande fjärrkontroll. När jag lyfte upp den, möttes jag av en välbekant tyngd. Nåt i min skalle mindes nåt, och jag tänkte att "det här måste vara en Bang & Olufsen-TV, för inga andra har så tunga fjärrkontroller". Gissa hur nöjd jag blev när jag klev fram till TVn, och läste namnet?



Och det var allt från nördkanalen för idag.

Lilla My

Okristligt tidigt imorse var besök hos dotterns läkare. Medicineringen går bra, han kommenterar att hon verkar mycket lugnare och allt verkar bra. Vi diskuterar ytterligare höjd dos, nytt recept skrivs ut och E börjar tröttna på det hela. När det (efter en halvtimme) är dags att gå, ligger hon på golvet och har klistrat ett sånt där mjukt Bamseklistermärke över munnen, så hon bara kan säga "mmmm" (och det gör hon ju, förstås, mycket och länge).

Lilla E, hon är som en enmansshow. Ibland rolig, ibland tröttsam, men alltid så mycket E.

Wohoo! :D

Vi har ju liksom gift oss! Typ. Knytit hymens band. Ni fattar?
Nu är det vi två, helt enkelt.

Det skulle kunna kännas väldigt stort (och det gör det på sätt och vis också), men samtidigt känns det som den naturligaste saken i världen.
"Om du hittar nån att älska, älska allt du kan..." som Peter LeMarc skulle ha sagt. Själv skriver jag inga sånger, men jag vet när jag har hittat hem.

Beskedet

Jaha, så alltså stunden kommit som man har väntat på. Väntat i 2,5 år närmare bestämt. Idag fick jag det visserligen preliminära, men ändå troliga svaret på min äldsta dotters svårigheter:
Asperger syndrom och ADHD.
Det förtjänar nästan en egen rad, för att vidden av det hela ska kunna sjunka in:

Asperger syndrom och ADHD.


OK, OK. Nu hoppas jag att det kanske kan börja hända lite saker, att vi äntligen kan få lite hjälp, att äntligen massa saker ska bli annorlunda. Det är bra, det är jättebra, visst.

Men det är ändå tunga ord. Tunga ord när det gäller ens eget barn.

Vad är detta?

Ok, jag ska sluta skriva konstiga titlar som inte har nåt med texten att göra (eller det har de alltid, men det är bara jag som förstår vad som syftas på). Hädanefter ska jag vara glasklar.

Här kan ni då skåda dagens skummaste fordon, iaf som Åsas ögon har skådat. Den har nummerplåt, alltså måste den gå minst 50 km/h eller hur är det? En EU-moppe med traktorhjul och flak därbak.

Upplys mig, ni som vet... VAD *** ÄR DETTA?

En dag i Ivan Denisovitjs liv

Idag på lunchen satt jag och två av mina arbetskamrater och diskuterade våra viktuppgångar. Vi kom fram till att vi alla hade gått upp en massa kilon, på kort tid. Ingen av oss är egentligen överviktig, gick vi ner 5 kg var skulle vi vara vid våra normalvikter igen. Allla delade vi erfarenheten att återkomsten till Värmland markerade skiljelinjen mellan nu och "the Skinny Jeans". För min del har även andra saker som sjukskrivning och antidepressiv medicin varit påtagliga viktuppgångsfaktorer.
Det kändes på nåt vis bra att kunna diskutera sina bilringar på ett sånt sätt som vi gjorde. I vanliga fall brukar såna här samtal urarta i hurtiga uppmaningar att börja besöka gymmet, inhandla böcker om GI-metoder och annat osunt. Till vilken nytta? Det är ju som att röka, alla veta att det är skadligt, det är inte ett informationsproblem. Det det handlar om är att hitta motivationen att sluta, utan den är man chanslös. Utan sin egen drivkraft rör man sig inte ur fläcken.
Samma med viktnedgång, alla vet ju hur man gör. Så, vi lät bli att ens låtsas som att vi försökte banta... vi bara satt där helt slött i matsalen och nöp i fläsket och skrattade. När maten var slut hämtade vi kaffe, hon som hade köpt en chokladbit åt den och sen gick vi tillbaka till våra isolatorer.

En hondjävuls liv och lustar

Vilka djävla fucking skitdag! Ja, jag svär och jag känner för att svära. Först får man jobba över en timme för att de inte kan sätta in nog med folk (vi var två varav en ganska ny plus en som ska läras upp, mot normalt två-tre erfarna), sen ska man stressa hem för att 1) hämta Emma 2) säga hej då till Hillevi som ska sova över hos kompis.

Först då, Emma. Hon åkte med sin klass igår på skolresa till ett ställe ca 40 min från stan. Dit åkte de tåg, men sen hade de tänkt att man skulle åka och hämta sitt barn där. Ok? Om man jobbar heltid, vilket kanske betyder att man slutar kl 17? Om man kanske inte ens har en bil (vilket jag har, men hur vet de det)? Det här upptäcker jag dessutom på kvällen innan hon ska åka, lovely. Försöker ringa hennes fröken på avresedagen, men får inget vettigt ur den virrpannan. Idag har jag gått med funderingarna på hur Emma ska komma hem som en hård klump i magen hela dagen, och inte blir det ju bättre när jag märker att klockan går och jag måste jobba över. Går och retar upp mig som fan på skolan, hur i helvete kan de ta med barnen så långt bort och sen inte ta med dem hem igen?

Tänk om vi skulle göra så på jobbet, göra beredningar till cytostatikamottagningen i Torsby, och sen ringa dem och säga att "varsågod att hämta, det tar massa extra timmar och vi kunde ju skicka en taxi, men vi tycker det vore bättre om ni hämtade själva istället... så kan ni ju få fika och se hur vi har det också." Ibland blir jag så förbannad på skola och barnomsorg och allt sånt som man har kommit i kontakt med, det är en enda stor skyddad verkstad alltihop. Nog för att det finns de som det är lite ordning på, men de flesta verkar tro att allt ordnar sig bara man vill. Observera, bara vill, man behöver inte anstränga sig, det ska nån annan göra, själv ska man bara vara go och glad och tjosan hejsan. Morr.

Cykla hem, ryggen värker... Emmas ena fröken ringer och de är på väg, hon har fått åka med dem. Ringer Hillevi, hon har packningen färdig som tur är, den lilla ängeln. Möta Emma i skolan, säga till henne att gå hem, cyklar hem till Hillevi, säger hej och puss och ha det nu så bra och iväg åker hon med bästisen. OK, det här känns som jobbigt nog för att vara en dag. Men nej då, lite till ska Åsas humör prövas. När jag kommer ut i trappuppgången med Hillevi börjar en grannkärring klaga på mig för att jag stänger fönstren i trappuppgången. Ja, jag stänger de, för att jag irriterar mig på att de står öppna hela tiden, även när det regnar och snöar och det blir blött på hela golvet. Hon tycker att det är en dum idé från min sida, eftersom det luktar så i trappuppgången av soporna. Ursäkta? Varför gör man inte nånting åt lukten då, dvs soporna? Vi är förmodligen enda bostadsrättsföreningen i Värmland som fortfarande slänger soporna i ett hål i väggen. Hittills har vi haft dispens, men den kommer förhoppningsvis snart att gå ut och då får pensiosarna fanimej gå ut med sina sopor på gården, så slipper det lukta. Kärringdjävel.

När jag pratat färdigt med henne kände jag för att hämnas. Jag hittade en sida för felanmälan på HSB:S hemsida, där felanmälde jag kärringens gubbes elrullstol som brukar stå ute i trappuppgången, muahaha. Inse vad plats den tar och vilken fara den är vid brand och andra utryckningar! Dessutom brukar de ha ett litet bord med duk och blomma på, i trappuppgången. Ursäkta? Trappuppgången är inte en förlängning av deras vardagsrum. Hittills har jag inte sagt nåt eftersom tanten var snäll förut, men nu är det slut på snällheten!


Jag riktigt känner hur hornen växer ut i pannan på mig.

Äntligen!

Plötsligt förvandlades den här dagen till en mycket bra dag. Trots ond rygg som protesterar mot alltför dåliga sängar under helgen (tältsängar är inget för snart 30-åriga ryggar, inse), så tvekar jag inte med denna utmärkelse. Jag har ju nämligen upptäckt The Revival of My Favorite TV-program, snart sänding again and snart ready att landa in my computer.

Jag talar såklart om Stor Kärlek. HBO, Måndag den 11 juni. Var där eller var fyrkant.

Persona

Jag slår på TVn och där är "Persona" från 1966. Tanken är att jag ska se mer Bergman, så jag tittar. Svartvitt, långa monologer, en tigande men som vanligt oerhört vacker Liv Ullman. Hysterisk gråt. Lik i garderoben.

Det blir för mycket till och med för mig.

NU

På förekommen begäran, ett före och ett efter! Och bytet av hårfärg lyckades jag få med också, så nu vet ni ALLT om mig, igen.

Sen kväll med mig själv

Det finns två saker jag måste berätta om: A) De har varit där (Mr X alltså. Jag kan sluta ha dåligt samvete) B) En underbar film som man måste se (Eller måste? Men gör det gärna, så kan vi diskutera den sen)


Nä, nu har jag varit tjejig så det räcker. Nu ska jag läsa lite om Gulag och sen sova. Imorgon ska jag vara körhandledare, om inte Jimmy är för bakis igen.

Mr X

Ibland kan jag bli så irriterad på tankar som sitter på vissa platser. När jag sitter och blandar cytostatika till exempel, händer det nästan varje dag att jag tänker en viss tanke. Det är väldigt frustrerande att aldrig komma ifrån den där tanken, eftersom det jag tänker på troligtvis aldrig kommer att bli av. Pappa gav nämligen min kusin som present ett besök hos Mr Xs antikvariat i Vänersborg, en gång för flera år sen, och detta är vad jag tänker på. Dels skäms jag, å pappas vägnar, för att Oliver troligtvis inte varit där än, och dels tänker jag på att jag så väldigt gärna skulle vilja åka dit själv. Åh, Mr Xs antikvariat... vilket ställe... det måste bara upplevas. Överfyllt med böcker, böcker i hyllor, liggandes på ryggarna, böcker i kassar på golv och överallt. Vilket himmelrike... suck.

De unga tanterna

Jag tror ni alla har träffat nån, nån gång. Och nu pratar jag inte om alla som vill vara tanter, s.k. tant-wannabes, såna som har tantiga kläder och skryter över alla bullar de bakar och pelargoner de ansar, men sen går ut på krogen och festar. Aj aj aj... det blir inga tantpoäng där inte... så gör inte en Äkta Tant.
Nej, nu talar jag om dessa kvinnor som blir tanter redan som 25-åringar, eller kanske redan som 20? (alternativt har de varit tanter ända sen de föddes). En ung tant är nån som kommer att se yngre ut om 30 år, när hon liksom har vuxit in i sin mentala ålder, när alla de prudentliga kläderna och sättet liksom faller på plats.

Gammal som gatan

Jag brukar inte göra fåniga tester EGENTLIGEN, men det här lockade lite. Undras om testet vet att jag fortfarande får visa leg på Systemet?


Din ålder borde vara 40.3 enligt Sveriges Vuxenpoängsstyrelse

Ojdå, ditt test visar att du måste tagga ner lite. Du är lite för mogen för din ålder. Kanske dags att sluta använda ICA-kortet eller sälja bilen? eller varför inte beställa en resa till Kos?

Tips på saker att göra för att få mindre poäng

Börja drick öl.

Åk till Hultsfred, dvs festivalen, inte staden.

Flytta ihop med några kompisar.

Ge dina krukväxter till grannen.

Busig Saab

Usch, jag är fortfarande på dåligt humör. Jag vill inte ens prata om varför, för det är det gamla vanliga som jag alltid gnäller om. Gott om rum att städa, ont om pengar och ork. Mjusch.

Barnen ser på Disney Channel, och tro mig, det lättare inte direkt upp mitt dåliga humör. Sämre barnprogram än... nåt.

Jag funderar starkt på att dra mig tillbaka till sovrummet och läsa lite om Gulag, för att få lite perspektiv på saker.

Blame the E.R.

Man borde verkligen sluta köpa DVD-boxar. Ni vet, man ser ett avsnitt och sen vill man bara se ett till och ett till och ett till och vips är klockan 23.42. Suck, jag har inte ens orkat masa mig iväg till toaletten för att kissa, så nu sitter jag här med ont i magen. Jag har inte ens städat, som jag borde ha gjort. och inte det vanliga borde-städa-för-snart-tar-dammråttorna-över-städandet. Nä, imorgon får jag besök från en mäklare som ska värdera min lägenhet. Jag ska flytta. Vi ska flytta. Han ska flytta. Alla ska flytta.


Om jag går och lägger mig NU kanske jag hinner turbostäda lite imorgon bitti?

Farliga kartor

Ibland undrar man över sig själv, som nu till exempel. Televisionen bjuder på "Map makers", som handlar om kartspioner i England på 1500-talet. Jag tittar, helt absorberad, och undrar hur nördigt ett sånt här program är på en skala (och i förlängningen, hur nördig är jag)?

Tidigare idag var jag till Akademibokhandeln och letade efter en ny Filofax. Nån sådan hittade jag inte, men istället hittade jag en hel hög otroligt fascinerande böcker om avrättningsplatser i Sverige, slaveriets historia, svenska bolsjeviker osv.

Jag måste vara bortom räddning.

Surprise

Ah, igår var jag ner till källaren och hämtade två kartonger med 1) vårskor 2) vårjackor. De står nu i hallen och frestar mig svårligen, det är svårt att inte genast riva upp allt och börja sortera. Det är en speciell känsla att packa upp, se vad som är urväxt och måste skänkas bort (H), vad som kan ärvas (E) och vad som får duga ett år till (jag). Låter trist, men det är ett litet spänningsmoment med, det kan inte förnekas. Eller?

Ha ha, det låter verkligen dödstråkigt nu när jag läser det, vilket liv jag inte har :D

Het verstoorde leven

Ibland kan jag irritera mig på att jag alltid startar ett stycke med "jag". Förutom att jag upprepar mig, så känns det som att det är fel sak som hamnar i fokus. "Jag" råkar bara vara förmedlaren, det som ska berättas är mycket större men hamnar ändå senare. Låter det oväsentligt? Troligen.

Läser, som jag nämnt tidigare, Guds älskarinnor av Anita Goldman, och har nu kommit fram till Etty Hillesum. Ingen som läser det här har troligen hört talas om henne (det hade iaf inte jag) förut, vilket säger mer om vår tid än om henne. Hon är ett vittne från Förintelsen, en judinna som skrev dagbok och sedan gick under i ett koncentrationsläger. Eftersom hon också levde i Holland tänker man ju genast på Anne Frank, vars dagböcker de flesta har läst mer eller mindre av, eller iaf hört talas om. Varför känner ingen till Etty Hillesum?
Sanningen är troligtvis att hon är fel, på alla sätt som man kan vara fel som nutidsmänniska. Hon var djupt troende å ena sidan, å andra sidan hade hon flera älskare. Det finns ingen stark grupp som vill ta síg an en sån person. FÖR troende för den ena, och FÖR syndig för den andra.

I vilket fall känner jag tacksamhet mot A. Goldman för att ha fått stifta bekantskap med denna otroligt fascinerande kvinna. Läs henne! Jag ska läsa hennes dagböcker så fort jag kan, "Det förstörda livet".

"... att det är frågan om vår undergång, vår förintelse, om den saken behöver man inte längre göra sig några illusioner. Det är vår totala förintelse som är målet, det måste vi inse, och sen får det väl gå som det går."

Tänk att skriva en sån sak, och inbegripa sig själv i det "våret"! Att veta vad som väntar, men ändå inte fly. Vilket oerhört mod.

Granny Åsa

Man inser att man har ett hyfsat stort barn när man kan ge bort sin cykel till henne. Nog för att den är lite i största laget, men ändå! Hon tar sig ju fram iaf.
Konsekvensen blir ju, som man kanske kan räkna ut, att jag behöver en ny cykel istället. Således tillbringade jag och minsta dotter eftermiddagen med att fara runt i hela stan och leta cykelaffärer. Man inser att man troligen börjar närma sig medelåldern när man funderar på att köpa en sån här cykel? Modellen heter dessutom "Granny". Inte för att jag har nåt emot bestemödrar, men att identifiera sig med en när man inte ens fyllt 30? Nja.

Jag kanske ska köpa en mountainbike istället, bara för att.

Dammigt vitt ljus

Jag har tänkt det en längre period, ända sen den första aningen om vår andades på oss för några veckor sen, och nu kom tanken till mig och landade. Den grävde sig in i mig, nosade runt och letade efter ångest utan att hitta någon (förvånad). Sakta vecklar den ut sina kronblad och blommar ut i mig, säger till mig att i år behöver jag inte känna saknad när vintern försvinner, i år kan jag längta efter våren, i år är våren jag och jag är våren. Längtan efter ljuset, längtan efter att rensa ut och bort, längtan efter att förändra och göra nytt. Det jobbiga är att inte orka göra allt jag vill, dagarna bara rinner iväg och jag somnar utmattad på kvällarna. Allt ska göras, allt ligger framför mig, allt är mitt.
Våren har av tradition varit en tid av ångest för mig, då jag tvingats krypa fram ur mitt vinteridé och skala av mig skyddande kläder, tiden närmar sig då man ska visa upp sin blekfeta hud och jag nedslaget inser hur lite kläder jag har som passar (i år IGEN!) och att jag inte heller i år kommer att ha råd att köpa nåt av de vackra, lockande tygkreationer som lockar i tidningar och på mina medmänniskor. Våren har varit en tid av skarpt, vitt ljus. Våren har varit en tid då jag fått syn på mitt liv, liksom utifrån, och längtat efter nåt annat. Jag har längtat, hoppats och sen förtvivlat över att jag inte kunnat göra ändra det på egen hand. Jag har velat gå framåt, utvecklats, bli nån annan, bättre, starkare, nyare och på ett högre trappsteg i det som kallas livet. De vårar då jag varit förälskad har förr varit hemska, eftersom jag velat förändring och inte de och den vackra förälskelsen har blivit olycklig. Hur märkligt då att uppleva en vår med en lycklig förälskelse, en vår där allt jag drömt om så länge äntligen händer.

Perverterat

Kan inte låta bli att störa mig på de ilskna röster som hörs från kristet håll när det gäller "abortturism" och "homoäktenskap". Citationstecknen för att man förenklar och antar ett ovanifrånperspektiv på frågor som är mer komplexa än man låtsas om. Dagen skriver t.ex. att "samma sänghalm ska gälla för alla, ingen ska känna sig olik eller hamna utanför, allt kan kallas äktenskap" angående förslaget från Grön Ungdom om att införa en köns- och antalsneutral samlevnadsbalk. För mig låter det som nåt positivt att ingen ska känna sig utanför, men inte för Marianne Andréas. Hon bekymrar sig för hur man ska få till det med barnen i ett sånt perverterat äktenskap. Som om alla, för det första, som gifter sig självklart vill ha barn? För det andra, om det är barnen man tycker synd om, finns det en hel del annat att invända mot. Säg så här, man är emot "homoäktenskap" därför att de barn som växer upp i sådana äktenskap kommer att gå miste om minst en av sin biologiska förälder, genom att föräldrarna väljer att inseminera sig, få barn med en nära vän eller kanske har med sig barn från ett tidigare, heterosexuellt förhållande, ok. Ett föräldraskap ska alltså inte planeras på ett sånt sätt att barnet mister den dagliga kontakten med en biologisk förälder? Om jag fattat saken rätt. I så fall måste vi ju snarast sätta stopp för alla adoptioner, tillbaks med alla ungar till barnhem och ett liv på gatan, stoppa alla fosterhemsplaceringar, låt barnen torka spyor åt sina nerdrogade och alkoholiserade föräldrar... det viktigaste är ju att barn är hos sina päron, eller hur? Var sak på sin plats, ordning och reda, löning på fredag. Herrejisses, som om det inte fanns barn som far illa i det mest heterosexuella äktenskap. Det är väl för tusan inte det det handlar om, man är emot homosexuella eftersom det står i Bibeln att det är synd. Att slå folk i huvudet med det funkar inte längre så bra, så då försöker man skylla på barnen i stället. Ursäkta mig, jag är troende men jag kan inte för mitt liv få in i min hjärna att Gud skulle tycka illa om homosexualitet. Om han har skapat bögar och flator, så är det väl för att han vill att de ska vara såna?

Marianne Andréas skriver fortsättningsvis att "kyrkan har alltid värnat det ofödda, nyfödda, sargade och döende livet. Inget liv är onödigt eller förkastligt. Varje liv är en gåva. Livet är heligt och får inte slarvas med".
Utan att förvilla mig in i nån diskussion om abort, eutanasi eller preventivmedels vara eller icke vara, kan jag inte göra annat än att hålla med henne. Ja, livet ÄR en gåva. Ja, livet ÄR heligt och får sannerligen inte slarvas med. Det gäller att göra det bästa vi kan av det och göra det bästa vi kan för de små som vi har fått ansvar för. De har rätt till det bästa tänkbara liv och att vi gör de bästa tänkbara valen för dem. Personligen har jag svårt att tänka mig en bättre uppväxt än med människor som älskar mig, och som verkligen har sett fram emot min ankomst.

Denna dag, ett liv.

Jag lyssnar på Sigur Ros, hör dem sjunga nåt om "dräper"
Jag cyklar förbi en reklamskylt, ser ordet "BÖNDER!"
Mot mina lår känner jag värmen från solen, så oändligt långt från mig
Från min dotters hand kommer lukten av metall, lånad av källarnyckeln
Min mun minns smaken av jordnötssmör, sylt och Hönokaka

Så högst förargligt!

Tänk så det kan kan bli ibland. Nyss satt jag och slösurfade lite, kollade vilka besökare jag hade haft på bloggen osv. Hittade en länk till en tjej som skriver nåt i stil med "Fröken Fleggman, jag läser din blogg varje dag, sluta inte skriva snälla". En helt okänd människa i Södertörn! Jag blir rätt smickrad, men känner samtidigt prestationsångesten tränga sig på... nu måste jag ju leva upp till detta smicker. En stund senare får dock allt sin förklaring: Jag hittar en till länk, den här gången till... håll i er... Fröken Fleggmans funderingar!!! Vilken usling, att sno mitt namn på det viset, OCH mina beundrare! Morr, jag som trodde att jag på väg att bli berömd...

(prestationsångesten släppte iaf...)

Jag kunde inte låta bli

SÅ länge har jag funderat på att köpa en skivspelare för mina få och dammiga vinylskivor, och SÅ glad blev jag idag när jag stegade in hos Classe och såg att de hade den kvar. Retro stile, plast i massor, håller den garantitiden ut är jag lycklig... vad mer kan man begära?

Jag och barnen lyssnade på La Traviata, och Emma mimade. Sen lekte de häst, Emma var framdel och Hillevi en fisande bakdel.

Notera för övrigt Taserudsstaken i bakgrunden.

Den lurige Sixten!

Rask promenad gav värme i kroppen! Det var ju inte helt ovälkommet, om man säger så. På köpet fick jag också en ensam stund med Emma, på vägen hem från skolan. Hon berättade för övrigt att i morgon skulle jag skicka med henne ombyte, "för min egen skull". Jag blev mycket brydd och frågade varför, då viskar hon i mitt öra att hon "ska gå ut med Sixten". Under bråkdelen av en sekund tror jag att Sixten är en pojke som hon ska gå ut med, och ombytet är några extra fina kläder och vad ska jag nu tycka om detta... innan jag inser att Sixten är någon av fröknarnas hund som hon ska rasta, och ombytet är för att jag inte ska bli allergisk sen när hon kommer hem. Hå hå ja ja, ibland tänker jag ALLDELES för mycket.

Mutant message

Ja, jag vet att jag är tråkig, men nu skriver jag samma sak igen här som på Helgon. Det är ju så att jag har vänner som inte har konto på H (hur det är nu är möjligt?!), och som jag också vill dela med mig till. Så, här är iaf ännu en dag i mitt kaotiska liv:

Vaknar, långsamt, av ett envist ringande som jag endast svårligen låter mig övertygas om att det är ljud från nån som ringer på dörren. Till slut inser jag iaf att slaget är förlorat, öppnar ögonen och puttar på Emma: ”Hillevi! Det är Jennifer! Gå och öppna!” Rätt unge spratt iaf upp och sprang iväg och öppnade. Efter att hon öppnat hörde jag henne springa omkring i lägenheten, leta fram kläder och packa sin väska. Jag kände pressen att gå upp men kunde för mitt liv inte förmå mig. Förutom en mardröm om att jag satt i fängelse (tack Hannah för de bilderna!), så hade natten begåvat mig med en huvudvärk från helvetet, HFH. Hillevi kom in i sovrummet ibland, tände försiktigt sänglampan (OBS! Inte taklampan! Hon är så otroligt omtänksam den älskliga lilla varelsen) och tassade sen ut igen. När de hade gått glömde de naturligtvis Jennifers gympapåse, och ringde frenetiskt på dörren tills jag var tvungen att kliva upp iaf och gå och öppna för dem. Att jag skulle ha bett Emma om att gå och öppna fanns inte på kartan, hon ville inte ens öppna ögonen.
Efter att, inte utan ett VISST motstånd (århundradets underdrift kanske?) ha fått iväg även Emma till skolan, sitter jag nu här och andas ut. Funderar på vad som ska hända med resten av dagen, och resten av mig... den som inte gick i tusen bitar när huvudvärken sprängde som värst. Tack Gud och Pharmacia för Treo iaf! Nu känner jag mig så gott som återställd.
Se vad min kropp gör åt mina andra krämpor då, t.ex. det faktum att det känns som att en UVI närmar sig. Alltid lika roligt, och jag har INTE lust att åka och sätta mig på akuten i två timmar, snora, frysa och läsa fem år gamla Allers. Iofs kunde det vara värre.
Det finns folk till allt, liksom.

Nu funderar jag på att ladda upp lite bilder till min bilddagbok! Som jag har skaffat, härmapa där. Om det blir bra så kanske ni får titta, men det vet man aldrig. Kram på er alla, sjuka som friska... och tänk på att det finns alltid nån som har det värre (jag till exempel!).

Knugen och bebisen

En dag till, hemma. Hemmet bjuder på kyla, kyla och lite mer kyla. Jag svarar med kläder, filtar, fotbad och varma drycker. Norrland var kallt men inte så illa som det var utlovat (-24 C), istället landade vi på lite mer uthärdliga -13 C. Så såg jag knugen också! På Anja Pärsons prisutdelning. Hannah tycker att hon ser ut som en bebis, men det säger hon säkert bara för att hon är avundsjuk.

I övrigt ska jag släpa med mig barnen på auktion i kväll ute på Hammarö. Tror inte jag orkar stanna kvar och bjuda, men enligt annonsen ska det vara en hel del fina smycken idag. Ibland kan man behöva komma ut och röra på sig lite också.

Ett rum med utsikt

Den här utsikten hade jag från mitt rum när jag var liten. Sällan såhär välkrattat förstås, men ändå.
Jag kommer att sakna just det här, tomten, utrymmet, tystnaden och lugnet. Det iskalla huset kan jag klara mig utan... tänk så kalla och blå händer jag hade när utsikten inte var såhär grön utan vit och det blåste snål och kall vind (rätt in i näsan).

Återstoden av morgonen blir att: krypa ner hos febrig E, kanske somna om.

Hoppas de blir klara med det däringa VMet snart.

Men jag är så hungrig!

Aye, jag överlevde!
Men jag tänker minsann inte publicera någon post op-bild, och det är ändå inte nån som kommer att känna igen mig, så annorlunda ser jag ut. Jag skulle kunna klaga en hel del över hur ont jag har och hur jobbigt det är att inte få äta, men det kan säkert vem som helst med lite fantasi tänka sig in i själv.

I övrigt har jag spanat in idag. Vänner och bekantas bloggar. Det är alltid lika roligt när man hittar sig själv omnämnd, den här gången var det hos Hannah Å. Jag hade tydligen lyckats skruva upp hennes förlossningsrädsla på förra årets nyårsfest istället för tvärtom. Bra gjort. Det var ju inte riktigt meningen, men jag är väl ingen bra pedagog antar jag.

Nu är risken stor att jag ska ta mig lite lunch = Fortimel näringsdryck, caramelsmak + nyponsoppa. Smarrigt va?

Nedräkning op

OK, en dag kvar, 4 timmar kvar av möjlig matkonsumtion. Synd att jag är så pank, annars skulle jag banne mig dra ner på stan och inmundiga en lyxmåltid. Lite av den sista måltiden, liksom. Istället sitter jag och provar näringsdrycker som jag tänkte leva på sen, känns inte riktigt lika coolt. En del är inte så goda, för att uttrycka sig diplomatiskt.

Kalla fakta om operationen i övrigt:
*Antal personer i operationslaget: Minst 5, varav 2 kirurger, 1 narkosläkare, 1 narkossköterska och en eller 2 op.sköterskor.
*Antal timmar under kniven: 3-4
*Vad ska göras?: Underkäken ska av på två ställen på vardera sidan (alltså sammanlagt 4) och flyttas bak, överkäken ska klyvas i gommen och breddas och även flyttas fram.
*Åsa nervös på skala 1-10: Inte mer än 3 tror jag. Jag oroar mig mer för att jag ska missa nåt av det praktiska, försova mig eller glömma betala nån räkning innan imorgon.

Tankar i duschen

Lördag morgon vaknade jag klockan sju och funderade länge innan jag kom på vad det var för dag och tid och varför hade inte klockan ringt och skulle jag inte till jobbet och allt... tills jag kom fram till att det var lördag och jag var ledig. Då kom nästa fundering: Hann jag byta om igår kväll innan jag somnade? Svar nej. Hann jag ställa in brödet och påläggen i köket? Naturligtvis inte, när jag kommer ut dit och tittar på eländet så flyter smöret i sin bytta, skinkan har mörknat och krullat ihop sig och osten tackar för sig.

När man står i duschen kan de avlägsnaste tankar komma till en. Jag tänkte på när jag var liten, kanske en åtta år eller så, och svarar i telefon. Det är en man som frågar efter min mamma eller pappa. ”Nej, de är inte inne” säger jag, ”men du kan få prata med Britt. Britt var alltså vår barnflicka, men nej, hon var varken svart eller från Finland, hon var lika gammal som min mamma och barnlös. Hon bodde även i lägenhet, något som var väldigt exotiskt för oss lantungar. Men åter till mannen i telefonen. Han undrade vem Britt VAR, och nu blev jag brydd. Vaddå var, Britt bara fanns ju, hon hade funnits där så länge jag mindes (sen jag var två år), men vad hade hon för roll hos oss? Nåt måste man ju svara, och jag hade ju sett på Madicken och visste att de hade ett hembiträde, den underbara Alva, och det borde väl passa in på vår Britt? Så jag svarar att ”hon är vårt hembiträde” varpå mannen skrattar och frågar om såna finns fortfarande? Mer minns jag inte av samtalet, men jag minns hur förargad jag var på mina föräldrar som inte undervisat oss mer om våra titlar i familjen.

Efter besök av reparatör fungerar tvättmaskinen igen. Jag tvättar och tvättar av pur glädje! Så skönt att slippa tvättstugeeländet. Det pinsamma i historien är dock felet, eller bristen på fel hos min maskin: Det enda som behövde göras var att vrida centrifugeringsvredet från 0 till 1000, så centrifugerar den plötsligt jättebra! Konstigt nog, eller nåt. Det enda som är lite roligt i den här historien är att tänka på vad som troligen fått vredet att vridas. Nog för att det blev knas efteråt när maskinen inte funkade, men det var ändå värt det... oh yes ;)