Ännu fler framsteg

Bebisen har ju sedan länge rymt så fort hon kommit ur blöjorna. Nu har hon ett nytt påfund, befriad från blöjor och kläder har hon börjat gå omkring på alla fyra, dvs inte på händer och knän utan på händer och fötter. Det ser så roligt ut när hon knatar omkring i badrummet sådär.

Intressanta uppkastningar

Äldsta dottern klagade igår kväll över magont. Inget ovanligt, själen bor verkligen i magen på henne så det där har man hört förut. Jag skickade henne i säng utan så mycket som en hink i rummet, så säker var jag på att hon överdrev. Halv tre väcks jag av kräkljud ute i hallen... härligt! Jag tänkte att hon kanske hann fram till toaletten i alla fall då, men inte då. Halva golvet var nersprejat. Jag gick och hämtade hink, vatten och skurmopp men bad dottern att torka upp det värsta först med toapapper. Jag vill verkligen inte bli magsjuk, för blir jag sjuk blir bebisen sjuk var det enda jag kunde tänka på. Dottern ynkade och klagade men började torka upp under det att hon upprepade hur "vidrigt, vidrigt!" det var med lukten och allt. Efter ett tag lugnade hon sig och började fundera på om hon verkligen hade ätit pyttipanna? Jag talade om för henne att maten ser ut sådär i magen, i bitar. "Jaha" sa hon, och efter att ha tänkt lite: "Det här är ju faktiskt lite intressant...fast vidrigt!". 

Omvändelse

Ibland möter jag den här tanken hos andra kristna i samtal eller i tidningar, tidskrifter med mera: Är jag verkligen en kristen om jag inte haft en dramatisk omvändelse? Oftast är det människor som vuxit upp med tron eller haft en odramatiskt start på sitt kristna liv. Man är nöjd med sitt liv men kan ibland känna att man saknar ett omvändelsetillfälle, något att berätta om, att visa fram, när andra frågar när och hur man blev kristen. Man känner sig lite utanför när man hör om knarkaren som vänt om och blivit pånyttfödd efter 30 år i misär. 

Jag tycker nog att det är lite tråkigt att det ska behöva vara så. Det viktigaste är väl vad tron gör med oss, vad tron gör i oss, vad Jesus gör i oss och hur vi låter oss förvandlas? Tänk hur lätt vi snöar in på oväsentligheter.

Jag använder gärna ordet "frälst" (som betyder räddad) om mig själv, eftersom insikten om Jesu nåd förändrade mitt liv i grunden. Jag har gått från mörker till ljus, jag kan känna igen mig i berättelser om den före detta knarkaren (utan att vara före detta knarkare, dock). Skulle jag vara mer kristen bara för det? Mer sann? Närmare Jesus? Verkligen inte, det är inte det det handlar om. Det handlar inte om vad jag förmår, alls.

Mitt liv förändrades när jag till slut, efter så många år som kristen-wannabe, insåg att det inte handlade om vad jag förmådde eller hur duktig jag kunde vara, utan om att ge Jesus en chans att förändra mig. Att låta honom förändra mitt liv istället för att ängsligt försöka passa in honom i mitt liv.  När man vet att man hittat hem spelar det ingen roll hur man har hittat dit.

Mörker och fotboll

Ha, nu skriver jag ännu ett inlägg som härmar pojkeniglaskulan! Det är kul när man hittar en blogg som har så mycket av igenkännande och tänkvärda nya tankar. Me like.

Nu snor jag tankarna om gårdagens släcka-lampan-20.30-21.30. Här hos oss pratade barnen allvarligt om att det var dags att släcka halv nio så det var bara att lyda. Vi var drastiska nog att bryta strömmen helt, i hela huset. Till och med de kära datorerna fick vila vilket de sällan gör annars. Hela familjen samlades i vardagsrummet och spelade sällskapsspel (när gör man det nuförtiden annars?) i stearinljusets sken, till ljudet och värmen av en sprakande brasa. Först spelade döttrarna kinaschack, sedan spelade vi Bibelfiske (ett kvartettspel), sedan somnade mamman nästan i soffan. Äldsta dottern tjatade ihärdigt om att hon ville spela schack men där gick gränsen. När klockan blev halv tio och det var dags att tända igen kändes det nästan lite tråkigt.

Gårdagen var för övrigt en succé för mellandottern. Hon spelade fotbollscup och glänste som målvakt! Mycket tack vare hennes insats (enligt tränare och många föräldrar och medspelare, jag fattar ingenting om fotboll) kom de på tredje plats och fick både varsin medalj och en buckla till laget. Man fattar inte var den talangen kommer ifrån.

Jag kunde inte låta bli...

 Jag var tvungen att skicka en förfrågan till 118 100 jag med, efter att ha läst i en blogg jag hittade på familjeliv. Fånigt men det är ju alltid roligt att veta hur man uppfattas av andra. Såhär blev svaret på frågan "Vem är Fru Fleggman?": 

"Fru Fleggman är en 31-årig kvinna som driver bloggen Fru Fleggmans memoarer. Hon låter oss följa med i vardagslivet och talar om allt från glädje till sorg."

Inte så utförligt, men inte fel heller. Nu står bebisen på golvet och suger på en packtejp på kartongen som Tupperwaregrejerna kom i. Dags att servera lunch, kanske?

Fil-puss

Maken klagade imorse över att han fick en fil-smakande puss till avsked. Karlar är då så känsliga!

Kroppsstrumpa

Köpte ett par blöjbyxor som kanske var liiite för stora?

Fattigbloggen

Hört talas om fattigbloggen? Det är en aftonbladetjournalist som, som ett experiment, ska leva på socialbidrag i en månad och blogga om detta. Jag tyckte först det lät som ett rätt intressant försök, men när jag läst det här började jag tänka att vi kanske har lite fel perspektiv i alla fall. 

Det är som om det förbjudet i Sverige att tänka på omvärlden och det lidande som finns där. Gör man det är man bara en töntig barfotavegan som bor i kollektiv och är bär palestinasjal. Är det möjligt att ha samvetsbetänkligheter över sitt otroligt (i jämförelse) lyxiga liv här i Sverige, utan att framstå som en hycklare? Är det möjligt i vår ironiska generation att tala om solidaritet utan att lukta linsgrytor och rödvinsvänster? Varför är det alltid rätt att vara skeptisk och säga att "varför ge pengar, varför bry sig, det gör ingen skillnad ändå"? Hur kom det sig att vi gav tolkningsföreträde till nihilisterna, de som inte tror på någonting? 

Om man försöker hjälpa de fattiga, om man försöker tro, om man försöker ge sina barn något slags alternativ uppfostran, varför är man då alltid värd att skrattas åt, att förhånas, att se lite medlidsamt på? Kanske är det Jantelagen, kanske är det det socialdemokratiska arvet som hänger som en förlamande kall hand över oss. Vi ska inte försöka på egen hand, Storebror tar hand om oss. När vi märker att Storebror inte riktigt klarar av sitt jobb klagar vi på honom men vi försöker inte klara oss själva, det vore förmätet. Nej, vi har det bra som det är, lite besvärligt ska man väl ha det och då har man ju något att klaga på och skvallra om. Vad vore Sverige utan alla dessa legitima lidanden?

Bara för det har jag lagt upp en länk till SOS Barnbyar och Webaidshop bland mina länkar. Har du 200:- du kan avvara varje månad? Jag slår vad om att det finns någon som behöver dem bättre än du. Vet inte vad du ska ge den som har allt? Ge bort en förlossning på Panzisjukhuset i Kongo, där våldtagna och uppsprättade kvinnor får hjälp. Du räddar inte världen, men du gör vad du kan och däri ligger skillnaden. 

Varning: Förlossningsinlägg!

Inser att jag har en länk till psykoprofylax på min sida och nämner det i min presentation, utan att ha ett endaste inlägg om det i bloggen. Varför kan man undra? Den troligaste orsaken är att när psykoprofylaxen var aktuell, dvs när jag var gravid med Lillan, hade jag inte riktigt lust eller ork att blogga. Varje gång jag satte mig vid datorn för att skriva drabbades jag av värsta tänkbara prestationsångest. Jag började skriva en massa men hittade liksom aldrig tonen, antingen blev det för pratigt eller för pretto. Jag gör ett försök nu istället att beskriva detta ämne som ligger mig varmt om hjärtat. 

Till att börja med är det en dream come true. När jag väntade mitt första barn läste jag i Barnaboken om psykoprofylax och kände direkt att det här var något jag ville lära mig. Anna beskriver hur hon, gravid med sitt första barn, hittade en bok på rea med det passande namnet "Att föda barn utan smärta". Hon följde anvisningarna i boken dvs övade upp sin förmåga att bemöta förlossningsarbetet på rätt sätt, så att smärta inte uppstår. När det var dags för barnet att födas blev det en helt fantastisk upplevelse och hon födde även sina åtta andra barn med hjälp av metoden. I Barnaboken beskriver hon sedan, ganska förenklat, hur man ska bemöta värkarna i olika skeden av förlossningen. Jag läste och försökte öva själv men det gick väl inget vidare. Självförtroendet var väl inget vidare på den tiden och jag trodde inte att jag skulle klara av något så svårt på egen hand (missförstå mig inte här, det är inte komplicerat men jag kände det så). 

Första och andra förlossningen blev därför som de blev. Jag kände att jag hade ganska god kontroll i början men ju närmare själva finalen jag kom desto svårare blev det. Båda gångerna hade jag stunder när jag fick panik och inte ville vara med längre. Visst har man hört om de som haft den ännu värre, men jag undrade ändå om det inte kunde ha varit bättre också? Framför allt hade det varit trevligt att slippa känna sig panikslagen, jag tror det var det allra värsta, värre än smärtan.

För närmare ett år sedan, när jag väntade tredje barnet, fick jag höra talas om att det faktiskt fanns profylaxgrupper här i stan! Jag anmälde mig och maken ögonaböj och det är jag så tacksam för. Visst var det en hyfsat dyr kurs, men det går ju faktiskt att köpa en begagnad barnvagn, låna barnkläder och spara in på andra saker. Förutom att den här förlossningen blev väldigt annorlunda och med mycket mindre smärta (inte helt smärtfri men det var stor skillnad) var det något som även stärkte oss så otroligt som par. Att veta att min man var med mig hela tiden, att han visste vad jag behövde och kunde hjälpa mig med det han kunde, var så starkt. Vi gjorde det här tillsammans!

Hur gick det med paniken då? Den uteblev helt! 

Ännu en tid

Igår kväll när den lilla somnat visade maken några små filmsnuttar med bebisen. Hon kryper omkring, klättrar, gurglar och bubblar. Jag greps av en plötslig skräck eller sorg, tänk om hon skulle dö och vi inte skulle ha något annat kvar av henne än dessa bilder? Aldrig mer få känna hennes mjuka hud, aldrig mer få höra hennes skratt eller möta hennes blick i de mest givande ordlösa möten man kan tänka sig. Tänk om den här kvällen skulle vara den sista?

Klart att jag älskar mina andra barn lika mycket, men de börjar bli så stora nu och jag är inte direkt ansvarig för deras liv längre, på samma sätt som när de var bebisar. Vad jag gör och inte gör är inte det enda som påverkar deras liv. Det är som min vän sade till mig en gång, det är något alldeles särskilt med dem när de är så små och hjälplösa, att man känner så starkt att "dig ska jag ta hand om", att deras liv vilar i ens händer. Så skrämmande och så underbart på samma gång. 

Imorse när jag gett henne mat och hon kröp omkring i vår säng tänkte jag på det igen. Varje dag med henne känns som en gåva. 

Livet

Den första riktiga vårpromenaden, smältande snö, fåglar som kvittrar. Bebisen nyser av all sol.

Tillsatser

Jag har under många år varit skeptisk till lightprodukter av olika slag. Magkänslan har sagt att det är väl bättre att äta den äkta varan men lite mindre istället? Olika artiklar jag läst genom åren har bekräftat min tro, lightprodukter som är mindre feta (yoghurt t.ex.) är oftast sötare istället för att kompensera för vad som gått förlorat i smak när man minskat fetthalten. Vad har man vunnit då? Smör med låg fetthalt, vad har man haft i för konstigt där istället? Mjölk med lägre fetthalt än 3 % berikas med A- och D-vitamin eftersom de vitaminerna är fettlösliga och försvinner med fettet. Kruxet är att halten A-vitamin i mellan- och lättmjölk är mycket högre än i standardmjölk. För mycket A-vitamin ger skörare skelett, kanske en förklaring till att vi Sverige har så många fall av benskörhet? 

Saker som är rejält söta som sylt, saft och kakor, kanske man inte behöver äta så ofta? För att slippa döva det dåliga samvetet med lightsaft med metallisk bismak, sylt utan tillstymmelse av bär eller torra smaklösa kakor. Så har jag tänkt och försökt leva. 

Det senaste åren har det talats och skrivits mycket om tillsatser i mat, och jag måste säga att det har irriterat mig lite. Mat är ju organiskt material och har sin nedbrytningsprocess. Konserveringsmedel är till för att stoppa upp den processen så att maten inte blir dålig snabbt eller ännu värre gör oss sjuka. Salt i inläggningar, socker i sylt fyller en funktion. Att ta bort sådana tillsatser ur maten är kanske inte så bra direkt. Vidare irriterar det mig när folk inte tar reda på fakta ordentligt. Man snappar upp att nummer E-621 inte är bra, då letar efter det i innehållsförteckningen på korven, hittar det inte och är nöjd. Att det finns andra faktorer som gör att den korven inte är bra, bryr man sig inte om. En sak i taget.

För att ta reda på bakgrunden till allt detta tjat om tillsatser, lånade jag häromdagen "Den hemlige kocken" av Mats-Eric Nilsson. Började läsa i förrgår och ja... jag kan inte säga annat än att jag ger upp, jag hissar vit flagg och kastar i handduken. Jag ska också bli en sån där innehållsförtecknings-junkie! Fast på ett annat sätt än jag tänkte mig det förut. 

Boken handlar om sådant jag redan tänkt och tyckt, den bekräftar mina åsikter och tar dem ett steg längre. Det handlar om kvaliteten på maten! Att det finns tillsatser i maten som kanske inte är bra för oss är egentligen den mindre delen av problemet. Det viktigaste är istället att tillsatser många gånger finns där för att göra mat av sämre kvalitet ätbar. Vi förtjänar bättre! Vi förtjänar att äta mat av bästa kvalitet, vi förtjänar att äta mat som är gjord av det den säger sig vara gjord av. Vaniljglass gjord på vaniljstång, jordgubbssylt gjord på jordgubbar. Bröd värt namnet. Skinka som är skinka och inte pressade köttslamsor. 

Förutom den här "tillbaka-till-originalet"-tänket finns det många andra intressanta tankar om hur samhället har utvecklats 50-60 åren. Vi lägger till exempel mycket mindre av vår lön på mat nu än för 40 år sedan, tvärtemot vad många tror. Mat ska inte kosta något, men vi köper gärna en ny TV/åker utomlands varje år/köper ny bil vartannat. Vi ser på mat som något som ska ge kroppen bränsle, inte som något som får kosta pengar eller ta tid. Ta tid från vad förresten? Att laga mat tillsammans med familjen är väl om något time well spent. 

Och sedan det här med "att unna sig" saker. Vad har hänt med samhället, varför tycker vi att vi måste unna oss saker varje dag och stund och hela tiden, ofta i form av mat? Förr åt man riktig glass vid festligare tillfällen, nu kanske man vill ha något litet gott ett par-tre gånger i veckan, och då har man ju inte råd med den äkta varan om man är många som ska äta. En liten godisbit varje dag? Blir dyrt i längden, och vad betalar vi för? Kakaon i den billiga chokladen till exempel, produceras i u-länder under slavliknande förhållanden, och vi snackar 2009. Det är en annan sida av myntet, att u-länderna får betala för att vi i i-länderna ska kunna unna oss billig vardagslyx. 

Varför inte äta god men enkel mat i normala portioner till vardags (då behövs inga lightprodukter) och spara det där lilla extra till helgen? Att hela tiden tänka på mat i form av att "unna sig" bygger dessutom upp en osund inställning till mat. 

(För den som vill köpa god choklad utan dåligt samvete, kan jag rekommendera Ellens Choklad. Rättvise- och ekologiskt märkt choklad som dessutom smakar underbart) 

Barnmaten

Jag upphör aldrig att förundras över hur roligt det är att bli äldre. Rynkorna kan man ju vara utan förstås och nog åkte jag mer tåg innan jag fyllde 25, men annars tycker jag det mesta är positivt. Det är så roligt att äntligen våga stå för det man tycker, göra det man vill och strunta i sådant man inte måste göra. Leva sitt eget liv helt enkelt, inte någon annans. 

En sak som fascinerar mig är alla saker jag plötsligt tycker om att göra. När de stora barnen var små hade jag ambitionen att laga all barnmat själv. Jag hade något litet häfte som jag lagade efter, men jag tyckte det blev så krångligt så jag gick över till burkar rätt snabbt. Instruktioner av typen "tag en bit palsternacka, koka, mosa och ge barnet med en klick smör" fungerar inte så bra på den lille kemist som är jag. Frågorna var många: hur stor bit palsternacka, kokas hur länge, hur mycket smör ska jag tillsätta och vad ska jag servera till? När jag kokat och mosat, hur mycket palsternacka är lagom till en portion? Om jag fryser in, hur länge håller det sig där? Vågar jag värma i mikro eller måste jag stå och slabba med vattenbad? 

Eftersom jag inte visste vad jag skulle göra med alla frågor, struntade jag i alltihop och köpte barnmat i fortsättningen. Även om den köpta barnmaten luktade skunk, kostade mycket och genererade massvis med glas till återvinningscentralen.

Den här gången är det annorlunda. Efter en lite skakig start lagar jag all barnmaten själv. Palsternackspuré, broccolipuré, majspuré, köttpuré, fiskpuré, katrinplommonpuré, grönsakstimbaler, fisksås... allt infryst i små kuber, bara att ta fram och värma. Kanske att det är en av faktorerna till varför jag gillar det så mycket, känslan av ett välfyllt förråd? En av anledningarna till att jag har använt tygblöjor till mina barn och nu börjat använda tygbindor själv. Det finns alltid hemma. 

En annan orsak är att laga mat faktiskt är som att vara en konstnär. Man skapar något som tittas på eller äts, förhoppningsvis under njutning. Det är väl därför man blir så besviken när barnen sitter och petar i maten, för att det känns som om man själv/det man gjort blir förskjutet och ratat. Det jag gör till bebisen är än så länge väldigt uppskattat. Hon gapar och gapar och vill bara ha mer, tills maten är slut och jag måste värma mera. En varm känsla av glädje och tillräcklighet sprider sig i kroppen. Jag kan ge det mitt barn vill ha, en väldig basal känsla och kanske därför så mäktig.

Fina färger

Bebisen bryr sig knappast, men jag tycker det är lite roligt att servera maten på fina faten. Det syns knappt, men det är egengjord puré i tallriken *stolt*

Morgon

Bebis ätit frukost i sängen. Pappan förlorade sten-sax-påse och fick byta blöja. Nu bus med storasyster.

Debatt

I förmiddags tittade jag och barnet lite på Debatt, mest för att det skulle låta lite och jag få läsa tidningen ifred medans klätterapan klängde omkring i soffan/stod och krafsade på ryggstödet. Janne Josefsson tog som vanligt hälften av samtalstiden själv och det första samtalsämnet var så tråkigt tillrättalagt: Regnbågsdagis för barn till hbt-personer? Jag orkar inte riktigt bry mig, tänk att det alltid ska bli så svart/vitt när minoritetsgruppers rättigheter diskuteras? Hälften tycker att de funktionshindrade/invandrarna/bögarnas barn ska för sig på sina egna dagis, skolor osv för att de ska slippa känna sig utanför, hälften att de ska integreras i samhället för att inte riskera hamna utanför. Och så alltid någon som säger att "folk får göra vad de vill med sina barn" och så har man ryggen fri. Tråkig debatt, man visste på förhand vad som skulle sägas och av vem.

Nästa debatt var om de som demonstrerade mot Israels medverkan i Davis Cup-matchen i Malmö i själva verket var antisemiter. Per Gahrton var en av de debattsugna, han var förbannad redan från början och skällde ut alla omkring sig. Dilsa Demirbag-Sten var också med, kul att se henne som jag läst om men inte riktigt fattat vem hon är (inte för att jag vet nu heller men nu har jag iaf sett henne). Den här diskussionen var mer komplicerad, som hela Israel/Palestinafrågan är. Israel har helt klart gjort sig skyldig till övergrepp mot palestinierna och kommit undan med det som nog inget annat "västland" skulle ha gjort. Det är ena sidan. Å andra sidan visade Debatt att demonstranterna (vänsteranhängare med flera) i Malmö ropade slagord som bl.a. anspelade på ett folkmord av judar på 600-talet. Ganska så olustigt, och det var nog inte bara jag som kom att tänka på Hamas, självmordsbombare och martyrer. Det är ju en annan sida av konflikten som inte blir mindre sann bara för att man erkänner Israels synder. 

Det finkulturella barnet

Vi har ett litet barn, som när det blir stort antingen kommer att älska eller hata Mozart. När hon ska somna för natten: Mozart! Om hon vaknar på morgonsidan: Mozart! Mozart Mozart Mozart, jag håller själv på att bli lite less. Men det funkar ju, jag ska inte klaga. I natt sov hon hela 11 timmar i sträck, utan det minsta krångel. 

Helgon

Satt igår och läste gamla blogginlägg jag skrivit på helgon.net. Där har jag skrivit dagbok sedan början av 2005. Egentligen skrev jag redan 2004, men i slutet av 2004 stängde jag ner och raderade allt från mitt konto av någon orsak som jag inte minns riktigt. 

Oj oj, vilken läsning! :D Jag är 28-29 år men vill verka 18 eller 19... ibland blir språket så pinsamt att jag bara vill radera allt och låtsas som om det aldrig hänt. Jag ska se om något av det mindre pinsamma är av sådant intresse att det kan vara värt att lägga upp här. 

På vift

Vi har varit och handlat, yoghurt kassler gröt. Nu väntar vi på bussen hem. Det snöar igen! När ska det bli vår?

All den kärlek himlen rymmer...

Ibland när jag är nära det lilla, lilla barn som jag fått ynnesten av vara mor till, är det som om jag sveps in i och nästan drunknar av all kärlek. Den jag ger henne och den jag får tillbaka, allt vävs ihop och blir som ett stort moln som svävar runt oss. All kärlek i världen, all den vackra kärlek, omsorg och omtänksamhet som människor visar varandra finns hos mig då. Den sveper omkring mig och ger mig en berusande känsla av liv, av att leva livet exakt som det ska levas. Inget fattas, inget behöver läggas till eller dras bort. Ett stilla ögonblick av evighet.

Det finns en scen i "American Beauty" där Kevin Spaceys rollfigur formulerar något liknande, jag tänker ofta på de raderna: 

"...it's hard to stay mad, when there's so much beauty in the world. Sometimes I feel like I'm seeing it all at once, and it's too much, my heart fills up like a balloon that's about to burst... And then I remember to relax, and stop trying to hold on to it, and then it flows through me like rain and I can't feel anything but gratitude for every single moment of my stupid little life..."

Saker av vikt

Bland andra oviktiga-fast-roliga-saker kan jag ju berätta om att jag nu officiellt har passerat 60-kg-strecket och numera väger 59 kg. Efter förlossningen gick jag ganska så fort ner till 62 och där har jag legat ett tag. När maken började viktväkta kunde ju inte jag fortsätta smaska smörgåsar och frossa i godis, så på drygt två månader har jag gått ner 3 kg till. Svårförståeligt egentligen, med tanke på att jag rör mig obetydligt mer än en sengångare, med undantag för en daglig (långsam) promenad på 30-45 min. Det är väl amningen kanske.

Vikthistorik för den som bryr sig: Jag var smal i barndomen, drog på mig en anorexi i tonåren och vägde som minst 47-48 kg. Blev lite smårund i sena tonåren och när jag fött mina äldsta barn vägde jag kanske 57-58 kg. Under min tid i Uppsala blev jag smal igen pga att jag tillbringade halva dagar på cykeln. 4 km till skolan avverkades fram och tillbaka varje dag, året runt (buss fanns men vem hade råd med det?). Var och varannan kväll cyklade jag dessutom in till stan (5 km). Om vintrarna när jag kom hem var jag så blåfrusen att jag inte kunde somna om jag inte tog ett bad först. Alla byxor hängde på mig, storlek small var nästan för stor. Tror jag vägde ca 52 kg då.

När jag kom hem igen gick jag upp till lite mer normala 55-57 kg. Efter något år började jag äta antidepressiva, oroade mig för viktuppgång men den uteblev. Istället kom den för ganska exakt fem år sedan, när jag började äta ytterligare en antidepressiva. På en månad gick jag upp mer än 5 kg. Jag gick från en storlek till en annan på några veckor. En kjol jag hade på min morfars begravning var för liten en månad senare. Det var en jobbig tid. 

Det allra tråkigaste är att medicineringen troligen inte hade den ringaste effekt på mig. Jag åt två sorters tabletter i över tre års tid och min ångest och mitt självdestruktiva beteende blev bara än värre. Nu sitter inte jag här och säger att antidepressiva är skit för det är det verkligen inte, jag känner många som har kommit tillbaka till livet tack vare dessa mediciner. För mig var det dock helt bortkastat, både för mig, samhället som betalat större delen av min medicinering och för min sjukskrivning under sammanlagt kanske ett halvår. Det som hjälpte mig tillbaka till livet var Gud och en bra terapeut, plus att jag verkligen bestämt mig för att jag ville bli frisk. En inte så oviktig faktor i sammanhanget.

Framsteg

Senaste bebisrapporten, det positiva först: Barnet kan nu sitta själv, krypa, stå med stöd. Negativt: Hon väger alldeles för lite. Som nyfödd låg hon en kurva över normalkurvan, nu ligger hon en kurva under, trots att hon numera äter riktigt duktigt. Man får väl hoppas att det vänder snart.

Bissingen

Sitter och surfar, barnet i knäet, barnet gnager på min tumme. Plötsligt känner jag något vasst: DET ÄR TANDEN! :D

Mammablogg?

Jag funderar över om min blogg är en mammablogg? Tja, jag antar det, eftersom jag är mamma till tre personer och jag bloggar. Jag är också fru till en person, dotter till två, syster till två, kusin till åtta, barnbarn till en, svägerska till fem, svärdotter till två, arbetskamrat till ca trettio och vän till ännu fler. 

De flesta av oss har många roller, men inget epitet verkar vara så osäkert om man vill bära som "mamma-". Ibland läser jag bloggar där personer nästan urskuldar sig för att de skriver om sina barn. De gör stort väsen av att de minsann inte rapporterar om mat, sömn, bebisens utveckling eller något annat som de verkar tro är avskräckande på ickeföräldrar eller de som lämnat bebisbubblan bakom sig. Nej, här är föräldrarna som minsann lever som vanligt! Ingenting har förändrats, man är samma evigt unga, trendmedvetna par fast nu med en cool accessoar: Bebisen! Ständigt fastknuten på magen i bärsjal eller kanske sovandes sin enda dagslur på 20 minuter i trendiga trehjulingen? När man blir bjuden på fest som varar halva natten: bebisen tas med! När det bjuds in till babyrytmik, babysim, baby-yoga, Öppna Förskolan: bebisen anmäls! 

Nu menar jag inte att det är fel att åka i väg på aktiviteter med ett spädbarn, ibland måste man ju och ibland vill man bara iväg en stund. Däremot kan man ju fråga sig för vems skull man gör det? Jag är bergfast övertygad om att ett spädbarn mår bäst av fasta mat- och sovtider enligt schema. Efter att ha provat mat och sömn enligt "följa-barnet-metoden" med mina äldsta barn kan jag nu se den enorma skillnaden med nummer tre, som har matats och sovit enligt schema sedan hon var tre veckor gammal. Vilken frihet! Vad mycket man hinner göra (eller vila) när barnet sover! Hur utvilad man blir när man får sova hela nätterna! Och kanske viktigast av allt, vilken glad och go bebis som sällan eller aldrig skriker av övertrötthet!

Favvosyssla

Såhär kan man stå jättelänge om man är liten bebis. Lyssna på det häftiga ljudet när man krafsar på soffan, vända sig och titta ut genom fönstret eller bara flämta upphetsat av ren livsglädje.

Gammeldags bebis del 2

Vi tar på blöjorna i sängen numera, på skötbordet råder fullt krig.

Tittar på TV med storasyster

Kan inte låta bli att plåga er med ett mobilblogginlägg till. Det är ju så roligt och så enkelt, att jag inte gjort detta förut? Den stora ser på något konstigt tecknat, den lilla tittar först intresserat men föredrar sedan att stå upp och slå och krafsa på ryggstödet.

Hemmafrusyndromet

Ha ha, inse hur understimulerad jag är när jag står och gör grönsakstimbaler till en 6-månaders bebis :-). För 100 år sedan tuggade gamla farmor (eller den i familjen med flest tänder kvar) på en gammal rova och spottade innehållet i bebisens mun. Det blev ju folk av dem också uppenbarligen, trots avsaknaden av timbaler i barndomen. Men roligt var det att laga dem, fint blev det och gott smakade det. Tycker jag alltså, barnet själv har inte smakat än.

Gott mos

Det här kan vi också, dra ut lådor och sortera besticken däri. Idag har hon ätit kött (nyhet) efter Joey-mantrat: Meat - gooood!

Typ, bah

Slö, omotiverad till det mesta, borde-göra-massor men orkar inte. Borde ringa försäkringsbolag, Bingo-tant, och så vidare. Borde inte äta fler sjokade-smörgåsar. Borde diska. Örk!!

Roligare att berätta lite om barnet. Hon kan numera:

• Sitta korta stunder utan stöd
• Krypa typ en meter om hon är extremt motiverad (t.ex. om hon får syn på pappas iPhone eller mina utslitna tofflor tejpade med silvertejp, båda två lika attraherande)
• Stå och hålla sig i handtagen till lådorna i köket 
• Säga saker som "äj-kii, äj-kiikii", mycket sött och bebisljuvligt

Gillar att stå

Här är nya favoritsysselsättningen, stå på skötbordet och skaka galler. Lite farligt kan tyckas? Jodå, hittills har mitt hjärta bara stannat 5146 gånger.

Gammeldags bebis

På begäran från A:s fanclub visar vi här en bild från imorse. A ser ut som "en gammeldags bebis" enligt en av storasystrarna, gissa vem. Anledningen är att hon var så gruvligt kall om både händer och fötterna när vi väckte henne, så Mamman-med-hjärtat-på utsidan led massor och var tvungen att pälsa på henne som inför en bättre skidtur från 70-talet. Tröjan är pappas gamla, strumpor och mössa har farmor stickat (mössan är vit ovanför det gröna och blå ovanför det vita = Jämtlands flagga. De är patriotiska däruppe).