Tänk om vi kunde stanna någon gång och se varann i ögonen.
Tänk om vi orkade fråga när någons leende inte når ögonen.
Tänk om vi kunde stryka ett måste någon dag för att sitta hos någon som behöver lyssnas på.
Tänk om vi kunde prata, öppet och utan att skämmas om allt det som inte blev som det skulle.
Tänk om vi kunde säga ärligt att "nej, det går inte så bra nu" lika naturligt som vi pratar om den nya altanen som ska byggas eller lillasyster som ska skolas in på dagis.
Tänk om vi kunde be om hjälp lika ofta som vi kröker nacken ännu djupare och tänker "jag ska klara det här på egen hand, alla andra gör det ju!"
Tänk om vi kunde be tillsammans och dela både det goda och det svåra.
Tänk om vi kunde lyfta blicken och se hur vackert livet är och hur nära det är att vi mister det, varje dag?
Tänk om vi kunde prata om det vackra lika enkelt som vi pratar skit om andra.
Tänk om vi skulle oroa oss mindre för vad andra tycker om oss.
Tänk om vi kunde sluta med de där fasaderna och börja leva, hudlösa, pansarlösa.
