Så högst förargligt!

Tänk så det kan kan bli ibland. Nyss satt jag och slösurfade lite, kollade vilka besökare jag hade haft på bloggen osv. Hittade en länk till en tjej som skriver nåt i stil med "Fröken Fleggman, jag läser din blogg varje dag, sluta inte skriva snälla". En helt okänd människa i Södertörn! Jag blir rätt smickrad, men känner samtidigt prestationsångesten tränga sig på... nu måste jag ju leva upp till detta smicker. En stund senare får dock allt sin förklaring: Jag hittar en till länk, den här gången till... håll i er... Fröken Fleggmans funderingar!!! Vilken usling, att sno mitt namn på det viset, OCH mina beundrare! Morr, jag som trodde att jag på väg att bli berömd...

(prestationsångesten släppte iaf...)

Jag kunde inte låta bli

SÅ länge har jag funderat på att köpa en skivspelare för mina få och dammiga vinylskivor, och SÅ glad blev jag idag när jag stegade in hos Classe och såg att de hade den kvar. Retro stile, plast i massor, håller den garantitiden ut är jag lycklig... vad mer kan man begära?

Jag och barnen lyssnade på La Traviata, och Emma mimade. Sen lekte de häst, Emma var framdel och Hillevi en fisande bakdel.

Notera för övrigt Taserudsstaken i bakgrunden.

Den lurige Sixten!

Rask promenad gav värme i kroppen! Det var ju inte helt ovälkommet, om man säger så. På köpet fick jag också en ensam stund med Emma, på vägen hem från skolan. Hon berättade för övrigt att i morgon skulle jag skicka med henne ombyte, "för min egen skull". Jag blev mycket brydd och frågade varför, då viskar hon i mitt öra att hon "ska gå ut med Sixten". Under bråkdelen av en sekund tror jag att Sixten är en pojke som hon ska gå ut med, och ombytet är några extra fina kläder och vad ska jag nu tycka om detta... innan jag inser att Sixten är någon av fröknarnas hund som hon ska rasta, och ombytet är för att jag inte ska bli allergisk sen när hon kommer hem. Hå hå ja ja, ibland tänker jag ALLDELES för mycket.

Mutant message

Ja, jag vet att jag är tråkig, men nu skriver jag samma sak igen här som på Helgon. Det är ju så att jag har vänner som inte har konto på H (hur det är nu är möjligt?!), och som jag också vill dela med mig till. Så, här är iaf ännu en dag i mitt kaotiska liv:

Vaknar, långsamt, av ett envist ringande som jag endast svårligen låter mig övertygas om att det är ljud från nån som ringer på dörren. Till slut inser jag iaf att slaget är förlorat, öppnar ögonen och puttar på Emma: ”Hillevi! Det är Jennifer! Gå och öppna!” Rätt unge spratt iaf upp och sprang iväg och öppnade. Efter att hon öppnat hörde jag henne springa omkring i lägenheten, leta fram kläder och packa sin väska. Jag kände pressen att gå upp men kunde för mitt liv inte förmå mig. Förutom en mardröm om att jag satt i fängelse (tack Hannah för de bilderna!), så hade natten begåvat mig med en huvudvärk från helvetet, HFH. Hillevi kom in i sovrummet ibland, tände försiktigt sänglampan (OBS! Inte taklampan! Hon är så otroligt omtänksam den älskliga lilla varelsen) och tassade sen ut igen. När de hade gått glömde de naturligtvis Jennifers gympapåse, och ringde frenetiskt på dörren tills jag var tvungen att kliva upp iaf och gå och öppna för dem. Att jag skulle ha bett Emma om att gå och öppna fanns inte på kartan, hon ville inte ens öppna ögonen.
Efter att, inte utan ett VISST motstånd (århundradets underdrift kanske?) ha fått iväg även Emma till skolan, sitter jag nu här och andas ut. Funderar på vad som ska hända med resten av dagen, och resten av mig... den som inte gick i tusen bitar när huvudvärken sprängde som värst. Tack Gud och Pharmacia för Treo iaf! Nu känner jag mig så gott som återställd.
Se vad min kropp gör åt mina andra krämpor då, t.ex. det faktum att det känns som att en UVI närmar sig. Alltid lika roligt, och jag har INTE lust att åka och sätta mig på akuten i två timmar, snora, frysa och läsa fem år gamla Allers. Iofs kunde det vara värre.
Det finns folk till allt, liksom.

Nu funderar jag på att ladda upp lite bilder till min bilddagbok! Som jag har skaffat, härmapa där. Om det blir bra så kanske ni får titta, men det vet man aldrig. Kram på er alla, sjuka som friska... och tänk på att det finns alltid nån som har det värre (jag till exempel!).

Knugen och bebisen

En dag till, hemma. Hemmet bjuder på kyla, kyla och lite mer kyla. Jag svarar med kläder, filtar, fotbad och varma drycker. Norrland var kallt men inte så illa som det var utlovat (-24 C), istället landade vi på lite mer uthärdliga -13 C. Så såg jag knugen också! På Anja Pärsons prisutdelning. Hannah tycker att hon ser ut som en bebis, men det säger hon säkert bara för att hon är avundsjuk.

I övrigt ska jag släpa med mig barnen på auktion i kväll ute på Hammarö. Tror inte jag orkar stanna kvar och bjuda, men enligt annonsen ska det vara en hel del fina smycken idag. Ibland kan man behöva komma ut och röra på sig lite också.

Ett rum med utsikt

Den här utsikten hade jag från mitt rum när jag var liten. Sällan såhär välkrattat förstås, men ändå.
Jag kommer att sakna just det här, tomten, utrymmet, tystnaden och lugnet. Det iskalla huset kan jag klara mig utan... tänk så kalla och blå händer jag hade när utsikten inte var såhär grön utan vit och det blåste snål och kall vind (rätt in i näsan).

Återstoden av morgonen blir att: krypa ner hos febrig E, kanske somna om.

Hoppas de blir klara med det däringa VMet snart.