Söndagsbarn

För femton år sedan vid den här tiden befann jag mig på förlossningsavdelningen och kämpade mig igenom värkar. Jag var sjukt trött efter femton timmars förlossningsarbete och hade helst velat gå hem och strunta i alltihop. På väntrummets TV kunde man se Leif "Loket" Olsson i Bingolotto och ute var det hemskans kallt. Det var alltså en lördagkväll som jag trodde att min förstfödda skulle komma till jorden, men hon lurade sig kvar i tre timmar till, bara för att få bli ett söndagsbarn! Jag hoppas att jag aldrig kommer att glömma, hur senil jag än blir, den fantastiska känslan när en människa plötsligt finns i rummet, utan att ha klivit in genom någon dörr. Det är ett ögonblick av den djupaste förundran och och jag är så tacksam över att ha fått uppleva det, igen och igen.

Femton år av förundran och lycka, kaos och sorg, frustration och hopplöshet, skratt och beundran. Jag skulle inte vilja vara utan upplevelsen att vara hennes mamma! Trots eller tack vare allt det svåra vi gått igenom under dessa år har jag lärt mig så otroligt mycket på vägen. Lärdomar jag sätter stort värde på och som jag tror har gjort mig till en bättre människa.

Namnet jag hade i beredskap när jag väntade henne var Samuel, han som lyssnade på det Gud ville säga till honom (jag var helt säker på att få en pojke). Kanske var det en uppmaning mer till mig än till henne? Att lyssna och tro, mer än tala och tvivla?
Min bön är att jag till slut och slutligen kan ta emot livet så som det är och säga som Samuel: "Tala Herre, din tjänare hör!"


- Posted using BlogPress from my iPhone

Stickor med mera!

Vilken dag! Mycket roligt på en dag, så det är inte konstigt om man är lite trött.

Först på schemat kom det som jag planerat och bett för i många veckor nu: Stickcafeet! Hur gick det då? Två trogna tanter dök upp, men vilka tanter sen! Vi hade så fina samtal ihop och båda började de sticka på varsin Yemenväst. Till nästa gång ska jag fixa mer garn så jag har om det kommer fler utan garn och stickor. Vi pratade, fikade, såg på filmer om Panzisjukhuset. Och stickade såklart!

Efter stickningen åkte jag till jobbet för att lära mig mer om Burts Bees och få en trevlig hög testprover.

Som avslutning åkte jag iväg på ännu en Tupperwaredemonstration. Alltid lika trevligt, men jag blev också lika trött efteråt som jag brukar bli.

Glädjande när en krävande dag är över och man kan se tillbaka på den med tillfredsställelse!

- Posted using BlogPress from my iPhone