Igår nådde dock omtanken om Lilla Anna hittills oanade höjder. Största storasystern bestämt sig för att köpa något försenade födelsedagspresenter till sina klasskamrater (vi snackar närmare ett halvår) och hon och jag och Lillasystern hade jagat runt stan efter presenter. Avundsjukt väntade hon utanför Ur&Penn med mig och krävde en klocka, även hon. "Jag vill ha en rosa!" krävde hon, men modern stod emot. Väl hemma slog Storasystern in paketen och lämnade dem sedan på köksbordet. Det skulle hon inte ha gjort.
Kvällen fortsatte först som den brukade. Jag satt i soffan och stickade, Storasystern satt och virkade i sitt hörn med hörlurar på och Lillasystern pysslade på i sitt rum. Så dyker hon upp i vardagsrummet och talar om att det är Lilla Annas födelsedag idag, och då ska hon få presenter. Inget ovanligt med det, Lillasyster brukar vira in småsaker i papper eller handdukar varje dag och glädjestrålande ge oss presenter så jag reflekterade inte över det. Hon försvinner och det hörs hurrarop och presentpappersprassel från hennes rum. Inget konstigt med det heller, vi hade ju haft kalas och det drällde presentpapper lite här och var i huset. Så kommer hon ut och meddelar att Lilla Anna har fått "trå trenter" (två presenter), en klocka och en medicin till medicinlådan. Jag mumlar något och lyssnar halvhjärtat, jag stickar ju! Stör inte den björn som stickar eller hur det nu var.
Maken kommer hem och bjuds in till Lillasysters rum. Han kommer ut och frågar mig om Lillasyster verkligen har fått en klockradio..? Yrvaket tittar jag upp från stickningen och inser med ens vad Lilla Annas "trå trenter" var. En klocka och så halsbandet som var lagt i en kasserad Pinex-kartong. Självklart såhär i efterhand!
Ack, vilken sorg när vi var tvungna att förklara för Lillasyster att Lilla Anna inte fick behålla sina trenter! Tursamt nog gick hon med på att få en sak hon redan hade invirad i lite kasserat presentpapper istället, bara vi sjöng och sa hurra, hurra för henne!
Imorse klappade hon den blå "My little ponyn" som fick följa med från sommarstugan och frågade varför den hade regnbågsfärgad man. "Den som gjorde den tyckte väl att den var fin så" sade jag. Då tittade hon ömt på den och sade "det tycker jag också. Det var därför jag knyckte den!"
Tänk vad jag kommer att sakna den här underbara fyraårsåldern när den är över, med alla fantasilekar och klurigheter och även vissa drag av kleptomani... :)
- Posted using BlogPress from my iPad
