sent igår kväll var vi på väg hem från examenskalas för en kusin till mig... barnen satt i baksätet och slogs som vanligt... jag var trött bortom alla rimliga gränser och kunde inte riktigt behärska min vrede mot E som jag tyckte hade varit jobbig hela dagen... så slänger jag ur mig att jag ska sälja henne på Tradera
H som brukar vara så behärskad var nu också trött och hängde genast på... all hennes vrede över att E tar all plats med sin utbrott och annat, tog nu ut sin rätt. hon pratade hela vägen hem om vad vi skulle ta för henne osv. när vi sen kom hem ville inte E gå med in utan var kvar utomhus. lika bra det tyckte jag, så hinner både hon och jag lugna ner oss. H däremot tyckte att jag skulle lägga in annonsen genast. på Tradera alltså. ”Men H, man kan ju inte sälja en människa, det förstår du väl?” ”Du sa ju det...”
hennes besvikelse var tydlig. hon var verkligen övertygad om att jag hade tänkt sälja E, på riktigt. Jag vet inte vad som är mest skrämmande, att H trodde det om mig, eller att hon har det så jobbigt med E.
(till Hs försvar kan man ju säga att hon ångrade sig efter ett tag... tyckte att vi borde gå ut och leta efter E och att det kändes ensamt utan henne. ”Vi ska nog inte sälja henne, mamma”)
