Gösta Berling, del 2

Tänk, man vet aldrig med E. Först ville hon absolut inte se "Gösta Berlings saga", sedan beklagar hon sig lite över att hon hann bli 14 år innan hon såg en stumfilm för första gången. Ungen har alltså gladeligen tuggat sig igenom 3 timmar stumfilm från 1924. Hon upphör aldrig att förvåna!

Himla Hamlet

Tänk om man hade skrivit ner äldsta dotterns alla klockrena kommentarer, då skulle man ha fått en bestseller. Ikväll när jag stoppade om henne frågade jag vad hon tyckte om (stum-)filmen "Gösta Berlings saga" som hon och maken beordrats att se när jag var borta ikväll. Jodå, den var bra, men "efter tredje akten såg T (maken) ut som om han höll på att avlida av tristess". Jaså, jaha säger man då och lider lite med den stackars kulturchockade mannen. 
Spontant börjar då dottern citera Galenskaparna & After Shave:
"-Åh vad du är tråkig Hamlet min son. Blott av tristess jag nu faller ifrån!" (och med den inlevelsen!)

Man har ju aldrig tråkigt med den ungen, det är ju i alla fall en sak som är säker. 

- Posted using BlogPress from my iPad

Hurt

För de som känner mig är det väl ingen hemlighet att jag är ett fan av Johnny Cash. Det senaste året har jag nästan enbart lyssnat på Cash, Cash, Cash. När Bebisen var 3-4 månader var det det hon somnade bäst till. Maken köpte till och med i värsta faderskärleksruset en vaggviseversion, Hushabye Baby: Lullaby Renditions of Johnny Cash. 

På bokrean fanns det ju så lämpligt en biografi om idolen, så man var ju tvungen att slå till. Nu har jag kämpat och läst (på engelska, med massa svåra musikerord) i flera månader och äntligen kommit igenom den. Vilken resa! Vilket liv! Och jag kan ju avslöja med en gång att filmen, som jag bloggat om tidigare, visar ju inte direkt sanningen om Johnny Cash, snarare berättar den historien om Legenden Cash. 

Man får även ta i beaktning att det är Johnny och Junes son John Carter som varit "sakkunnig" till filmen. Hans döttrar med Vivian Liberto har protesterat högljutt mot den bild som ges av deras mor, men till ingen nytta. "Filmen handlar om kärlekshistorien mellan min far och mor" lär han ha sagt, och då får såklart ingenting stå i vägen. Att demonisera Vivian skulle då ursäkta Johhnys snedsteg med andra kvinnor, kan man tänka. En tjatig hemmafru som säger att hemma får man inte prata om jobbet, nä fy en sådan vill ju ingen ha. Mycket roligare med unga söta flickor utan barn, för att inte tala om en kändis sedan födelsen som June Carter. Klart som korvspad att han måste kasta loss och lämna fru och barn vind för våg (i perioder visste de inte ens om han levde eller var död).

Nu var det ju egentligen inte det jag skulle säga, utan i all enkelhet dela med mig av videon till Hurt. Den är så gripande, jag börjar nästan gråta hur många gånger jag än ser den.

"Jag är inte arg, jag är bara... tydlig!"

Hu, jag har inte skrivit på jättelänge! Undras varför, jag har ju inte haft jättemycket att göra direkt? Kanske beror det på att Maken varit förkyld och hemma från jobbet. Min lediga tid har således spenderats framför TVn, mumsandes goda frukostar (aj aj, inte bra för midjemåttet mitt!) och tittandes på diverse TV-serier (inte serier som går på TV nu utan sådant som man... hittat på något sätt). Vi har växlat mellan "Vad blir det för mat?" med Per Morberg och "Arga Snickaren". Den sistnämnde har blivit en oväntat stark favorit hos oss båda. Man får inte bara tips på hur man kan göra om i sitt hus, utan även tips på hur man inte ska göra. På köpet får man lite gratis parterapi, om man nu skulle behöva det. Helt suveränt program, se det när det börjar sändas igen eller kolla in här.

Nu ska jag gå och lägga mig, inte en dag för tidigt.

All den kärlek himlen rymmer...

Ibland när jag är nära det lilla, lilla barn som jag fått ynnesten av vara mor till, är det som om jag sveps in i och nästan drunknar av all kärlek. Den jag ger henne och den jag får tillbaka, allt vävs ihop och blir som ett stort moln som svävar runt oss. All kärlek i världen, all den vackra kärlek, omsorg och omtänksamhet som människor visar varandra finns hos mig då. Den sveper omkring mig och ger mig en berusande känsla av liv, av att leva livet exakt som det ska levas. Inget fattas, inget behöver läggas till eller dras bort. Ett stilla ögonblick av evighet.

Det finns en scen i "American Beauty" där Kevin Spaceys rollfigur formulerar något liknande, jag tänker ofta på de raderna: 

"...it's hard to stay mad, when there's so much beauty in the world. Sometimes I feel like I'm seeing it all at once, and it's too much, my heart fills up like a balloon that's about to burst... And then I remember to relax, and stop trying to hold on to it, and then it flows through me like rain and I can't feel anything but gratitude for every single moment of my stupid little life..."

Oväntat roligt på kvällskvisten

Man sitter på kvällen i soffan och ser på tv, allmänt utsjasad och vill bara vila ögonen på något innan man vacklar till sitt nattläger. Då dyker det upp en liten figur i rutan, hysteriskt rolig på ett sådär lite lågmält och torrt sätt som man sällan ser nowadays. Huvudpersonen Sarah träffar sin granne Brian och bestämmer att de ska ha kul ihop den dagen. Brian, överviktig, skäggig och allmänt seg i huvudet efter alltför många dagars gräsrökande, hänger glatt på. Vad hittar de på då? De röker på och tillsammans hittar de på en massa roliga saker, som dock inte visar sig vara lika smarta när ruset gått över. Lite drogromantiskt kanhända, men det är väl vad man kan vänta sig av en amerikansk serie. 

"Did you know, if you switch the letters in your namn, it's Brain?" "Yeah, I've been high before". Min bror skulle säkert uppskatta det mycket. Lite Big Lebowski, lite något lyckat barnprogram som jag inte minns namnet på. Torr, knasigt rolig humor (eller så var det bara jag som var hysteriskt trött).

The Sarah Silverman Program igår på svt1, 22.25. Hoppas hon är lika rolig nästa gång!

Demo och SATC

Barnet fick sin frukost 06.30 imorse, stolt mor.

I övrigt har dagen bestått av min första riktiga Tupperwaredemo och SATC (filmen alltså). Demon gick väl bra med tanke på hur nervös jag var. Nu kan det bara bli bättre!

Ska lägga mig och sova nu och vänta på att barnet (inte) vaknar.

Progress

Idag blev det frukost 05.45 för den lilla damen, imponerande! Den ömma modern har dock varit vaken halva natten, så hon är färdig att gå och lägga sig nu. Man ska ju passa på när barnet sover, sägs det ju. 

Jag och Maken har i vår Frasier-brist börjat se Big Love, säsong 2. Säsong 3 ska snart börja sändas Over There, så då måste man ju vara up to date. Det är en trevlig serie, välgjord och bra skådespelare. Det enda negativa är att manusförfattarna velat klämma in så många konflikter hela tiden, det blir aldrig någon tid för karaktärerna att hämta andan. Som tittare hinner man inte reflektera över vad som händer heller, innan det är dags för nästa Katastrof! Det positiva med att se andras elände är att man inser att man själv kanske har det ganska så bra ändå.

Hello, my name is Johnny Cash

Idag var det andra gången jag såg "Walk The Line", filmen om Johnny Cashs liv. Det är lustigt hur det är när man ser om filmer eller läser om böcker, hur de ibland kan tala till en på ett helt annat sätt än förra gången. När Thomas och jag såg filmen i vintras grät jag nästan oavbrutet filmen igenom. Den gången kände jag så starkt hur hans far handlade så orätt mot honom, hur kunde han säga så hemska saker till honom? Man kan inte säga till ett barn att det var fel son som dog, man kan inte ge ett barn skulden för sin brors liv. Jag förlät Johnny alla hans felsteg, hur skulle han kunnat leva livet annorlunda när allt han fick av sin far var tonvis med skuld, och en känsla av att vara den som felaktigt lämnades kvar? Jag såg hans smärta i varje steg, varje gång livet tryckte åt honom så fanns faderns anklagelser där och fick honom att vilja dö, att bara förstöra allt som fanns runtomkring. Hur kunde han göra annorlunda? Han hade inget val, det förflutna drog med honom och krossade honom, jag såg bara tyngden över hans skuldror.

Den här gången såg jag också hur fel hans far handlade, men på ett annat sätt. En stark episod i filmen är när Johnny försöker anordna Thanksgivingmiddag för sina föräldrar, sina barn, June, hennes föräldrar och barn i Johnnys nyköpta hus vid floden. June, hennes föräldrar och Johnnys mamma försöker föra en konversation, försöker hjälpa Johnny att få till den familjefest han faktiskt bjudit in dem till. Han märker inte deras försök, i hans ögon spelar det ingen roll hur mycket de uppskattar honom om inte hans far gör det. Hans far måste älska honom till slut, han vill så krampaktigt ha sin fars godkännande och när han naturligtvis inte får det utan bara en massa spydiga kommentarer om hur tomt hans hus och liv är, kan han inte hålla sig utan drar upp broderns död, hur kunde fadern anklaga honom för den? "Jag var tolv år gammal, och du frågade mig var jag hade varit, hur kunde du (anklaga mig)?" Fadern svar på anklagelserna är "men var var du då?"

Johnny bollar frågan tillbaka: "Var var DU då?" Han vill inte släppa, han vill en gång för alla att fadern tar tillbaka sina anklagelser, han vill bli den önskade brodern, han vill att fadern lyfter skuldeoket från hans axlar. Var var DU då? Underförstått, du satt väl och söp nånstans, du skämdes över dig själv och vältrade över skulden på mig, ett värnlöst barn, hur kunde du? Sluta anklaga mig, erkänn att du också har skuld i vad som hände min bror, erkänn att du också gjort felaktiga saker i ditt liv, ta mig som jag är, säg att jag inte är sämre än vad du är. "VAR VAR DU DÅ?"

Faderns svar hade jag svårt för förra gången jag såg filmen, jag tyckte att han borde ha sagt till Johnny att det inte var hans fel, kunde han inte för en gångs skull visat lite medmänsklighet och sagt att han inte längre anklagar honom för broderns död och gett honom en chans att kunna börja älska sig själv, slutligen?
Jag förstår nu att det Johnny ville ha var inte bara att bli förlåten för broderns död, utan även att bli förlåten för allt annat han gjort fel i sitt liv, han vill slippa undan ansvaret för vad han gjort mot sin före detta fru, sina barn, June, sina vänner och alla dem som trott på honom och blivit besvikna. Han vill slippa undan ansvaret för sitt liv, han vill bli erkänd som offret, den oskyldige. På sitt sätt gör faktiskt fadern det riktiga när han vägrar att ge Johnny rollen som offer, när han svarar honom att han slutade dricka för många år sedan, men vad har Johnny gjort av sitt liv? Han är en alkoholist och narkoman, även om han faktiskt har en tragiskt historia, även om han faktiskt har haft det svårt så har man alltid ett ansvar för sitt liv. "Jag hade ingen talang, men jag gjorde det bästa jag kunde med mitt liv ändå. Vad har du gjort med ditt?" Det han vill säga är att Johnny slösar bort sin talang och det beslutet kommer alltid att vara enbart hans eget. Historia har vi alla, men vad vi väljer att göra med nuet är vad som skiljer oss ifrån varandra, det är vad som skiljer vinnaren från förloraren.
Jag grät, men kunde också se en försoning och ett hopp i den tanken. Det finns en chans att starta om, det kommer alltid att finnas en chans till, om vi låter det vi har definiera oss istället för vad vi har genomlidit.

Addict

Jag har slut på Cityakuten-avsnitt. Det är djupt tragiskt, jag saknar dem som en god vän. Nog för att man kan beställa nya boxar på cdon.com, men jag försöker behärska mig. Kanske klarar jag en vecka till innan jag lägger beställningen?

Senaste nytt från Cityakuten

Argh, vad tråkig jag är som aldrig skriver nåt! Helt sinnessjukt tråkig, men vad ska man göra? Dagarna bara går, och jag väntar bara på att sommaren ska komma. Värme, man kan bada, semester, tunna kläder som inte sitter åt och som man inte fryser i (vintertid väljer jag kläder efter hur varma de är, inte hur de ser ut på mig. Eller whatever, jag bryr mig sällan/aldrig om mina kläder, det var bara en undanflykt).

Andra dan hemma från jobbet, och jag har blivit en e.r-junkie igen. Tyvärr är inte Luka med än, annars hade jag väl fått sällskap av Hannah. Right?

Äntligen!

Plötsligt förvandlades den här dagen till en mycket bra dag. Trots ond rygg som protesterar mot alltför dåliga sängar under helgen (tältsängar är inget för snart 30-åriga ryggar, inse), så tvekar jag inte med denna utmärkelse. Jag har ju nämligen upptäckt The Revival of My Favorite TV-program, snart sänding again and snart ready att landa in my computer.

Jag talar såklart om Stor Kärlek. HBO, Måndag den 11 juni. Var där eller var fyrkant.

Persona

Jag slår på TVn och där är "Persona" från 1966. Tanken är att jag ska se mer Bergman, så jag tittar. Svartvitt, långa monologer, en tigande men som vanligt oerhört vacker Liv Ullman. Hysterisk gråt. Lik i garderoben.

Det blir för mycket till och med för mig.

Sen kväll med mig själv

Det finns två saker jag måste berätta om: A) De har varit där (Mr X alltså. Jag kan sluta ha dåligt samvete) B) En underbar film som man måste se (Eller måste? Men gör det gärna, så kan vi diskutera den sen)


Nä, nu har jag varit tjejig så det räcker. Nu ska jag läsa lite om Gulag och sen sova. Imorgon ska jag vara körhandledare, om inte Jimmy är för bakis igen.

Blame the E.R.

Man borde verkligen sluta köpa DVD-boxar. Ni vet, man ser ett avsnitt och sen vill man bara se ett till och ett till och ett till och vips är klockan 23.42. Suck, jag har inte ens orkat masa mig iväg till toaletten för att kissa, så nu sitter jag här med ont i magen. Jag har inte ens städat, som jag borde ha gjort. och inte det vanliga borde-städa-för-snart-tar-dammråttorna-över-städandet. Nä, imorgon får jag besök från en mäklare som ska värdera min lägenhet. Jag ska flytta. Vi ska flytta. Han ska flytta. Alla ska flytta.


Om jag går och lägger mig NU kanske jag hinner turbostäda lite imorgon bitti?

Everybody Needs Somebody

Åt frukost bestående av Pringles, pistagenötter och avslagen Dr. Peppar. Det är tacksamt att äta pistagenötter med E, för hon slickar bara av det salta på nötterna och skalen, och sen ger hon dem till mig. Jag äter snällt upp dem, fast inte skalet förstås, nån måtta får det vara.
Såg på resten av The Blues Brothers, önskar jag hade tid att se den en gång till idag men det gör jag nog inte. "Lots of space in this mall" hehe. Det blir troligtvis inte coolare än såhär, ever.

Wonder if I have a mission too?

Nya färdigheter

Tjoho, jag lär mig blogga! :D Eller hon inbillar sig det iaf...

Ena stunden blir det som jag vill, andra stunden... gissningsvis det motsatta. Tanken är att jag ska lära mig få med länkar i texten, få in en besöksräknare, länka till vänner, nära och KÄRA till höger i bild och dessutom fixa till ett nytt utseende på bloggen. Nyss såg det jättebra ut och jag blev så nöjd... sen var det tillbaka till det gamla nästa gång. Mutter morr, så högst förargligt. Jag funderar på att koka lite kaffe, svepa en filt om mig o titta på Afrikas drottning (och drömma lite om oss)