Den här utsikten hade jag från mitt rum när jag var liten. Sällan såhär välkrattat förstås, men ändå.
Jag kommer att sakna just det här, tomten, utrymmet, tystnaden och lugnet. Det iskalla huset kan jag klara mig utan... tänk så kalla och blå händer jag hade när utsikten inte var såhär grön utan vit och det blåste snål och kall vind (rätt in i näsan).
Återstoden av morgonen blir att: krypa ner hos febrig E, kanske somna om.
Hoppas de blir klara med det däringa VMet snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar