Jag slår på TVn och där är "Persona" från 1966. Tanken är att jag ska se mer Bergman, så jag tittar. Svartvitt, långa monologer, en tigande men som vanligt oerhört vacker Liv Ullman. Hysterisk gråt. Lik i garderoben.
Det blir för mycket till och med för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar