Idag på lunchen satt jag och två av mina arbetskamrater och diskuterade våra viktuppgångar. Vi kom fram till att vi alla hade gått upp en massa kilon, på kort tid. Ingen av oss är egentligen överviktig, gick vi ner 5 kg var skulle vi vara vid våra normalvikter igen. Allla delade vi erfarenheten att återkomsten till Värmland markerade skiljelinjen mellan nu och "the Skinny Jeans". För min del har även andra saker som sjukskrivning och antidepressiv medicin varit påtagliga viktuppgångsfaktorer.
Det kändes på nåt vis bra att kunna diskutera sina bilringar på ett sånt sätt som vi gjorde. I vanliga fall brukar såna här samtal urarta i hurtiga uppmaningar att börja besöka gymmet, inhandla böcker om GI-metoder och annat osunt. Till vilken nytta? Det är ju som att röka, alla veta att det är skadligt, det är inte ett informationsproblem. Det det handlar om är att hitta motivationen att sluta, utan den är man chanslös. Utan sin egen drivkraft rör man sig inte ur fläcken.
Samma med viktnedgång, alla vet ju hur man gör. Så, vi lät bli att ens låtsas som att vi försökte banta... vi bara satt där helt slött i matsalen och nöp i fläsket och skrattade. När maten var slut hämtade vi kaffe, hon som hade köpt en chokladbit åt den och sen gick vi tillbaka till våra isolatorer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar