Jag skulle vilja skriva något riktigt tänkvärt och fint här. Något om hur stort livet är, särskilt när det är väldigt, väldigt litet och får plats med sitt huvud i mina kupade händer. Kanske skulle jag lägga till nån fin bild och få alla som läser att säga "ohhh..."
Är det egentligen någon idé att ens försöka? När det gäller det riktigt stora i livet låter det sig ju sällan riktigt beskrivas på ett sätt som motsvarar dess dignitet. Vi yttrar de fraser vi lärt oss använda vid tillfällen som dessa: "allt har gått bra", "det känns underbart", "den nyblivne fadern är så stolt"... när vi egentligen skulle behöva lära oss ett helt nytt språk för att beskriva vad som hänt oss.
När vi åkte hem från sjukhuset förundrade det mig att världen därutanför såg ut som vanligt. Hur kunde den göra det, när vår värld var så förändrad? Vi åkte genom områden där jag cyklat varje dag i åratal, och det som om jag såg dem för första gången. Det kändes inte som att vi varit borta i fyra dagar utan fyra år.
Svårbegripligt är livet i sin storhet.
4 kommentarer:
GRATTIS!
Det nya språket och det nya livet! Välsignelse över er utan att vara religiös!
Tack, tack... :)
Grattis till bebben! Halkade in på din blogg och vi verkar befinna oss i ungefär samma fas i livet. Är också nybliven förälder till världens goaste lillkille Melker (fredagen den 13 juni)! Jag kände verkligen igen mig i din beskrivning av omvärlden när man lämnat BB!! Ha det bra och lycka till! KRAM, Jennie
Skicka en kommentar