Vi fortsätter där jag slutade i förrgår. Agnes sov till 16.30, vaknade och fick mat, enligt modellen. Kl 18 åkte vi, jag och alla tre flickorna till grannkommunen (eller nåt ditåt). De stora flickorna lämnades hos sin far och jag for och hälsade på en vän. Vi var där i ca två timmar, från 18.30 till 20.30. A vaknade när vi kom dit och sov alltså bara en knapp timme, och så var cirkusen igång. Mat, skrik, lugn en liten stund, läggas i vagnen men med enbart mer skrik som resultat osv osv. Det kanske hade gått bra om det inte varit för min bristande, för att inte säga fullkomliga avsaknad av förmåga att göra mer än en sak samtidigt. Hålla igång en konversation kan ibland vara på gränsen till vad jag klarar av, och få en bebis att sova samtidigt övergick uppenbarligen min förmåga. Såå tråkigt, eftersom det var ett besök som jag sett fram emot hela veckan :(
Till slut kände jag att jag var tvungen att åka, så att den gallskrikande ungen skulle kunna somna någon gång. I bilen somnar hon ju alltid, liksom. Typ. Fast naturligtvis inte nu då. Vi var nästan hemma då stora hungerskriket drog igång. Jag fattade ingenting, ungen hade ju hängt vid tutten hela kvällen. Men hade hon sovit då, eller ätit? Näpp, såklart inte. Hon hade bara lyckats arbeta upp en riktigt präktig övertrötthet och hunger, vilken underbar kombo. Kvällen avrundades med ett härligt skrikkalas, lillan skrek och fick bröstet omväxlandes... inte förrän nångång efter tolvslaget somnade hon, utmattad. Jag säger bara: Är det såhär folk har det, då förstår jag att man inte skaffar fler barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar