Dagarna passerar, en efter en. Pratade med en arbetskamrat häromdagen och jag inser hur fort den här tiden kommer att vara över. Tiden när varje timme var inrutad efter lillans behov, tiden när varje liten resa om så bara till bvc krävde timmar av förberedelse. Det känns svårt att tänka sig nu att det kommer en tid när hennes lilla kropp inte ständigt kommer att vara nära min, när jag inte ständigt lyssnar efter hennes andetag. En tid när jag inte längre behövs rent fysiskt för hennes överlevnad. Det känns lite sorgligt.
Vad jag definitivt inte kommer att sakna är de störda nätterna. Jag ska väl inte klaga egentligen, A har somnat 19.30 flera dagar nu och sovit till 04-05 på morgonen. Efter lite hjälp har hon somnat om och fått frukost vid sextiden. Efter det har både hon och jag varit så trötta att vi somnat om och sovit ett par timmar till. Hade det inte varit för att jag satt klockan på ringning, skulle vi nog sovit tre timmar också, men då blir resten av dagen så förskjuten. Tänk om jag kunde få i henne en portion gröt på kvällen! Då är jag övertygad om att hon skulle sova 12 timmar, lätt. Hon är ju så trött när hon vaknar, bara hon fått mat somnar hon med detsamma. Vi får väl se hur det bli i natt.
I övrigt har jag blivit riktigt duktig på att promenera. Inte för att jag egentligen har lust, men det är skönt att slippa kämpa med nattningen ibland. Inte för att bebisen är vidare svårsövd nu, men vissa dagar är det en kamp. Jämför det med att lägga barnet i vagnen, gå ett par steg och vips sover hon. Den enda striden är när kläderna ska på, det är hemskt! Tyvärr är det ju något som kvarstår många år, omdöpt till trots: "Jag VILL inte ta på mig och gå ut..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar