Lagom är bäst

Igår hade vi ännu en utflyktsdag, och det får nog räcka med sådana nu. Jag, maken, Bebisen och lilla storasyster var till Smögen, äldsta dottern var hemma på egen begäran. Vi hade jättetrevligt, maken träffade flera bekanta och vi fikade på trevligt fik. Solen sken helt lagom mycket, barnen var på bra humör. Storasystern ringde en gång för att fråga hur mycket pasta hon skulle koka, så allt verkade bra där med. När vi kom hem var det lugnt några timmar, sedan kom överraskningen: Det knackade på dörren och där var min faster med sina fyra barn. Vi tog en promenad ner till hamnen och mina flickor och min lillkusin A (som är lika gamla) gick tillsammans och tisslade och tasslade. När vi kom hem tog storasyster med sig kusinen in på sitt rum och lämnade lillasyster utanför. Det är en tråkig sak det där, att de två gaddar ihop sig och får lillasyster att känna sig utanför. Att prata med storasystern hjälper inte så värst mycket, hon med sin gå-på-attityd kan inte riktigt förstå hur man kan hamna utanför. Vad det än beror på, så är det tråkigt att det blir så.

När kusiner och faster åkt hem och barnen gått och lagt sig, märktes det på äldsta dottern att det varit för många oförutsedda händelser den dagen. Vi blev osams om läsk och godis som jag hittade i hennes väska, hon svor och skrek och blev helt ifrån sig för att hon inte visste vad klockan var. Hon, som aldrig bär klocka och inte bryr sig ett dugg om vad tiden är! Men plötsligt var det väldigt viktigt, eller hon låtsades som det iaf. Efter många om och men och många krokodiltårar somnade hon iaf, och jag och maken kom överens om att imorgon stannar vi hemma. Stannar hemma och gör INGENTING, så kanske storasyster kan vara sig själv en stund.