Man kan ju inte bara skriva om sorgliga saker hela tiden. Här kliver Lillan omkring i storasysters stövlar. Galet sött.
Det är ju inte helt enkelt att mata henne nuförtiden, så man får tillgripa mutor. Det mest effektiva är pekböcker, och särskilt då "Första mosboken" med bilder på mat. Lillan pekar på bilderna, jag säger vad det är. På ett uppslag finns bild hur pumpa + banan + kanel = gott mos. Lillan pekar på plustecknet, jag säger "plus". Hon tittar allvarligt på mig och böjer sig fram och pussar boken. Först fattar jag ingenting, sen förstår jag att hon trodde att jag sa "puss". Nu pussar hon boken varje gång vi pekar på plustecknet.
- Posted using BlogPress from my iPhone
1 kommentar:
Fint att ni har liten som kan skänka glädje. (Och två stora oxå för den delen!)
Härligt med barn som får en att skratta oavsett vart man är i livet!
Bjuder på Adams senaste:
Vi åker förbi apoteket i stan när Adam plötsligt utbrister;
-Men! Är apoteket kvar?!? Jag trodde att det gick i konken när mormor slutade...
(Mormor gick ju i pension i augusti)
Hur i hela friden vet en 10-åring vad "konken" är?? :)
Stora kramar till er.
Skicka en kommentar