Vi har ätit kokt färskpotatis dagen innan och nu står det som blev kvar i en skål med plastfolie över i kylen. Den lilla minns att vi åt potatis och nu står hon framför kylskåpet och ropar "goki, goki!"
Jag tar fram skålen och ställer den på bordet framför henne. Jag får en impuls och tar inte fram en potatis och ger henne utan gör bara en liten öppning i folien och låter skålen stå kvar på bordet. Den lilla drar ut en stol, klättrar upp på den och sticker in sin lilla hand i hålet. Tar ut en potatis och tittar triumferande på mig. "Annie goki" säger hon och äter njutningsfullt. "Mm, goo!"
Jag funderar på det här resten av dagen. Kan det vara så att man måste kämpa för något för att det ska vara värt något? Att det vi får serverat inte gör oss lyckliga? Att vi behöver konkret och handfast vara en del av tillvaron för att känna att vi lever?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar