Tänkte skriva ett inlägg om kolik, och blir antagligen kölhalad på kuppen.
Har man läst Barnaboken blir man lite allergisk så fort folk ska prata om kolik. Jag kan bli väldigt frustrerad ibland när jag tycker att jag kan se på andras bebisar att de är hungriga eller trötta och så envisas föräldrarna att bara bära runt på dem och beklaga sig för att deras barn är så besvärligt. "Stackars oss, barnet har kolik" får man höra. "Men lägg ungen att sova då" skulle man vilja säga ibland. Det är ju så känsligt med goda råd, det vet man ju själv. Tråkigt nog är det som att man inte får ta kommandot över sitt barn, man ska bara acceptera att man sitter fast i ett hav av hjälplöshet där barnet är nån slags diktator. Barnet? Det väntar på ledning från föräldern, barnet är det som verkligen svävar i ovisshet.
För övrigt ska man bara acceptera att barnet vill äta varannan timme hela dygnet, man ska bara acceptera att en ettåring inte sover mer än 4 timmar i sträck. No offense till de som har det så, men varför bara acceptera? Klart att man kan misslyckas även om man verkigen har jobbat på en förändring, men då har man iaf försökt.
(Ok, nu har jag sagt det, so just shoot me)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar