Mamman och Bebisen var på Mammans jobb idag, trevligt det med. Hem åkte vi med både julklappar och fådda ridgrejer till stortjejen. Hoppas de passar bara! Julklappen visade sig vara ett gäng mystiska ostknivar och ett uppläggningsfat för ostar. Om man ofta äter ost, kan det ju vara bra att ha. Härhemma är jag ensam ostälskare, så det blir ju inte så ofta man festar loss på dylikt. Stor idé att köpa en par-tre ostar för hundra spänn eller mer, när man bara orkar äta upp en bråkdel. Alternativet är att svulla i sig ostar en hel vecka (det gjorde jag sist, bara för att jag inte kunde med att slänga så mycket pengar).
Nu visar de "Black Jack" på tv. Jag började titta lite grann för en stund sen, innan Bebisen skulle nattas. Helena Bergström gör sin vanliga roll, men när man såg henne de första gångerna var hon ju ändå något nytt. "Ack ja, så är det ju", suckar man när man ser filmen. Folk på vischan försöker ha lite roligt, fyllnar till och gör en massa dumma saker på fyllan. Alla vet vad alla gör. När jag läser sådana där solskenshistorien om storstadsborna som säljer innerstadslyan och flyttar tillbaka till landet med sina barn, "för det är ju så bra för barnen, och alla vet vem man är och man behöver inte göra sig till". Bra för barnen är det säkert, men varför pratar ingen om de som inte vill flytta tillbaka, de som är glada att de kommit därifrån och kunnat bygga sig en egen identitet, skapa sig ett eget liv och inte det man blev tilldelad som liten? Varför ska man nödvändigtvis vara densamma som när man var 15 år? Varför kan man inte få lägga det bakom sig och få vara den personen man är nu? Alla som pratar om sina barndomskamrater som de fortfarande har kontakt och umgås med, jag har inte kontakt med nån och är lika glad för det. Eller är jag kanske bara avundsjuk? Jag vet inte. Sjukt egentligen hur mycket de där futtiga åren i barndomen ska betyda för resten av ens liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar