Idag blev allting fel, bara bara fel... och jag vet inte ens varför. Ibland vill man helt enkelt inte, svårare än så är det väl inte.
Vi skulle på bön och lovsång i kyrkan, barnen skulle med för ingen barnvakt fanns och jag trodde de skulle tycka om att sjunga. Men nånting gick fel, väldigt fel för H. Hon hade en kompis här som gick en kvart innan vi skulle åka, de hade blivit osams om nåt o H blev sådär SUR som hon kan bli... som en långsint gammal elefant eller nåt. Ledsen och arg på allt, och hon tvärvägrade att följa med. Jag fick slita loss henne från räcket när vi gick nerför trappan, sen försökte hon springa iväg när vi gick till bilen. Såklart blev vi försenade, såklart såklart igen igen... och jag blev så trött på mig själv, att jag aldrig klarar det. Aldrig i tid till något, alltid behöva smyga in på jobbet och in i kyrkan som en tjuv, alltid få ursäkta sig, alltid skämmas. Så jag orkade inte gå in i kyrkan, orkade inte släpa in ett barn som inte vill med, inte tvinga med dem hela tiden på mina saker för att jag inte kan lämna dem ensamma hemma. Vi stod på parkeringen några minuter, sen åkte vi hem. Barnen grät. Jag kände för att gråta, men ändå inte. Det var mest tomt, och jag tänkte att varför ska jag gråta, jag är ju faktiskt vuxen och vad hjälper det att gråta. Det är ju bara ett möte, jag kan gå på flera och det är inte hela världen. Vi åkte och köpte glass och hyrde film istället. Väl hemma fick jag barnen att göra läxor, bli sams med varandra och mig och vilken seger! Istället för att skrika på dem, vilja slå dem och stänga in mig på mitt rum så lyckades jag uppträda som en vuxen människa, lyckades jag se på mig själv utan överdrifter. Jag är stolt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar