Ibland tänker jag på om jag ska tatuera mig. Som nu. Jag tänkte ha en hjort (det finns en historia bakom) på vänster underarm och ett kors (en historia där också, men lite mer uppenbar kanske) på höger underarm. Överarmarna vore egentligen more convenient, men där har jag så mycket ärr så det går inte.
Mest troligt är väl förstås att det inte blir nåt av. Jag saknar fortfarande livsglädjen! Kanske är det medicinernas fel, kanske inte. Ledsen är jag inte, men sällan riktigt glad.
Nu är det ju inte så att jag saknar saker att vara glad för! Jag menar, jag har två barn och en pojkvän som gör allt han kan för att visa mig sin kärlek. Såklart är jag oerhört tacksam och glad för det, och det är ni som då och då får ut mig ur glaskupan (se där dessa ständiga liknelser), men det gör mig ont att jag inte känner mer, att jag är så likgiltig inför allt.
OK, tänker jag ett steg längre så vet jag ju också att det här är typiskt för utbrändhet... att det tar orimligt lång tid att komma tillbaka. Jag vet det. Men det är som att vara fem år och vänta och vänta och vänta på en julafton som aldrig kommer.
Och ja, där fick jag till ännu en liknelse.
1 kommentar:
Hej, Åsa! Nu har jag läst din blogg, hehe.
Känner igen mig i det du skriver... Om att inte vara jätteglad ofta och så.
Nåväl, efter regn kommer solsken. Det löser sig nog för oss båda. Frågan är bara när, heh. Men det kommer.
Kram på dig!
Skicka en kommentar