Jag har tänkt det en längre period, ända sen den första aningen om vår andades på oss för några veckor sen, och nu kom tanken till mig och landade. Den grävde sig in i mig, nosade runt och letade efter ångest utan att hitta någon (förvånad). Sakta vecklar den ut sina kronblad och blommar ut i mig, säger till mig att i år behöver jag inte känna saknad när vintern försvinner, i år kan jag längta efter våren, i år är våren jag och jag är våren. Längtan efter ljuset, längtan efter att rensa ut och bort, längtan efter att förändra och göra nytt. Det jobbiga är att inte orka göra allt jag vill, dagarna bara rinner iväg och jag somnar utmattad på kvällarna. Allt ska göras, allt ligger framför mig, allt är mitt.
Våren har av tradition varit en tid av ångest för mig, då jag tvingats krypa fram ur mitt vinteridé och skala av mig skyddande kläder, tiden närmar sig då man ska visa upp sin blekfeta hud och jag nedslaget inser hur lite kläder jag har som passar (i år IGEN!) och att jag inte heller i år kommer att ha råd att köpa nåt av de vackra, lockande tygkreationer som lockar i tidningar och på mina medmänniskor. Våren har varit en tid av skarpt, vitt ljus. Våren har varit en tid då jag fått syn på mitt liv, liksom utifrån, och längtat efter nåt annat. Jag har längtat, hoppats och sen förtvivlat över att jag inte kunnat göra ändra det på egen hand. Jag har velat gå framåt, utvecklats, bli nån annan, bättre, starkare, nyare och på ett högre trappsteg i det som kallas livet. De vårar då jag varit förälskad har förr varit hemska, eftersom jag velat förändring och inte de och den vackra förälskelsen har blivit olycklig. Hur märkligt då att uppleva en vår med en lycklig förälskelse, en vår där allt jag drömt om så länge äntligen händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar