Man ska väl kanske inte blogga när man är i affekt, men nu gör jag det i alla fall. De stora barnen har pratat länge om att de sett lite dåligt, och nu igår kom vi då äntligen iväg på
synundersökning. Det konstaterades att båda barnen var närsynta, den äldsta dessutom med brytningsfel. De provade lite bågar, och vi fick låna med ett gäng hem över helgen. Glasögon är ju inte billigt, och jag började våndas över hur vi skulle ha råd med det här. Maken skojar och säger att egentligen skulle flickornas pappa betala då det är hans gener som gett närsyntheten (han är mycket närsynt medans jag har närmast perfekt syn). Ju mer vi tänker på det, ju mer känns det som att jo, nog borde han i alla fall hjälpa till med en sån här utgift. Visserligen betalar han underhåll, men det räcker ju knappt till de månatliga utgifterna. Kul att kasta fram 6000:- sådär bara, det går ju som en dans. Fara på skidresa med dem kan han tänka sig, köpa skidor kan han tänka sig (helt vansinnigt med tanke på att de åker en gång om året), men köpa glasögon som de verkligen behöver kan han inte. Men varför skulle han det när han inte ens kan köpa varsitt ombyte kläder till dem utan de måste ta med sig kläder dit på hans helger? Det är ju bara logiskt.
Nu låter jag bitter och jag är fanimig bitter. Vore det inte för att jag och maken behöver våra barnfria helger skulle jag inte låta dem åka till honom igen. Han förtjänar dem inte.
- Posted using BlogPress from my iPhone
2 kommentarer:
Förstår att du känner dej bitter! Men du, ödsla inte med din energi på det, han förtjänar inte det heller, eller hur?
Kram på dej min vän.
Du har så rätt min vän, jag ska försöka att inte tänka på det. Vi har bestämt oss för att vänta tills efter jul och se om han kanske ändrar sig. Har han inte det måste vi ju köpa till dem iaf, det är ju så. Barnen måste ju få det de behöver.
Skicka en kommentar