Lyssnar på en dokumentär om kriget i Sarajevo när jag är ute och går med barnet. Det är snart älgjakt, och jag tänker på hur olustigt det är att gå här i skogen då. Tanken på att mitt i idyllen ska en förlupen kula komma farande och göra slut på alltihop. Tänk om här skulle bli krig, och skogarna vara fulla av krypskyttar, desperata flyktingar och minor, det kan man ju inte tänka sig. Ingen av de i dokumentären trodde att det skulle hända dem heller. De beskriver sina uppväxter, normala, skulle kunnat vara Sverige. Det är femtiotal med jeans och rock & roll och sextiotal med den första tvättmaskinen. Framtidsdrömmar. Glättig musik spelas på radion. Sedan: barrikaderna reses på gatorna, och slaktandet börjar. Det måste ha varit lika obegripligt för dem som det skulle vara för oss.
En dag när jag var på väg till dagis hänger en jacka eller något annat klädesplagg i fotbollsmålet. Någon har väl glömt den på planen och någon annan, hjälpsam, har hängt upp den för att den ska synas och hittas. Min första spontana tanke är att tänk om det var en människa som hängde där, som man har läst att de gjorde i Afganistan under talibanväldet. Hängde människor i fotbollsmål, på stadion, med läktarna fullsatta av dit-tvingade människomassor. Det skulle ha kunnat varit min verklighet, mina minnen. Nu är det inte det och jag har inte ens gjort mig förtjänt av det, bara råkat födas på rätt plats vid rätt tidpunkt.
Min tredje tanke, som egentligen är värd ett inlägg i sig, är hur vi i västvärlden bygger vårt välstånd på u-ländernas fattigdom. Vi har byggt våra bekväma liv och våra fina mexitegelvillor på de fattigas gravar. De som talar om människor som kommer hit och tar från oss, de borde skämmas. Skulle u-länderna ta skäligt betalt för sina råvaror och sin arbetskraft, skulle hela vår ekonomi rasa ihop som ett korthus. Arbetare på bomullsplantager, kaffeplantager, mineralgruvor och syfabriker i Afrika, Sydamerika och Asien. Tänk om de plötsligt skulle resa sig upp som en man och säga att nej, nu tänker vi odla mat och försörja vårt eget land, istället för att förse er med billiga råvaror och kläder?
Tänk om vi i västvärlden skulle sluta köpa nya mobiltelefoner varannan månad, kanske det skulle bli ett slut på dödandet och våldtäkterna i Kongo-Kinshasa när mineralen coltan som finns där och behövs vid tillverkningen av mobiler, inte längre driver på konflikten?
Vi kan inte inbilla oss att vi ingenting har med "dem" att göra, för det har vi. I samma stund som vi börjar konsumera, börjar vi påverka världen omkring oss, och människorna i den. Det är inte de som borde komma till oss och be om hjälp, det är vi som borde tacka dem och erbjuda dem plats i våra egna hem. Det är vårt levnadssätt som har lagt deras barn i graven, när de har svultit ihjäl eller dött av infektioner eller diarre i flyktinglägren. Det är vi som borde skämmas.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar