Saker av vikt

Bland andra oviktiga-fast-roliga-saker kan jag ju berätta om att jag nu officiellt har passerat 60-kg-strecket och numera väger 59 kg. Efter förlossningen gick jag ganska så fort ner till 62 och där har jag legat ett tag. När maken började viktväkta kunde ju inte jag fortsätta smaska smörgåsar och frossa i godis, så på drygt två månader har jag gått ner 3 kg till. Svårförståeligt egentligen, med tanke på att jag rör mig obetydligt mer än en sengångare, med undantag för en daglig (långsam) promenad på 30-45 min. Det är väl amningen kanske.

Vikthistorik för den som bryr sig: Jag var smal i barndomen, drog på mig en anorexi i tonåren och vägde som minst 47-48 kg. Blev lite smårund i sena tonåren och när jag fött mina äldsta barn vägde jag kanske 57-58 kg. Under min tid i Uppsala blev jag smal igen pga att jag tillbringade halva dagar på cykeln. 4 km till skolan avverkades fram och tillbaka varje dag, året runt (buss fanns men vem hade råd med det?). Var och varannan kväll cyklade jag dessutom in till stan (5 km). Om vintrarna när jag kom hem var jag så blåfrusen att jag inte kunde somna om jag inte tog ett bad först. Alla byxor hängde på mig, storlek small var nästan för stor. Tror jag vägde ca 52 kg då.

När jag kom hem igen gick jag upp till lite mer normala 55-57 kg. Efter något år började jag äta antidepressiva, oroade mig för viktuppgång men den uteblev. Istället kom den för ganska exakt fem år sedan, när jag började äta ytterligare en antidepressiva. På en månad gick jag upp mer än 5 kg. Jag gick från en storlek till en annan på några veckor. En kjol jag hade på min morfars begravning var för liten en månad senare. Det var en jobbig tid. 

Det allra tråkigaste är att medicineringen troligen inte hade den ringaste effekt på mig. Jag åt två sorters tabletter i över tre års tid och min ångest och mitt självdestruktiva beteende blev bara än värre. Nu sitter inte jag här och säger att antidepressiva är skit för det är det verkligen inte, jag känner många som har kommit tillbaka till livet tack vare dessa mediciner. För mig var det dock helt bortkastat, både för mig, samhället som betalat större delen av min medicinering och för min sjukskrivning under sammanlagt kanske ett halvår. Det som hjälpte mig tillbaka till livet var Gud och en bra terapeut, plus att jag verkligen bestämt mig för att jag ville bli frisk. En inte så oviktig faktor i sammanhanget.