Ja hjälp, dessa promenader! Ibland tänker jag att jag kunde ha en blogg enbart om mina barnvagnspromenader.
Den här gången lyckades jag hitta en skjutbana litegrann off pist från promenadvägen. Nyfiken som man är, gick jag längre och längre bort och iakttog det stilla förfallet på det gamla militärområdet. Traktens ungdomar, uppenbarligen "utan LOKAL" hade gjort sitt bästa för att markera revir med sina taggar. Det fanns en viss vemodig skönhet i mötet mellan det gamla Sverige med allmän värnplikt och organiserad krigslek i skogarna och nya Sverige där ungdomar inte har nåt bättre för sig än att åka runt med sina EU-mopeder och graffitispreja varhelst de ser en fri yta. Båda sakerna känns i sitt förfall lika malplacerat ute i skogen.
När jag gav mig iväg på min promenad hade jag dumt nog bara tagit på mig ett par strumpor. Mina kängor är ett nummer för stora och ger mig skavsår om jag inte har två par strumpor i dem. "Det går nog bra med bara ett par" tänkte jag optimistiskt och gav mig iväg. Efter bara en kvarts promenad kände jag - guess what? - ett välbekant skav på hälen och snart kunde jag riktigt känna hur blåsorna svällde upp. - Hur dum får man bli? Hur dum som helst, uppenbarligen.
Således linkandes fram i skogen som en skadeskjuten fågel, kom jag att tänka på att jag, när jag svängde av till skjutbanan, gick åt samma håll som vägen hemåt (fråga mig inte om väderstreck). Alltså borde jag, rent teoretiskt, kunna fortsätta år det här hållet och förhoppningsvis hitta värsta genvägen. Sagt och gjort. Jag pressade mig framåt med barnvagnen på leriga stigar och snart fanns inte ens de kvar utan jag fick ge mig ut på ett igenväxt gärde. Traktorspår och stora grästuvor gav A en ytterst guppig färd, själv såg jag framför mig hur fånig jag måste se ut där jag stretade fram. Svettig och trött och med skavsår fattades det bara att 1) någon luttrad skogsman eller motionär får syn på mig och får sig ett gott skratt 2) jag har tänkt hel fel, går vilse eller måste gå tillbaka HELA vägen.
Tack och lov hade jag rätt och min lättnad var oändlig när jag närmade mig skogsbrynet och fick se en väg, precis där jag hade hoppats att den skulle vara :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar