Måste säga att jag är ganska nöjd att vara hemma igen i Sörlandet. Norrland var allt väldigt kallt och snöigt, skönt att vi inte flyttade dit. Vackert dock, sista morgonen vaknade vi till exempel och såg när solen spred sina strålar över snön på fjälltopparna.
Schemat funkade så bra som man kan förvänta sig när man är på resa. Det är ju nästan omöjligt att hålla vakentiderna när man åker bil till exempel. Trots allt är jag väldigt nöjd, matningen fungerade bra och A sov ett tvåtimmars- och några kortare pass per dag. Nätterna var väl hyfsade, hon somnade framåt 21-tiden och vaknade kl 2-3 och sen framåt 6-tiden för att äta.
Jag hade helt glömt bort hur fruktansvärt det är med en förkyld liten bebis. När hon hostar av allt slem och snor i hals och näsa och hela den feberheta lilla kroppen rister. När hon ska äta och vi måste droppa koksalt i näsborrarna och hon gråter och skriker så tårarna pressas fram i ögonen. När hon andas och det rosslar av allt slem. När hon vaknar och hackar och hostar och kan inte förstå vad ont som drabbat henne. Varje ynkligt ljud från henne skär som knivar i mig. Jag är hennes mamma och jag ska vara den som försvarar henne mot allt ont. Tänk på allt ont som finns i den här världen och så kan jag inte ens skydda henne mot en förkylning.
Tur att hon börjar bli bättre nu. Nästa gång jag åker till apoteket ska jag köpa handsprit och tvinga alla att tvätta händerna med innan de tar i vår lilla immunförsvarslösa älskling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar