Barnkalas

Jag har nåt jag måste bekänna. Det kan vara så att jag inte får kalla mig mamma efter det, eller iaf inte en mamma som vill ha någon slags rykte om sig att älska hemmafrulivet. Be as it may, här kommer det: Jag hatar barnkalas! Jag har gjort det from the start, när äldsta dottern i sexårsåldern fick bjuda tre kamrater. Det var jobbigt då trots att jag kände både barnen och deras föräldrar väl, och sen har det bara blivit värre.  

• Jag tycker det är trist och onödigt att städa och göra fint när ungarna ändå inte bryr sig och bara stöker till allt (den enda anledningen till att man städar är ifall föräldrarna skulle titta in, vilket de aldrig gör när barnen är i den här åldern. Men tänk om?).

• Man bakar och gör sig till och så äter barnen ändå ingenting, särskilt inte flickor (den här gången var ett undantag, barnen älskade verkligen både pizzan, den mjuka pepparkakan, drömtårtan och särskilt bålen. att låta födelsedagsbarnet bestämma menyn var inte en så dum idé när allt kom omkring).

• Det blir en fruktansvärd ljudnivå, bebisen vaknar och så vill alla röra henne och smitta ner henne med sina ondskefulla mikroorganismer.

• Syskonet som inte fyller år vill vara med men blir utmanövrerad av sin syster eller skräms bort av skränet och stojet. Det är dock en intressant studie i hur människor blir när de hamnar i sällskap större än tre-fyra (i det här fallet elva), hur de rycks med av grupptrycket och plötsligt gör saker de annars inte skulle göra.  

• Jag tycker det är lite läskigt att ha ansvaret för andras barn. De gör sig illa eller blir uppkäftiga och jag har inte en aning om hur jag ska hantera det.

Det finns positiva saker också: Att möta en hoper skränande, gåpåiga barn barn är att jag inser hur  väluppfostrade mina barn är, i alla fall i jämförelse :)