Svar

Ibland får man kommentarer till sina inlägg, och när jag försöker svara blir det så mycket text att jag känner att jag måste göra ett helt nytt inlägg. Så blev det nu med blominlägget häromdagen. 

Jag känner mig väldigt smickrad över berömmet att jag var händig med växter, men det är kanske att ta i lite. Den som sett resten av vår trädgård kan ju bekräfta. De förra ägarna (som flyttade för 1,5 snart 2 år sedan) hade väl i stort sett klippt gräset de senaste 10 åren. Alla rabatter var borta och kirskål (iaf tror jag att det är det? den är ondskefull och sprider sig elakartat i varje fall) härjade fritt tillsammans med humlen på några ställen. Att sätta mig och min man att ta hand om detta renoveringsobjekt till trädgård har gått som man kan tro. Vi vill mycket, men lusten, tiden och kunskapen finns inte riktigt där. Är man välvillig kan man säga att det åtminstone har blivit lite bättre sedan vi flyttade in.

Jag vill ha det fint i trädgården, men att tillbringa all min lediga tid där är inte riktigt min stil. Jag försöker sätta lite blommor här och där, det mesta dör men något litet klarar sig till nästa år. Kanske man kunde försöka låta bli att tänka på vad grannarna tycker och acceptera att man är som man är?

Angående de stulna lökarna så är de uppgrävda hemma hos mina föräldrar. Gården har tillhört både min farmor och hennes föräldrar, men nu ligger den för fäfot och förfaller snabbt. Hemskt tråkigt, men vad kan man göra? Att plantera barndomens blommor här får mig att tänka att den på något sätt lever vidare, även om allt annat dör.